Zoom

Anhörig: ”Om mina barnbarn dör skyller jag det på Sverige”

Det finns fortfarande barn till svenska medborgare kvar i lägren i nordöstra Syrien vars anhöriga i Sverige inte har fått någon information från regeringen vad som ska hände med dem.

Det har varit en av de mest laddade politiska frågorna i Sverige men är nästan bortglömt idag. Vad ska vi göra med det fåtalet kvarvarande svenskar med misstänkt koppling till IS och deras barn som fortfarande sitter i läger i nordöstra Syrien? Från Tidö-regeringen och Utrikesdepartementet är det knäpptyst. 

Syre har talat med Samir som kämpar för att få hem sin son och sina barnbarn från några av världens värsta läger. Tiden är knapp, ett av barnen är mycket sjukt och riskerar att dö om hon inte får vård. Detta är den första delen av ett reportage i två delar.

(Uppdaterad) Vi går i skuggan av ett miljonprogramhus i en förort till Stockholm. Samir har bott på samma adress i många år och har sett hur kvarteren har förändrats. Han berättar om sitt liv och hur han kom till Sverige på 1980-talet för att fly från det krigsdrabbade hemlandet. Redan från början var det viktigt för honom att utbilda sig och bli en del av Sverige. Han gifte sig och skaffade barn. Barnen är hans stora glädje, säger han, de har växt upp och skaffat sig bra utbildningar. Men något hände den äldsta sonen. Än idag är det ett mysterium hur Yosef kunde radikaliseras så snabbt i en källarmoské för att sedan vilja åka till krigets Syrien. 

– Jag har ingen kontakt med honom sedan Raqqa och Daesh föll. Inte ett ord, säger han. 

Han kallar Islamiska staten (IS) för Daesh, som är en nedsättande förkortning av gruppens namn på arabiska och som ofta används av många muslimer för att understryka att sekten inte har något med ett islamiskt kalifat att göra eller ens en riktig stat. 

– Min son var snäll, han hade bra betyg. Han bråkade aldrig eller hade problem med polisen, säger Samir. 

Han skakar på huvudet, som för att visa att han inte förstår hur det kunde gå så illa. 

Mellan åren 2012 och 2016 anslöt sig cirka 300 svenskar till terrorgrupper i Syrien och Irak, enligt statistik från Försvarshögskolan. Sverige tillhör ett av de länder i Europa som bidrog per capita med flest personer som hamnade i terrorgrupper. 

Det behövs mer forskning på området men studier pekar på en rad faktorer som kan ha legat bakom radikaliseringen. Flera av de som reste hade haft problem i uppväxten med kriminalitet, andra övertygades genom att konsumera propaganda och videor på nätet, ytterligare andra genom att söka gemenskap i mindre moskéer med karismatiska predikanter. Svenska forskare har framhållit utanförskap, diskriminering, rasism och islamofobi för att förstå varför unga muslimer lockas till mer radikala rörelser.

Orsakerna till varför de faktiskt valde att åka till Syrien trots farorna är olika, här har några berättat att de reagerade starkt på vad den syriska regeringen gjorde mot sin befolkning, andra lockades av våldet och möjligheten att gå med i ett heligt krig. Ett annat svar var att de kände sig moraliskt kallade att bygga upp en ny islamisk gemenskap. Några ville göra en humanitär insats och trodde att de kunde hjälpa folket på plats.

Dessutom menar forskarna att konflikten i Syrien var lättillgänglig, så tillvida att det var enkelt att boka en biljett till Turkiet och själv passera gränsen, och att Sverige inte hade några lagar som gjorde det olagligt att resa dit i början av konflikten. Det gjorde det svårt för socialtjänsten och familjerna att hindra vuxna personer från att resa. 

Vanlig kille

För Samirs del misstänkte han ingenting. Yosef var en helt vanlig kille som alla pratade gott om, just för att han var så vänlig och social. 

– När han tog studenten sprutade han sig själv med en öl. Han var som vilken vanlig svenskfödd unge som helst. 

