Zoom

SD kartlägger papperslösa inom vården

I region Stockholm kartlägger SD papperslösa på vårdinrättningar.

Regeringen har öppnat för att utreda undantag i den av Tidöpartierna planerade angiverilagen för bland annat vårdpersonal. Samtidigt har Sverigedemokraterna redan börjat kartlägga papperslösa inom vården.  
– Det går inte att blunda för att detta är ett sorts påverkansförsök, säger Niels Lyneö, forskare och sakkunnig i medicinsk etik på Karolinska institutet.

Regeringens utredning om en svensk angiverilag går ut på att offentliganställda, däribland sjukvårdspersonal och lärare, ska tvingas ange personer de möter i sina verksamheter vid misstanke om att de saknar uppehållstillstånd.

För sjukvårdspersonal och lärare skulle det innebära en skyldighet att ange sina egna patienter och elever. Förslaget har mött kraftigt motstånd, bland annat på grund av att den krockar med yrkesetiken. Det finns även experter som anser att en sådan lag skulle bryta mot Sveriges internationella åtaganden, som exempelvis barnkonventionen.

En pressad regering öppnade nyligen för att utreda eventuella undantag från angiveriplikten för sjukvården. Samtidigt har Sverigedemokraterna redan börjat kartlägga omfattningen av papperslösa och asylsökande som tar del av vård.

SD skickar ut frågor om papperslösa till myndighet

På onsdagen skickade regionpolitikern Britt-Mari Canhasi, Sverigedemokraternas talesperson i sjukvårdsfrågor i region Stockholm, och SD:s ordförande i Norrtälje, Dennis Ekström, en rad frågor till Kommunalförbundet sjukvård och omsorg i Norrtälje (KSON) som Canhasi även är ledamot i. KSON är den myndighet som ansvarar för en ”sammanhållen” vård och omsorg i Region Stockholm och Norrtälje.

Sverigedemokraterna vill bland annat veta om äldre utan uppehållstillstånd fått plats i särskilda boenden. Om det ”förekommer eller har förekommit att personer under asylsökande processen befunnit sig eller bott på ett vård- och omsorgsboende”, och om papperslösa behandlats på ”någon avdelning på Norrtälje sjukhus”. Sista frågan som Britt- Mari Canhasi ställer är vad vården för papperslösa i så fall har kostat.

Niels Lyneö, forskare och sakkunnig i medicinsk etik på Karolinska institutet är kritisk mot både angiverilagen och SD:s kontakt med KSON
Niels Lyneö, forskare och sakkunnig i medicinsk etik på Karolinska institutet är kritisk mot både angiverilagen och SD:s kontakt med KSON. Foto: Caisa Rasmussen/TT

Niels Lyneö får Sverigedemokraternas frågor till KSON upplästa för sig. Lyneö menar att frågorna uppenbart är ställda utifrån en politisk agenda. Han ser det som ett sätt att pressa myndigheten som kan få betydelse för arbetsmiljön och skapa osäkerhet.

– Man försöker kartlägga hur sjukvården tar hand om patienter som man kanske inte tycker borde få svensk sjukvård, säger Lineö, men betonar att hans expertis inte rör den politiska aspekten.

Istället kommenterar han förslaget att tvinga vårdpersonal att ange sina patienter.

– För mig låter hela förslaget som gamla Östtyskland och något mycket märkligt i ett svenskt fritt samhälle. Rent känslomässigt känns det här djupt olustigt. Förutom det finns ju en sekretesslagstiftning. Bara det att tala om att en person varit på sjukhuset eller att gå in i journaler är i sig straffbart. Det är något flera fällts för, i synnerhet när det gäller att titta i journaler. Jag ser det som motsvarande att lämna ut uppgifter om en patient som man har i sin vård, säger Niels Lyneö, och fortsätter:

– Det är inte bara djupt oetiskt, utan ställer även till problem när det gäller förtroendet för hälso- och sjukvården. Det är något väldigt grundläggande i detta som gör att man kan hamna i en ansvarskris om man plötsligt blir skyldig att ange sina patienter.

”Kan få ödesdigra konsekvenser”

Niels Lyneö varnar även för att lagstiftningen är direkt farlig

– Det kan få ödesdigra konsekvenser för den enskilde, om det är så att man är i behov av vård, men avstår. Det kan bli förödande. Vården är jämlik, alltså det medicinska behovet avgör. Finns det ett medicinskt behov så har vi en skyldighet.

