Ligger det i människans natur att alltid vilja ha mer? Är det därför vi inte minskar våra utsläpp? Bjarne Snis Sigtryggsson tror inte på den hypotesen – han skriver att det snarare handlar om ett slags Stockholmssyndrom.
DEBATT. Det har gått 33 år sedan FN:s klimatpanel IPCC släppte sin första rapport. Sedan dess har medvetenheten och diskussionen om klimatkrisen intensifierats allt mer. Trots detta har de globala utsläppen inte minskat. Tvärtom har de ökat. I dag kan vi konstatera att tanken om att ökad medvetenhet skulle rädda oss har misslyckats.
Frågan varför människan misslyckats så brutalt med att minska sina utsläpp måste därför ställas. Bland dem som söker svar på frågan hörs nu allt fler idéer om att det beror på att det ligger i människans natur att alltid vilja höja sin levnadsstandard, och att vi därför saknar förmågan att för klimatets skull dra ner på vår levnadsstandard. Påståendet bygger alltså på att det finns någon slags mänsklig essens att, oavsett hur bra eller dåligt ställt man har det, alltid begära högre materiell standard – även om det förstör vårt klimat.
Det enda problemet med denna sorts essentialism är att det är ytterst svårt att hitta något som stödjer dess tes. Klimatkrisen har inte funnits så länge människan existerat – den har skapats under en mycket begränsad del av människans historia. Inte heller har människan alltid, under alla ekonomiska system, ständigt begärt nya produkter att konsumera. Tvärtom.
Resonemanget att klimatkrisen skulle bero på mänsklighetens natur kräver alltså en i den närmaste andlig utgångspunkt: att vi människor under större delen av vår historia skulle avvikit från vår inre natur. En utgångspunkt som saknar stöd i verkligheten.
Om vi däremot ser till historien kan vi se att idéer om natur och essens ofta återkommer för att upprätthålla och rättfärdiga diverse historiska samhällsordningar. Så vilken samhällsordning är då idén om den hänsynslösa och ständigt konsumerande mänskliga essensen en produkt av? Jag vill hävda att det är det kapitalistiska produktionssättet som vi är beroende av för att försörja oss – men som också kräver en ständigt ökad produktion och konsumtion.
Det är inte särskilt konstigt att vi internaliserat dessa idéer och gjort dem till våra egna. För att måla upp ett exempel: Om du är tagen som gisslan och din gisslantagare kräver en flyktbil för att släppa dig fri är det förstås inte någon medfödd mystisk inre essens som talar till dig när du vill lösa en flyktbil. Likväl är det något du kommer önska dig mer än något annat. Till slut kommer du med stor sannolikhet till och med att börja se det som din egen dröm.
På liknande sätt kräver kapitalismen av oss en ständig tillväxt och en ständigt ökad produktion och konsumtion för att vi överhuvudtaget ska kunna tillgodose de mest basala mänskliga behoven, som exempelvis mat. Att vi till slut börjat se ständigt ökad produktion och konsumtion som resultatet av våra inre begär är därför inget uppseendeväckande.
I detta Stockholmssyndrom har vi nu befunnit oss så länge att vi knappt ens ser vår egen gisslantagare utan skyller på vår egen essens. Om vi någonsin ska kunna bryta oss loss från det ohållbara ekonomiska system som styr vårt handlande måste vi kunna skilja på vår egen natur och kapitalismens. Det är hög tid att börja göra det nu.