Yosef hade kommit in på sjuksköterskelinjen på en högskola i en annan stad. Samir berättar hur stolt han var. De köpte möbler och ordnade med flytten tillsammans. Studierna gick bra och sonen verkade trivas. Samir hälsade ofta på, men en dag upptäckte han något nytt som han inte hade skaffat sonen, en bönematta. 

– Jag tänkte spontant att det var en bra sak, att han som ung kille hade blivit intresserad av sin kultur och sina rötter. För vi föräldrar hade aldrig varit religiösa på det sättet, tvärtom tyckte jag att han borde vara ute och dansa och träffa tjejer som alla studenter. 

Ett samtal från gränsen

Samir öppnar dörren till sin lägenhet. Trots att gardinerna är fördragna till hälften är rummen ljusa. Vi sätter oss i soffan i vardagsrummet. Samir berättar att han en dag 2014 fick ett telefonsamtal. Det var Yosef som sade att han och hans vänner befann sig vid gränsen mellan Turkiet och Syrien. De skulle strax passera den.

– Först trodde jag att han skämtade. Jag bad honom gång på gång att inte göra så här, att han fortfarande kunde säga nej. Jag ville ta första flyget dit och hämta hem honom. Vi alla i familjen pratade med honom, men han sade bara att det var för sent. Han hade bestämt sig. 

Samir varnade honom att han kommer att dö om han tog sig in i Syrien. 

– Yosef var allvarlig och sade att han inte skulle kriga men att han med sin utbildning som sjuksköterska skulle kunna hjälpa det syriska folket och att han behövdes där. 

För Samir var det här något ofattbart. Han kunde inte förstå hur sonen hade blivit radikaliserad så fort. Det hade gått knappt ett år sedan han flyttade hemifrån. 

Han förklarar det som att någon måste ha matat Yosef med lögner. 

– Han var 22 år och nästan vuxen men jag borde ha hållit bättre koll, tycker jag nu efteråt. Jag tror att de som är födda här i Sverige är blåögda, de är lättlurade och tror på folk. 

Kriget i Syrien

Nu började en lång period för familjen av stor rädsla för vad som skulle hända Yosef. Samir och Yosefs mamma reagerade med bestörtning och sorg. Värst var det för syskonen, som hanterade det på olika sätt. De yngre stängde bara av medan den äldsta dottern blev djupt påverkad och gick in i en djup depression. 

Ständigt kom olika hemska nyheter om IS. Det var terrordåd, häftiga strider eller rapporter om hur oskyldiga civila hade torterats och dödats. Någon gång ibland kom det ett samtal där sonen berättade hur han hade det. Mot slutet av terrorsektens styre befann han sig i Raqqa där han försökte få jobb som sjukvårdare. 

– Han berättade för mig att Daesh inte tvingade någon att kriga för dem vid fronten. De som gjorde det fick bra löner, medan de som inte gjorde det inte fick några pengar.

– Det enda de absolut inte fick göra var att fly därifrån, då skulle de skjutas. 

Men det var också under tiden i Syrien som Samir fick veta att sonen hade gift sig och fått barn. Först med en kvinna, och sedan efter att ha skiljt sig, hade Yosef fått ytterligare barn med en annan kvinna. 

– Det är en fruktansvärd känsla. Jag är så ledsen för att han skaffade barn i ett krigsområde. Jag tänker på dem varje dag, det går inte att stänga av. Jag har tappat flera kilo i vikt, säger Samir. 

Han går in i köket i lägenheten och frågar om jag vill pröva ett te med ingefära. Vattenkokaren tjuter men han fortsätter att prata. Efter att Islamiska staten föll har han inte hört något från Yosef. Inte ett enda samtal eller meddelande. Via Röda korset har han på omvägar fått veta att Yosef ska vara vid livet men i dåligt skick. Ingen vet dock säkert om det stämmer. 

