Sommaren är på väg att ta slut i fredsbyn. En del åker hem till studier och jobb, andra är på väg ut. På nyheterna mullrar Putin och alla är rädda för krig, men dessemellan tar vardagen över. Ida ska precis gå och lägga sig i sin friggebod i grannens trädgård när det kommer en vit bil. Hon går ner för att titta, och där står någon som hon känner igen.
Penny Marklund! Det skulle kunna bli intressant, Ida ville gärna höra om hur det hade gått till med avhoppet från regeringen. Penny hade börjat twittra sen, om framtiden, klimatet och freden, och tagit avstånd från regeringens politik. Men just nu såg det ut som om hon mest av allt behövde sömn och lite vänlighet.
Ida öppnade grinden och vinkade, men Penny spanade upp mot huset och skrollade upp och ner i sin mobil. Om det var Åsa och Thomas hon skulle ringa hade de signalerna avstängda så här dags. Det fanns en hemsida som berättade vilka tider man lämpligen kunde dyka upp för att få hjälp med inkvartering, och utanför den tiden ville de vara i fred.
När Ida var ett par meter från den vita bilen, som stod mellan en blå och en röd, sa Penny ett hastigt hej och öppnade bakdörren. Där satt två buttra barn med varsin mobil, de hade varit med på Antes presentation.
– Ville och Marta, kom och hjälp till med bagaget, sa Penny.
Långsamt segade de sig ut ur bilen och drog ut varsin rullväska ur den öppna bagageluckan. Marta hittade en påse ostbågar som de tog med sig tillbaka in i bilen. Penny vände sig mot Ida och sa ursäktande att barnen var lite blyga. Och de hade åkt långt, kört vilse flera gånger. Hon förstod att det inte var en bra tid att komma, men det kunde faktiskt ha varit bättre skyltat.
– Be inte om ursäkt för barnen, sa Ida. Det kan de säkert själva om det behövs. Men det gör det inte. Välkomna hit!
– Tack, sa Penny. Men jag tycker ändå att de ska hälsa ordentligt.
– Vi ordnar det, sa Ida.
Hon tittade in i bilen. De var ganska stora, runt tolv eller tretton kanske. De såg avvaktande på henne under solblekta luggar.
– Hej på er, sa hon. Välkomna, ni kan komma ut när ni vill. Jag heter Ida, jag tar med mig Penny och så ordnar vi nånstans där ni kan sova i natt. Om ni behöver gå på toa får ni gå dit ner till ängen. Det står en massa bajamajor där, korna är inte farliga, men låt dem vara i fred. Om ni är hungriga …
– Tack Ida, men vi stannade och tog en hamburgare, sa Penny.
– Vad bra, jag visste inte hur jag skulle avsluta den där meningen. Kom, vi går upp till huset innan Åsa går och lägger sig. Hon ordnar sovplats åt er, lämna kvar väskorna så länge.
Penny ställde ner en ljusblå rullväska på marken och stängde bakluckan. Sen följde hon efter Ida. Innan de hann gå in i huset kom Åsa ut på trappan, hon bar på en bricka med en kopp kamomillte och en liten brinnande oljelampa i keramik och såg förvånat på dem.
– Nämen hej, får vi besök?
Leendet var inte det mest spontana, men hon bad dem komma med till hammocken, där hon hade tänkt ha en liten kvällsstund i lugn och ro, sa hon. Penny och Ida satte sig på varsin hopfällbar trädgårdsstol av silvergrått trä, och Penny bad om ursäkt igen, men Åsa avbröt.
– Det står på sajten att vi vill att nya kommer före 20 och har med sig sängkläder och vattendunkar. Men om någon kommer senare än så har det också sina skäl. Du behöver inte förklara. Nu ska vi bara ordna med det viktigaste för i natt. Kommer du ensam?
Penny sa att hon hade barnen med sig och frågade om Åsa behövde deras personnummer. Nej, men namn och ålder – de var elva och tretton. Åsa gick in och hämtade bokningspärmen, som hade slitna änglar på framsidan. Det var ont om sovplatser, sa hon. De nya i grannhuset skulle ha hyrt ut, men det hade blivit strul och nu stod det tomt igen. Men det skulle lätta snart, trodde hon, för både Anders och Rebecka var på väg tillbaka …
– Ursäkta, sa Penny, men jag trodde att det var meningen att så många som möjligt skulle komma för att stanna.
– Meningen och meningen, sa Åsa. Min man Thomas och jag kände att vi måste göra något, ge förutsättningar för motstånd. Det kom till mig i en dröm. Sen får vi se vart det tar vägen. Jag tror att det här är en bra början som kan få en fortsättning på flera platser.
– Penny, du har mött världsmästaren i att uttrycka sig flummigt. Vilket inte betyder att hon har fel, sa Ida, och Åsa skrattade.
Hon hade inga invändningar mot att Ville och Marta fick dela på det sista festivaltältet och att hon själv skulle inkvarteras på soffan i biblioteket över natten. Åsa tog henne med sig för att hämta tältet och visa var allting fanns. Ida satt kvar och andades in sensommarnatten. En orange augustimåne hängde över hagen och luften doftade äpplen. Men vad var det som lyste mellan träden? En lampa var tänd i grannhuset. Varför det om det var tomt?
Å andra sidan kunde lampan ha stått tänd i dagar och nätter utan att hon hade reagerat. Det var antagligen inget konstigt. Ida tog omvägen förbi Pennys bil för att lugna Ville och Marta med att de snart skulle kunna gå och lägga sig. Men de var inte kvar. Rullväskorna stod och såg övergivna ut och det låg tomma ostbågepåsar i baksätet. Antagligen var de på toa, tänkte Ida. Eller ute på upptäcktsfärd.
Hon fortsatte in i trädgården, och allting var verkligen som vanligt. Det syntes ingen i fönstret, det var väl bara någon som hade varit där och hämtat något och glömt lampan på. Däremot rörde sig något i buskarna vid knuten. Det var lite för stort för att kunna vara en katt. Kanske ett rådjur. Nej, för nu gnisslade källardörren till.
– Hallå, är det nån där? ropade hon ut i mörkret.
Det var Harriet som ganska ljudligt hyschade på henne. Så hon var ute och smög mitt i natten. Men hon var inte ensam, det var fler som rörde sig i mörkret. Det kunde vara Ville och Marta som hade kommit med på äventyr.
Ida log för sig själv. Vad bra att Harriet inte var rädd, med tanke på vad som hade hänt för
– Gå inte in! viskropade Ida.
Men då slog källardörren igen.
Malin Bergendal
