Idén att naturen ska styras, betvingas och läggas under människans kontroll är ett gammaltestamentligt kulturarv, skriver Bo Jonsson. Men inte ens med det i åtanke är människan någon god förvaltare – vi skjuter hellre än vi lär oss av naturen.
DEBATT. Synen på naturen, att den ska styras, betvingas och närmast erövras, är ett högst levande kulturarv. När strömming, och även större fiskar, är på väg att försvinna i Östersjön är det säl och skarv som ska skjutas. När någon varg ställer till problem ska populationen minskas till utrotningsnivå. När granbarkborrar härjar i monokulturer läggs skulden på näraliggande naturreservat. Häckande fåglar ska snällt flytta på sig vid skogsavverkningar. För att inte tala om älgarna, virkesåkrarna måste skyddas – älgar skjutas. Exemplen är många.
Kulturarvet är gammaltestamentligt, och inte så avlägset i tid. Det var statsreligion med gudsord från Bibeln: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.”
Det har ju gått så där. Människan är en usel avbild, och en än sämre förvaltare.
I Sverige är religionens inflytande svagt (förutom som kulturarv) när det kommer till vårt sätt att nyttja naturen, men väldigt stark i ett land som USA. Den kristna högern i USA är närmast tongivande i klimatförnekarkretsar. Kol, olja och fossilgas är en guds gåva till mänskligheten, och syndigt att inte nyttja. Det finns till och med en evangelisk deklaration (2009), som förtäljer att gud har givit åt människan ett stabilt klimat (jämför guds regnbåge till Noa efter syndafloden). Därför behöver vi inte bry oss.
Bildning och vetenskap kommer i andra hand i den typen av miljöer. Även i det svenska kulturarvet, som med postmodernismen fått en renässans; att det inte finns några absoluta sanningar – vilket spiller över även på erövrad kunskap och faktiska observationer.
Strömmingen är på väg att utrotas i vår del av Östersjön. Även rovfiskar som gädda och abborre. Anledningen stavas rovfiske, inte minst från västkusttrålare som ordnar fiskmjöl till norska laxodlingar. Ändå kan många politiker inte diskutera frågan utan att föreslå avskjutning av säl och skarv.
Det är inte säl och skarv som utrotar. Sälpopulationen har möjligen återhämtat sig. Skarven, som är en naturlig del av Östersjöns ekosystem, har även den återhämtat sig. Albert Engström skrev med beundran, i början av 1900-talet, om skarven. Att det skulle röra sig om en ny invasiv art kan avfärdas. Att en skarvkoloni dödar träd och buskar är en nystart. Växterna, som etablerar sig när skarvarna dragit, förvandlar på kort tid en spöklik plats till en prunkande oas.
Finland är bättre än Sverige på att forska om skarven, och det finns rapporter, men det spelar ingen roll. Ansvariga politiker tycks ändå inte bry sig om vetenskapliga studier som rör ekosystemet. Vi är satta att råda över naturen.
Samma med rovdjurspolitiken. Toppredatorernas betydelse för ekosystemen negligeras. Inte ens journalister ställer relevanta frågor till politiker som vill skjuta bort vargen: Hur många jakthundar dödas av varg i förhållande till vådaskott? Har vargangreppen på tamdjur verkligen ökat? Fanns det rovdjursstängsel? Varför ska vi skjuta bort varg om nu älgarna är för många?
Självklart blir barkborrar ett problem när vi ersätter mångfaldens levande skogar med virkesåkrar, dessutom stressade i ett varmare klimat. Ändå talar vi mera om minskad avkastning än om förlusten av biodiversitet. Det är ingen slump att barkborrar trivs bättre än lavskrikor i våra nya kliniska skogar.
Men vi är ju sedan gammalt satta att råda över allt levande …
