Är kollektiv kamp vägen ut ur ”skådespelssamhället”?

La société du spectacle, på svenska Skådespelssamhället, är en skrift som gavs ut 1967 av filosofen Guy Debord och anses bland annat vara en av inspirationskällorna till revolterna i Frankrike i maj 1968. 

Nu har konstnären och regissören Roxy Farhat  tillsammans med Göran Hugo Olsson (känd bland annat för filmerna The Black Power Mixtape och Om våld) gjort en film där Farhat diskuterar de olika teserna i Debords manifest tillsammans med bland andra Valerie Kyeyune Backström, Andreas Malm och Stellan Vinthagen.

Debords teorier om skådespelssamhället kan sägas vara en förlängning av marxismen. Men där Marx såg att människor blivit kugghjul i ett kapitalistiskt system såg Debord att vi mer och mer reducerats till konsumenter och passiva åskådare. 

I filmen reflekterar de medverkande över vilken bäring Debords teorier har i vår tid och kommer fram till att de är nästan kusligt aktuella. På Debords tid var det tv:n som var det stora massmediet. I dag är det kanske framförallt sociala medier, där vi både är iakttagare, men också en slags skådespelare på en scen samtidigt.

Samtalen varvas med mer eller mindre bisarra klipp från vår samtid. Här finns till exempel ett klipp med två fotomodeller som ler stort i vad som känns som en evighet tills ansiktena förvrids i en grimas och en av dem börjar dregla. Eller ett klipp där en man får ett vansinnesutbrott  när han försöker ta sig upp för en backe med cykel och misslyckas samtidigt som en skrattande kompis filmar alltsammans.

Det är inte alldeles enkelt att få grepp om hur allt detta hänger ihop. Men jag anar att det man är ute efter att kritisera är det ytliga i vår samtid och hur vi har gått mer och mer till att bli passiva iakttagare istället för aktiva samhällsmedborgare. Samt att när vi väl gör något aktivt agerar vi utifrån våra förutbestämda roller, som om vi vore skådespelare på en scen. Detta hänger i sin tur ihop med det kapitalistiska systemet som tjänar på att människor hålls passiva och alienerade så att vi kan fortsätta att bli matade med reklambudskap.

Även om jag sympatiserar med budskapet i filmen är det ett problem att den ofta känns väl abstrakt och akademisk. Samtidigt är det kanske inte så konstigt med tanke på att Debords text, som filmen bygger på, inte heller är den mest lättillgängliga. Filmklippen mellan intervjuerna är ofta underhållande, men också ganska förvirrande.

Men det är också en film som väcker många tankar. I en scen beskriver Valerie Kyeyune Backström det kapitalistiska systemet som att vi är sköldpaddor som ligger på rygg – oavsett hur mycket vi sprattlar finns det inget vi kan göra för att förändra det. Samtidigt menar hennes samtalspartner, Jyoti Mistry, att det trots allt finns hopp i vår förmåga till kollektiv organisering. Att sluta iaktta och bara spela de roller vi blivit tilldelade och istället gå samman för en förändring blir också huvudbudskapet i filmen. Eller som Guy Debord uttryckte det: ”Världen har redan filmats, poängen nu är att förändra den”.