Att tillverka fossilfritt stål kräver mycket el, vilket kommer att göra att priserna stiger på både el och stål, skriver Arne L Persson. Han befarar att projektet är riskabelt både för ekonomin och koldioxidbudgeten.
DEBATT. Det mångomtalade företaget Hybrit startade 2016 som en del av det regeringsstyrda projektet Fossilfritt Sverige. Det har till uppgift att med hjälp av fossilfri el och vätgas utveckla en fossilfri process för framställning av stål.
Hybrit är ett väl förankrat samriskprojekt finansierat av de helstatliga bolagen Vattenfall, LKAB och SSAB. Där LKAB till och med har två före detta finansministrar i styrelsen – en som ordförande.
Trots denna grundmurade uppbackning sågas nu Hybrit vid fotknölarna av ekonomiprofessor Magnus Henrekson, understödd av riskkapitalisterna Christer Gardell och Rune Andersson, i en artikel i Dagens industri 8 november.
Kan det verkligen ligga något i detta? Jodå, och det behövs ingen ekonomisk specialistkompetens för att förstå detta. Bara lite sunt förnuft. Våra rikspolitiker talar vitt och brett om att vi måste producera mera ”grön” el. Ibland med tillägget ”för klimatets skull”, ibland med precisering av typ ”fördubblad produktion på 10–15 års sikt”.
Men att nyproducera en så ansenlig mängd el på så kort tid innebär att efterfrågan på el kommer att kraftigt överstiga utbudet. Vilket som alla vet innebär stigande priser. I detta fall förstärkta av oförutsägbart stora avvikelser upp eller ner på grund av elsystemets stora innehåll av väderberoende ”grön” el och otillräcklig reglerkraft.
Det kan till och med bli värre konsekvenser än under 2022, då vårt tidigare så driftsäkra elsystem räddades från en kollaps tack vare en insats av det oljedrivna (!) reservkraftverket i Karlshamn. Men det blev ett ekonomiskt bakslag för både stat och hushåll.
Inga tecken tyder på att regeringen dragit några lärdomar av det inträffade. Både från regering och opposition skallar fortfarande ropen på mera fossilfri el.
För Hybrit innebär denna elhybris att kostnaderna för fossilfritt stål rusar i höjden för eventuella köpare. Med påtaglig risk att varan förblir osåld eller i bästa fall kan reas bort. En katastrof för investerarna i projektet, som i huvudsak utgörs av svenska staten, det vill säga svenska folket.
Fråga: Av vilken anledning lägger regering och riksdag denna börda på medborgarnas axlar? Är klimatomställningen kanske en sådan anledning? Låt oss se.
Hela världens klimatomställning styrs av Parisavtalet. Där ingår ett egentligen självklart rättviseperspektiv, som säger att den stat som orsakar utsläpp av koldioxid själv ska ta ansvar för dem. Skuldbördan ska inte lastas över på någon annan stat.
Men av alla de ton fossilfritt stål som Hybrit tillverkar kommer bara en pytteliten del att ha en svensk köpare. Den mångfalt större resten exporteras till någon annan stat. Som därmed genom sitt köp orsakar att varan överhuvudtaget tillverkas.
Det är alltså köparen-användaren som ska ansvara för de utsläpp som tillverkningen av den aktuella varan orsakar. Ingen köpare – inga utsläpp. Slutsats: Hybrit – fossilfritt stål – är ett obetänkt projekt med stort risktagande för såväl Sveriges ekonomi- som koldioxidbudget.
Nuvarande regering – och riksdag – har mycket att förklara för medborgarna.
