Familjen som blev klimataktivister

Pontus Bergendahl har som engagerad i Återställ Våtmarker och talesperson för Klimatalliansen blivit en av Sveriges kändaste klimataktivister. Men faktum är att hela hans familj är aktiva i klimatrörelsen och deltar ofta tillsammans i aktioner. Här berättar de om sitt gemensamma engagemang och de dubbla känslorna när Pontus hamnade i fängelse för sin aktivism.

Pontus och hans fru Gunilla Bergendahl är på semester på Öland. Om man nu kan prata om semester i Pontus fall. För två och ett halvt år sedan valde han nämligen att säga upp sig från sitt vanliga jobb som mellanchef på ett IT-bolag för att fokusera helhjärtat på klimataktivismen.

Att han, som vanlig trebarnsförälder, skulle bli heltidsaktivist var långtifrån självklart. Pontus och Gunilla säger att de för 5-10 år sedan hade ungefär samma relation till klimatfrågan som de flesta svenskar. De visste att det var dåligt att flyga, men Pontus flög ändå ganska ofta till USA i jobbet. De klimatkompenserade, försökte att inte köra så mycket bil och köpte Krav-märkta livsmedel, men några aktivister var de knappast.

Började med skogsbränderna

Men sommaren 2018 händer något. Pontus säger att det började med skogsbränderna, men också med Greta Thunbergs skolstrejk och tal. Plötsligt var klimatfrågan på allas läppar och de insåg snart hur akut läget var.

– Det intressanta är att det skedde ungefär samtidigt för alla. Det var liksom ingen i familjen som gick före utan alla var med på tåget direkt, säger Pontus Bergendahl.

Thea Bergendahl, som är 21 år och mellanbarnet av Pontus och Gunillas tre döttrar säger att första gången som hon fick upp ögonen för klimatförändringarna var när hon gick i sexan och såg en dokumentär i skolan.

– Det var första gången jag tänkte ”shit det här är allvarligt”, men sen tog det ju ganska många år innan jag blev aktiv.

I december 2018 hade hela familjen varit och julhandlat i Malmö. På vägen hem råkade de hamna mitt i en blockad som den då relativt nystartade klimatorganisationen Extinction Rebellion (XR) anordnade.

– Då var det som att vi alla tänkte att ”fan, vi borde ju också vara där ute”. Sen gick vi på en föreläsning som XR anordnade och då var det något som klickade i mig. Från att ha tänkt att vi har en klimatkris som någon annan borde lösa till att jag började tänka att det här är mitt ansvar. Det vände jättesnabbt, säger Pontus Bergendahl.

Engagerade i andra frågor

Redan innan de började engagera sig i klimatfrågan hade familjen varit aktiva i andra frågor. Thea Bergendahl blev tidigt djurrättsengagerad och lyckades övertala resten familjen att gå från att vara vegetarianer till att bli veganer och Pontus och Gunilla har även varit med i en förening som heter Effektiv Altruism, som går ut på att ge pengar till de ändamål där de gör störst möjliga nytta. 

– Jag tänkte väl ungefär att jag sysslar med effektiv altruism och så får någon annan syssla med klimatet. Men klimatet är ju grunden till allt annat, säger Pontus Bergendahl.

Ganska snart började de också delta i aktioner som XR anordnade, exempelvis ”Flood the streets” som var en stor aktion som XR genomförde i Malmö 2019.

– Något av det största för mig var år 2020 när coronapandemin kom och hela XR-rörelsen typ dog eftersom folk inte vågade göra saker. Men då åkte jag, pappa och en till person upp till Stockholm där vi satte upp affischer mot fossilindustrin på  Rosenbad och på SAS huvudkontor. Några veckor senare gick vi in i riksdagen och störde deras partiledardebatt. Det var en väldigt aktiv sommar och det kändes bra att vi lyckades hålla igång och representera XR utåt den sommaren, berättar den äldsta dottern, Hedvig Bergendahl som precis som systern Thea har flyttat hemifrån och pluggar på Lunds universitet.

Beslutet att sluta förvärvsarbeta och istället bara ägna sig åt aktivismen kom efter att Pontus Bergendahl hade börjat ägna mer och mer tid åt att åka på olika klimataktioner.

– Det gick så långt att jag inte kunde klara jobbet längre. Gunilla förstod vartåt det barkade så då hade vi ett familjeråd och fattade ett gemensamt beslut om att jag skulle säga upp mig.

Har det varit svårt att klara ekonomin med bara en inkomst?

– Egentligen inte, svarar Gunilla Bergendahl.

