Att vakna upp till nyheten om att ditt land har invaderat ett annat, hur känns det? Att tillhöra samma nationalitet som angriparen? I filmen Being Russian – when your country invades another berättar två unga ryska kvinnor som lever i Sverige om sina känslor inför hemlandet, kriget och behovet av göra motstånd och försöka hjälpa.

Dokumentärfilmaren Milda Rönn ville initialt fånga ilskan hos exilryssarna, och samtidigt skildra en ilska som inte var passiviserande eller destruktiv. Resultatet av det projektet blev kortfilmen Winter, Evil, Death, där demonstranter bland annat bränner en docka tillverkad i torkat gräs föreställande Putin. Med Being Russian ville hon få med så mycket mer, berättar Matilda Rönn i samband med visningen av filmen på biografen Zita i Stockholm på Internationella fredsdagen den 21 september.

– När jag kom till en demonstration arrangerad av ryssar, Russians against war, kunde jag verkligen känna hur viktigt det var för dem att manifestationen ägde rum. Den var inte så stor, men jag tittade på varje individ och såg hur stort det var för var och en av dem. Dessa individer stöttade och inspirerade andra ryssar att göra något, även om det bara var att reflektera över sin relation till Ryssland, säger hon. 

Samtalen viktigast

Under ett år följer Milda Rönn Marina och Maria, en forskare och en programmerare som är födda i Ryssland men som sedan ett par år bor i Sverige. Maria flyttade hit på grund av den repressiva ryska staten, hon brukade delta i demonstrationer i Moskva, men oppositionella i Ryssland riskerar att få betala ett högt pris för sitt engagemang.

– Jag känner mig så fri nu och talar för dem som inte kan, säger hon och beskriver sitt deltagande i filmen som en psykoterapeutisk resa.

I filmen ser vi de två kvinnorna delta i demonstrationer, hålla möten, samla in resväskor till flyktingar och organisera andra aktiviteter. Men för Milda Rönn var det samtalen som var viktigast.

– Det är deras inre liv mer än deras yttre som jag mest intresserat mig för. Jag fokuserar på erfarenheter snarare än handlingar.

Naturligt motstånd

Marina hade förväntat sig att mest bli observerad, men regissören satte henne i en stol och drog allt ur henne, berättar hon.

– Det gav mig tid och utrymme att tänka över det. Jag säger i början att jag vet inte hur jag ska leva med det här, med det lärde jag mig definitivt sedan.

Båda kvinnorna säger att engagemanget mot kriget uppstod naturligt.

– Vi träffade andra ryssar och kände genast att vi vet vad de går igenom, och vi vill göra något. Och tillsammans kanske vi kan åstadkomma mer, säger Marina.

Hon har inte sett sig som en aktivist tidigare och säger att hon heller inte riktigt gillar den termen.

– Jag tror inte att jag vill kalla mig själv det för det, för det ger intrycket att man särskiljer sig, jag är en aktivist och någon annan är det inte. Men jag tror inte att du i ett givet ögonblick blir aktivist, budskapet jag vill förmedla är att det är helt normalt att göra det du gör och det är vad varje människa borde göra. 

Avskräckande epitet?

Aktiviststämpeln kan snarare vara något som hindrar folk från att agera, tror Marina.

– De ser aktivister i media, som Pussy riot, och säger, inte en chans att jag gör något sånt, men sen tar man med blöjor till flyktingar och gör det dig till en aktivist? Kanske inte, men sen organiserar du hundratals människor att ta med blöjor, gör det dig till en aktivist? Jag vet inte, men jag vill sudda ut den där gränsen för att man ska förstå att vi är inte olika.

I skrivande stund är inga fler visningar planerade av filmen, men trycket har varit stort, så det blir något för Milda Rönn att tänka på. Hittills har hon skickat in den till ett antal filmfestivaler, och hon redan påbörjat sitt nästa projekt, om hur ukrainare upplever det stöd som faktiskt finns för Ryssland i stora delar av världen.

Läs mer: 

Demonstration: ”Vi måste utforska alla vägar som kan få stopp på kriget”

Fortsatta demonstrationer mot Putin i Stockholm