De centrala delarna av den syriska staden Raqqa dagarna efter att IS drivits ut i oktober 2017. De skulle dröja till 2019 innan den sista enklaven föll. De tillfångatagna IS-krigarna och deras sympatisörer sattes i olika fångläger. Foto: Asmaa Waguih/AP/TT

Svenskarna i fängelserna

Av de svenska medborgare som reste till Syrien har ungefär hälften kommit tillbaka. Resten har dött i konflikten eller flyttat till andra länder. Just nu beräknas det finnas cirka tio svenska män som sitter i olika fängelseläger i Syrien. Några av familjerna till dessa män har bildat en stödgrupp. I oktober skickade de ett brev till Utrikesdepartementet och krävde svar på vad som skulle hända deras släktingar. 

“Vi vet inte vad våra söner och bröder har gjort i Syrien, men om de har begått något brott vill vi att de ska ställas inför rätta. De måste i så fall formellt bli delgivna misstanke om brott, få tillgång till en advokat, och få sitt fall prövat av domare”.

De anhöriga skriver att de sedan männen lämnade Sverige har levt i fasa och i ett konstant trauma. De har försökt att få kontakt med svenska myndigheter men har varken fått besked eller hjälp. 

“Vi bollas fram och tillbaka mellan svenska myndigheter. Vare sig Polisen, UD eller svenska ambassader har kunnat ge besked, vi har inte ens fått prata med någon. År efter år går och vi känner oss helt maktlösa och alltmer desperata. Vi förstår att det inte är ett enkelt beslut att ta hem de tiotal svenska män som sitter fängslade i nordöstra Syrien. Men är det ett hållbart alternativ att lämna dem kvar? Redan innan det så kallade kalifatet föll så hade närmare 150 svenskar redan återvänt till Sverige, de flesta män. Sverige har lyckats ta emot dem, klarar Sverige inte att ta emot även de sista tio?”

Samir och de anhöriga hoppas att regeringen och Sverige nu ser till att de får kontakt med sina släktingar, som de har rätt till enligt internationell lag, att det klargörs vilken myndighet som de ska rikta sig till, samt tar fram en plan eller tidslinje över när männen ska komma till Sverige. 

– Att inte veta är det värsta, säger Samir. 

Det kurdiska självstyret meddelade i juni 2023 att det ska börja inleda juridiska processer och har bett om omvärldens stöd. Beslutet kommer efter misslyckade försök att få till en internationell tribunal, som varken Sverige eller någon annan stat med medborgare i nordöstra Syrien har velat bidra till. Självstyret öppnar för möjligheten att IS-krigare som döms ska kunna avtjäna sina straff i sina respektive hemländer, rapporterar Sveriges radio Ekot. Experter som Ekot har talat med menar dock att dessa rättegångar inte kommer att godkännas av Sverige, utan måste göras om när männen väl kommit hit. 

Några barn leker i al-Roj-lägret där många människor dör varje år från våld, olyckor och hälsoproblem. Foto: RTC Sweden

Barnbarnen

När Samir förstod att han helt plötsligt hade blivit farfar och att det fanns barnbarn till honom som befann sig i ett konfliktområde förändrades allt. Samir ville göra vad han kunde för att få hem dem till Sverige. Under den förra socialdemokratiskt ledda regeringen fanns det kontakter med det kurdiska självstyret, vilket ledde till att det gjordes försök att utreda släktskapet.

– De har tagit DNA–prover och allt och bekräftat det på statens laboratorium. Det här är verkligen mina barnbarn. Sverige vet allt. Men det finns ingen vilja idag att ta hem dem eller hjälpa oss, vad vi har fått veta. De är oskyldiga, de kan inte hjälpa vem som är deras förälder. 

Under hösten har det kommit uppgifter i svenska medier om att ett av barnen, en åttaårig flicka, är svårt undernärd och är i stort behov av vård så snart som möjligt. Annars riskerar hon att dö. 