– Jag tjänar ganska bra, fortsätter hon, två av våra barn har flyttat ut och vi har ett billigt boende. En sak som följer med det här är ju också att man anpassar sin livsstil för att leva mer hållbart och det sänker dina kostnader om du avstår från flygresor och från att köpa nytt bara för att det är kul.

– Det som jag tycker är mest problematiskt är att hela samhället bygger på att man ska ha ett jobb. Man lever lite utanför samhället och det är näst intill omöjligt för mig att veta vilken pension jag kommer få till exempel, säger Pontus Bergendahl.

"Lever inte kosher"

Både Pontus och Gunilla är tydliga med att klimatengagemanget inte är något som de har tvingat på sina barn, utan att det är något som har kommit frivilligt och att alla är ungefär lika engagerade, men på olika sätt. Medan Gunilla har fortsatt att främst engagera sig i XR så har Pontus gått vidare till att bli aktiv i Återställ Våtmarker och i partiet Klimatalliansen. Döttrarna Hedvig och Thea å sin sida är numera främst aktiva i ungdomsorganisationen Ta tillbaka framtiden.

– Vi diskuterar tillsammans vad som är mest rimligt att göra. Men vi lever inte helt kosher, vi har kvar vår bil till exempel, säger Gunilla Bergendahl och tillägger:

– Men vi är alla i familjen överens om att klimatkatastrofen är ett stort problem, liksom hur vi behandlar djur och hur vi utnyttjar våra resurser. Så det finns en gemensam grundläggande förståelse där, sen på detaljnivå kan vi alltid diskutera.

Att delta i civila olydnadsaktioner, som att sätta sig i vägen för bilar eller limma fast sig på en flygplats, är inte alltid enkelt. Dels på grund av risken att bli straffad men också på grund av bilister och andra som provoceras av aktionerna.

– Jag är nog rädd nästan varje gång, men det är lite olika saker som skrämmer mig nu än när jag började, säger Thea Bergendahl och fortsätter:

– I början tyckte jag att det var läskigt med polisen och att det skulle bli konsekvenser om man gjorde olagliga saker. Men när jag har lärt mig lite mer juridik så känner jag mig mycket lugnare i det. Det jag är rädd för nu är att något ska gå fel eller att det ska vara någon förbipasserande som  blir arg och att det blir en konflikt på det sättet.

– Jag började faktiskt gråta på en aktion där det var jättemånga arga bilister, och vi var alldeles för få för att kunna hålla blockaden, säger Hedvig Bergendahl.

Pontus berättar också om hur han en gång kastade sig på motorhuven på en bil som var på väg att köra rakt in i folkmassan. Han har också fått ta emot flera mordhot för sitt engagemang och Gunilla berättar om andra inom klimatrörelsen som har blivit såväl sparkade på som knuffade och pepparsprejade.

Hårdare domar

Samtidigt som många är våldsamma har också domarna mot klimataktivister blivit hårdare. Flera döms numera för sabotage istället för som tidigare bara ”ohörsamhet mot ordningsmakten”. Pontus Bergendahl blev själv en av de första svenska klimataktivisterna att dömas till fängelse för aktioner som han genomförde på Ängelholms flygplats för några år sedan. I början av året satt han två månader i fängelse, en händelse som både var prövande men samtidigt viktig menar han.

– Overkligt var väl den första känslan som kom till mig när jag fick reda på straffet. Men det gick ingen nöd på mig i fängelset. Jag har till exempel aldrig läst så mycket som när jag satt där. Så jag såg det lite som en retreat från aktivismen där jag kunde träna och vila upp mig.

Samtidigt säger han att han absolut inte vill glorifiera fängelsevistelsen:

– Det är en väldigt spänd stämning där folk är rädda för varandra. Jag delade cell med andra interner hela tiden vilket var ganska jobbigt. Helt plötsligt kan det knacka på dörren och så säger någon ”Här är din nya rumskompis”, och så vet man inte om man kommer bra överens eller om det finns en risk att man blir nedslagen.

Även för döttrarna var det dubbla känslor när deras pappa fängslades.

– Det var såklart jobbigt när han satt inne och under de första veckorna kunde vi inte ha någon kontakt på telefon. Men jag kände också att det var ganska väntat och jag var nog rätt förberedd på att det skulle ske. Så jag blev mest stolt faktiskt. You go pappa, säger Hedvig Bergendahl.

Pontus Bergendahl tror också att det krävs att fler aktivister hamnar i fängelse för att bromsa klimatkrisen.

– Vi kommer inte kunna stoppa den här situationen vi befinner oss i om vi inte gör fler aktioner där fler riskerar att hamna i fängelse. Så därför tror jag att fler aktivister kommer att  fängslas, tyvärr.

