Jag träffade bara Per Gahrton, den mest tongivande av initiativtagarna till Miljöpartiet, ett fåtal gånger. Korta möten jag alltid kommer komma ihåg men som han knappast la på minnet. Men jag tycker ändå att det är remarkabelt att ha fått träffa ett partis grundare. Lite som om en sosse hade kunnat få hälsa på August Palm.
Gahrton är redan saknad. Man kan tycka att han ibland var lite väl argsint i debatten. Men när regeringen dagen efter Gahrtons bortgång la fram en budget som väntas öka utsläppen med tio procent tappar även jag det. Känner hur Gahrtons berömda vrede bubblar upp i mig.
Gahrton hade behövts i dag för att leva rövare och skälla ut finansminister Svantesson (M) för sveket mot välfärden och klimatslakten. Som få andra kunde han på egen hand sätta agendan. Men nu får vi andra göra det istället. Vi har att göra kan man säga.
Budgeten som regeringen presenterat väntas öka utsläppen med 10 miljoner ton fram till 2030. Anslagen till klimat och miljö minskar med 259 miljoner nästa år. Varken Sveriges eller EU:s klimatmål kommer man längre kunna nå. Det är inte jag som hittat på. Allt står noga angivet i regeringens egen budget.
Pengarna går istället till gigantiska bensinbidrag som ökar utsläppen. En slags anti-klimatpolitik. En krigsförklaring mot nästa generation. Finansministern gör ett uselt arbete.
Men det är uppenbart att inte heller klimatminister Pourmokhtari (L) kan sköta sitt jobb. På inget annat område hade det accepterats att en minister redan på förhand deklarerade att man inte kommer klara sina mest basala arbetsuppgifter. Men i röda kolumner står det i budgeten angivet att regeringen vet att klimatmålen kommer att missas. Lite som att justitieministern skulle gå fram med en politik man visste skulle öka antalet skjutningar.
Hela regeringen beter sig som en slags undergångssekt där man låtsas som att klimatkrisen är något som miljöaktivister på Södermalm kokat ihop. I själva verket är klimatet en beredskapsfråga. En grundläggande fråga om rikets säkerhet. Trots en sommar med rekordtemperaturer och översvämningar runt om i landet gasar regeringen på i riktning mot stupet.
Ibland hör man folk säga att det är synd om Pourmokhtari. Jag tycker det är nedlåtande. Hon har den viktigaste ministerposten i Sveriges regering. Är en makthavare som kommer påverka generationer svenskar.
Hon har dessutom gjort ett aktivt val. I åratal varnade hon för att samarbeta med SD. Pratade om en mer aktiv klimatpolitik. Sedan valde hon ministerposten och sin karriär framför sina principer. Utsläppen galopperar.
Det väcker ingen sympati hos mig. Istället har jag gjort en mental notering om att aldrig släppa på mina principer så mycket att jag blir sådär. Att ingen lön eller prestige i världen kan vara värt det.
Den här texten har skrivits i vredesmod. Det blir säkert fler med tanke på hur regeringen beter sig. Ilska är om inte annat en utmärkt källa till arbetslust. Den bidrog till att Gahrton skrev över 30 böcker.
Låt oss alla hedra Per Gahrton med att våga vara förbannade. Ta debatten. Starta rörelser. Be makten hålla truten, som Gahrton minnesvärt sa en gång till före detta statsminister Carl Bildt (M).
Nu är en utmärkt tid att inspireras av Per Gahrton och vara lite motvalls och heligt förbannad.
Miljörörelsen känns på tårna igen!
Det nya mediestödet riskerar göra Sverige till en opinionsmässig öken.<br>