SD-politikern Britt-Mari Canhasi (SD) är ledamot i hälso- och sjukvårdsvårdsnämnden och hälso- och sjukvårdsnämndens avtalsutskott
SD-politikern Britt-Mari Canhasi (SD) är ledamot i hälso- och sjukvårdsvårdsnämnden och hälso- och sjukvårdsnämndens avtalsutskott. Foto: Pressbild/Region Stockholm.

Britt- Mari Canhasi (SD) säger till Syre att hon med frågorna till KSON velat undersöka hur ofta Stockholmsregionen tar kostnaderna för äldrevård för personer utan uppehållstillstånd. Detta efter att hon blivit uppmärksammad på ett sådant fall.

– Äldrevården är ingenting som regionen vanligtvis sköter. Det är ett kommunalt uppdrag att ombesörja omsorg. Regionerna går utanför sin praxis och sitt ansvarsområde när de upphandlar boendeplatser. Eftersom kommunen i fråga inte har gjort någon biståndsbedömning så genomför man de här specialsnickrade lösningarna, säger Canhasi.

– Vi vill veta hur många äldre som inte får platser och om det finns äldreboendeplatser som upptas av illegala helt enkelt, fortsätter Canhasi.

Britt-Mari Canhasi (SD) återkommer till att ”äldre” kan ”trängas ut”.

– Det är baksidan av skuggsamhället. Det är inte lika självklart längre att äldre som kanske har levt sitt liv i Sverige och som betalat skatt i visshet om en trygghet när de blir äldre får den tryggheten. Efter att man fått en biståndsbedömning kan man få vänta i tre månader på en plats.

Under intervjun medger Canhasi att det finns en rad skäl till att personer utan uppehållstillstånd inte har lämnat Sverige, ett skäl kan vara att det inte finns något land att utvisa till.

Vad menar du alternativet är för en person i behov av äldreboende. För att hamna på särskilt boende eller få en sjukhusplats har man ju bedömts ha behov av det?

– Då ska Migrationsverket betala för det. Det är inte en kommunal fråga. Det är ju också så att det kan bli en pullfaktor att ta sig till Sverige. Var ska vi ta resurserna ifrån om vi ska tänka oss att alla som behöver en omsorgsplats ska få bo på ett särskilt äldreboende i Sverige? Ja, var ska vi ta de resurserna ifrån?

Att ni skickar ut de här frågorna nu, är det kopplat till vad ni kallar informationsplikten?

– I förlängningen är det ju det med, men nu så är det en fråga om hur många det är som tar upp platser och om de tränger ut någon.

Niels Lyneö, forskare i medicinsk etik, kallar era frågor för ett politiskt påverkansförsök?

– Då tänker jag ju så här, när professionen går ut och säger att de tänker bryta mot lagen, det är väl också ett politiskt påverkansarbete? Det här verkar från två håll, så tänker jag.

Hur ställer du dig till kritiken att lagen är såväl oetisk som att den bryter mot sekretesslagstiftningen?

– Det råder ju delade meningar om det, även inom professionen. Dessutom finns det faktiskt andra länder i EU där man måste informera. Bryter Tyskland och alla de länderna mot lagar?

I Tyskland finns en angiverilag, men Yvonne Münzberg på den tyska ambassadens presstjänst skriver till Syre att den tyska lagen undantar sjukvård, skolor och utbildningsinstitutioner från kravet på att ange papperslösa.

“För personal inom sjukvården gäller omedelbar tystnadsplikt”, skriver Münzberg.

Samtidigt har Tyskland fått kritik av FN. I oktober 2018 uttryckte FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter oro över icke-medborgares rätt till hälsa i Tyskland. FN-kommittén uttryckte särskilt oro över den tyska uppehållslagen, som tvingar offentliga myndigheter att rapportera papperslösa migranter till migrationsmyndigheterna. Detta då det kan leda till att personer undviker att söka viktiga tjänster, som hälsovård. FN uppmanade Tyskland att revidera sina lagar för att säkerställa lika rättigheter till vård, oavsett rättslig status.

Kompakt kritik från svensk sjukvård

I Sverige har motståndet mot en angiverilag, inte minst inom sjukvården, varit massivt. Nyhetssajten Altinget har gjort en kartläggning som visar att 12 av Sveriges 21 regioner har protesterat mot kravet på informationsplikt för offentligt anställd vårdpersonal. Ytterligare tre regioner överväger liknande ställningstaganden.

Politiska skiljaktigheter har inte spelat en avgörande roll i regionernas beslut. Till exempel stödde nästan alla partier i Region Skåne ett förslag mot informationsplikten, trots att regionens styre har samma politiska sammansättning som regeringen. En angiverilag har även kritiserats av en rad fack- och yrkesförbund inom välfärden och även av Sveriges kommuner och regioner (SKR).