David Miller är Rädda barnen Sveriges tillförordnade regiondirektör för Mellanöstern och Nordafrika och programansvarig på Rädda barnen. När Syre talar med honom befinner han sig i Libanon efter att precis ha kommit tillbaka från lägren där Rädda Barnen ger humanitärt bistånd till barn som drabbats av konflikten och deras familjer. Han känner till flickan men fick inte tillstånd att besöka enskilda individer i lägren eller deras familjer. 

– Vi är väldigt oroliga för flickans hälsa. Hon väger bara sexton kilo. Det är medelvikten för en flicka som är ungefär halva hennes ålder. Utifrån detta bedömer vi att hennes tillstånd är livshotande.

Han berättar att Rädda barnen arbetar för att flickan och hennes familj ska få komma tillbaka till Sverige för att hon ska få den vård som behövs som inte kan ges i Syrien. Responsen har varit trög från svenska myndigheter och även Rädda barnen har inte fått några klara besked av utrikesdepartementet. 

– Det är en otroligt nedbrytande miljö som de här barnen befinner sig. På sommaren är det stekhett och på vintern iskallt. Utanför stängslen finns stora mekaniska borrtorn som pumpar upp olja och som förorenar allt i närheten. 

Lägren byggdes ursprungligen för att ta emot irakiska flyktingar men sedan sju år tillbaka har de blivit en plats där även kvinnor och barn från den besegrade Islamiska staten placeras i väntan på att deras länder ska repatriera dem. Invånarna hålls i olika delar av lägren beroende på var de kommer ifrån och tillgång till tjänster varierar mellan delarna. Lägren är drabbade av våld och vissa delar av lägret är mer våldsamma än andra, berättar David Miller.

– 2022 mördades 42 människor, inklusive 4 barn i lägren. Även om säkerhetssituationen har förbättrats sedan dess är det en fara varje dag i lägren. Det händer massor av olyckor, barn som blir överkörda av lastbilar, det är ständiga bränder i tälten, det är en våldsam plats. Många barn har dålig hälsa på grund av undernäring och den dåliga hygienen, säger David Miller.

Det har blivit mycket svårare att ta in humanitärt bistånd och medicinska förnödenheter sedan FN:s mandat att ta in hjälp över gränsen från Irak upphörde på slutet av 2019. Sjukvården i lägren är rudimentär, det är svårt att få tillstånd att lämna lägren för mer avancerad vård som ändå sällan är tillräcklig. Familjerna måste betala för mediciner själva och det är inte alltid som de har pengar. 

– Flera av barnen lider av krigs– och konfliktsskador och har psykologiska problem. De har sett sina föräldrar och syskon dödas och har levt i ständig stress och rädsla i många år, i flera fall hela sina liv. De äldre pojkarna separeras från familjerna och tas till fängelser eller så kallade avradikaliseringsläger, vilket är mycket tufft för dem och deras familjer. 

David Miller berättar att Rädda Barnen och andra organisationer tillhandahåller utbildning men den går bara upp till årskurs 6, vilket innebär att barn inte kan avancera eller få kvalifikationer som erkänns i deras länder.

– Pratar man med barnen så drömmer de om att bli doktorer och ingenjörer, men realiteten är hård. För varje år som går halkar de efter i sin utbildning.

Eftersom barnen är i ständig fara där de befinner sig tycker David Miller att ursprungsländerna har en skyldighet att repatriera dem. Flera länder har redan plockat hem alla eller några av sina medborgare, bland annat har flera länder i Centralasien, och från två år tillbaka, många västeuropeiska länder. USA, som har soldater på plats, har repatrierat såväl män som kvinnor och barn och uppmanar samt ger stöd till andra länder att också ta hem sina medborgare. 

Det lokala styret uppmanar också länder att ta tillbaka sina medborgare eftersom de utgör en stor börda för ett land i krig. 

– Under den förra regeringen var det trettio barn och tolv vuxna som återfördes till Sverige och flera har kommit hem på egen hand. Några av kvinnorna har åtalats. Vi på Rädda Barnen tycker att det är viktigt att de som har begått grova brott, framför allt mot barn, ställs till svars. På det stora hela har det gått över förväntan för både kvinnorna och barnen att återhämta sig och återanpassa sig till ett liv i Sverige.  