Hållbar aktivism

När jag frågar honom om han tror att fängelsetiden har påverkat hans aktivism på något sätt svarar han först att han inte tror det, men efter lite betänketid kommer han fram till att han har börjat tänka mer kring hållbar aktivism och att inte bränna ut sig.

– En insikt som också ökade i fängelset var att jag inte sätter något hopp alls till de politiska partierna vi har idag. Inget riksdagsparti har någon chans att rädda situationen vi befinner oss i. Det beror inte på att de är dåliga politiker utan att de är fast i kortsiktigt röstfiske. Därför tror jag att vi behöver fördjupa demokratin, bland annat genom medborgarråd. Det ser jag som helt centralt.

Återställ våtmarker, där Pontus är aktiv, har fått mycket kritik bland annat för vägblockaden där ett utryckningsfordon inte tog sig fram och för aktioner mot kända konstverk.

En del hävdar ju att den typen av aktivism som ni ägnar er åt snarare stjälper än hjälper miljörörelsen eftersom de gör att folk blir arga och irriterade och mindre benägna att ta till sig budskapet. Vad tänker ni om den kritiken?

– Ja, den kritiken är ju väldigt vanlig och jag kan bara säga att det är precis samma kritik som Martin Luther King och andra som verkade för civil olydnad fick. Men man måste skilja på vad folk tycker om våra metoder och vad de tycker om det vi kämpar för i sak. Och där tycker jag vi har bevisat att folk håller med oss i sakfrågan eftersom det gjordes en Sifo-undersökning i november förra året som visade att 75 procent tycker att det är bra eller mycket bra att återväta våtmarkerna på grund av klimatet. Det visar att vi slår igenom, säger Pontus Bergendahl.

– Om man vill ha ett exempel som ligger lite närmare än Martin Luther King kan man titta på djurrättsrörelsen. De har också fått väldigt mycket kritik för sina metoder, men det har ändå lyckats föra kampen framåt, säger Gunilla Bergendahl.

Så ni menar att det faktum att ni lyckas nå ut brett i media gör att det är värt att ni också får mycket kritik?

– Absolut. Det är också väldigt intressant att följa media. Det första som händer är att någon krim-journalist skriver om vad vi har gjort, men inget om varför eller vad vi vill uppnå. Men när man har hållit på med radikala aktioner ett tag kommer man också in i debattprogrammen, det görs dokumentärer och poddar och folk får en djupare förståelse för varför vi gör det vi gör. Och sen börjar enstaka journalister skriva positivt om oss, så det sker en förskjutning hela tiden vilket är väldigt positivt, säger Pontus Bergendahl.

Starka minnen

Sedan familjen Bergendahl började engagera sig för klimatet har de varit med på mängder med aktioner och även om det ibland har varit otäckt minns de också många aktioner med värme. Thea Bergendahl kommer till exempel ihåg en konstaktivistisk performance som de genomförde tillsammans med XR för att uppmärksamma bidöden och minskningen av den biologiska mångfalden. Till detta performance hade Gunilla Bergendahl fått i uppdrag att sy en söndervittrande giraff i naturlig storlek som skulle monteras upp på platsen. Hela familjen involverades snart i skapandet av giraffen.

– Vi gjorde en massa experiment med hur den skulle se ut och vi var först rädda att vi inte skulle få ut den genom dörren. Men det blev väldigt bra i slutändan, säger Thea.

För Pontus Bergendahl är ett av de starkaste minnena då en man i 60-årsåldern kom fram och skällde på honom i samband med en blockad av en bank.

– Först tog han flygbladet som jag gav till honom, snöt sig i det och kastade det på marken. Då frågade jag honom bara helt lugnt: Är du orolig för klimatet? Och då svarade han: Klart som fan att jag är! Det slutade med att han sa ”ja jag förstår ju varför ni gör det här, lycka till” och sen gick han därifrån. Det var väldigt starkt.

Hans ilska kanske handlade om att han blev påmind om sitt eget dåliga samvete?

– Ja jag tror inte att man ska vara rädd för ilska. I kommentarstrådarna när allt hat kommer så tror jag att man vinner mest på att vara ödmjuk och respektfull. Jag tror också att det är väldigt många som känner sig helt maktlösa. Kan vi då visa att det här kan vara en väg framåt så tror jag att vi kan skänka mycket hopp till många människor i världen. Som Greta Thunberg säger: Hoppet ligger inte i att rädda världen, hoppet ligger i handling och möjligheten att påverka.