Socialtjänsten och skolan har spelat en nyckelroll. Sverige är ett exempel för andra länder på hur detta kan göras på ett bra sätt, tycker han.

Nato-ansökan förändrar läget

I dagsläget har Sverige tagit tillbaka nästan alla kvinnor och barn, några få återstår. Sedan förra omgången med repatriering har ingenting hänt för de som är kvar. 

Mycket beror på att världen inte är densamma efter att Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022. Fokuset har skiftat inom geopolitiken, nu söker Sverige aktivt ett medlemskap i Nato, där det har landat på Turkiet att ha den avgörande rösten. Det har gjort att Sveriges relation till de kurdiska frihetsrörelserna har förändrats. 

I november förra året tog Sverige officiellt avstånd från milisgrupperna YPG och dess politiska gren PYD inför ett möte med Turkiet där statsminister Ulf Kristersson skulle träffa president Recep Erdogan. Enligt utrikesminister Tobias Billström hade Sverige för nära band till grupperna och PKK, vilket kunde verka negativt när Sverige vill komma på god fot med Turkiet. 

David Miller är programansvarig på Rädda barnen och har besökt lägren i Syrien. Han berättar att Rädda barnen har vänt sig till Utrikesdepartementet för att få hjälp att få ut den sjuka åttaåringen. Foto: Rädda barnen

– Det överordnade värdet är Sveriges medlemskap i Nato och vikten av att vi når framgångar i de förhandlingar som pågår mellan Turkiet å ena sidan och Sverige och Finland som en entitet å andra sidan, sade Billström till Sveriges radio Ekots lördagsintervju. 

En konsekvens av regeringsskiftet och Sveriges Nato-ansökan verkar vara att synen på de kvarvarande svenskarna har ändrats från Sveriges sida. Regeringen, som är beroende av stödet från Sverigedemokraterna, har visat lite intresse för barnens öde. 

– Sverige bör hämta hem sina barn. Det är viktigt att påpeka att Sverige har fått kritik från FN för att Sverige inte har gjort det. Många organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och barns rättigheter har krävt att Sverige repatrierar barnen. Även FN särskilda sändebud som besökte lägren i somras sade att det var ursprungsländernas plikt och skyldighet att göra det. 

–  Särskilt för åttaåringen är läget kritiskt och något måste göras väldigt snart. 

David Miller vill understryka att problemet med utsatta barn och mammor som befinner sig i läger inte är en fråga uteslutande för Sverige. Han berättar att det finns över 30 000 barn i lägren.

– Vissa länder vill repatriera sina medborgare men har ingen diplomatisk representation i regionen. Andra familjer kan inte återvända på grund av risken för refoulement, det vill säga, att de riskerar att förföljas. Det finns familjer med barn av blandad nationalitet och familjer som har fråntagits sina medborgarskap, vilket i vissa fall har lämnat dem statslösa. Även om repatriering är lösningen för de flesta kommer andra att behöva andra lösningar inklusive vidarebosättning till tredjeländer.

– Medlemmar i den Internationella koalitionen mot Daesh, där Sverige är en, har ett särskilt ansvar att inte bara repatriera sina medborgare utan också att hitta och stödja lösningar för alla barn och deras familjer. Vi får inte tillåta att en situation normaliseras där tiotusentals barn hålls på obestämd tid under förhållanden som dödar deras drömmar och hotar deras liv, hälsa och välbefinnande. Våra regeringar måste ta sitt ansvar.

Vad tror du om de svenska familjernas chanser att få komma till Sverige som det ser ut just nu?

– Det fanns ett stort medialt intresse för det här precis efter IS fall, men sedan har intresset falnat. Vi har försökt att ta kontakt med regeringen i fallet för att delge vår stora oro för den lilla flickans hälsa och liv, men har inte fått något svar. Vi tror det mest handlar om politisk vilja.

Läs del två av reportaget här.