Hemma hos Juha har Canberra och Noor visat upp sin nya, energisnåla tidsreselösning. Det visar sig att den inte flyttar kroppar, bara bilder, ljud och kanske också andra sinnesintryck. På vägen hem gör Ida en paus och hittar ett sms från Thomas. Han undrar om det är säkert att bo kvar i byn om det blir krig.
Ida hade studerat illustrationerna i Max historiebok. Kartorna över hur de första kärnvapenkrigen hade slagit, hur olika delar av norra Europa hade drabbats. Världskartan hade hon inte kommit till ännu. Kartorna var inte så detaljerade, ritade med måsfjäder och bärsaft på grovt handgjort papper. Som på medeltiden.
Men en sak var säker, västra Mellansverige hade blivit utblåst. Hela Göteborg. Hundratusentals människor hade blivit aska och ända borta i Finland och Baltikum hade strålningsrelaterade sjukdomar dödat folk långt efteråt.
Så var det säkert i Thomas och Åsas lilla sörmländska by? Det var ju östra Mellansverige, förvisso. Men säkert var det knappast. Vart borde de bege sig innan det brakade loss?
Det började bli kyligt om benen och hon kände hur sömnen knackade på och ville ta över. Cykeln stod lutad mot staketet till Nyfiken guls terrass och ville bli hemcyklad. Om hon inte skulle låsa den uppe bland kolonistugorna och ta tunnelbanan, men det orkade hon ännu mindre. Hon skulle dra cykeln uppför backen förbi simhallen, cykla över Skanstullsbron och ta av västerut i Gamla Enskede. Hon skulle bli varm när hon cyklade och glömma att hon var trött tills hon kom hem och somnade innan hon hann räkna till tre.
Det var också vad hon gjorde. När hon vaknade igen hade hon solen i ögonen och det måste vara mitt på dagen. 12.32 närmare bestämt. Thomas hade ringt och lämnat meddelande på telefonsvararen. Han undrade om hon ville komma ut och äta middag på kvällen.
Jo, det lät som en rimlig sak att göra. Hon packade skåpbilen, den stod utanför på parkeringen eftersom det var billigare där än i stan. Det var hett där inne, men det var i alla fall städat och tömt sen sist. Och tankat. Hon kunde ta pendeltåget, men då skulle de ändå få hämta henne i Gnesta.
Det var sen eftermiddag när hon parkerade bilen utanför grinden . Thomas kom ut från keramikverkstaden med nybrända muggar på en bricka.
– Tenmoku? sa Ida.
– Det minns du, sa Thomas.
– Japansk glasyr med mycket järnoxid. Vad vackra de är med den ljust brunröda kanten som går över i svart.
– Precis vad vi kommer att behöva efter apokalypsen.
Åsa och Thomas bar ut salladsskålar och brödkorgar och kannor med fläderblomssaft till trädgårdsbordet vid hammocken. Grannens katt låg där som vanligt, ihoprullad på en filt.
– Vi tar det lite enkelt, sa Åsa. Jag har knappt nån matlust nu när det är så varmt. Vi har varit nere och simmat i sjön, men det hjälper inte. Men jag tror att kroppen vet vad den behöver.
Hon lade upp potatissallad till Ida och bad henne säga stopp. Ida hade suttit ett par timmar på bryggan i Gnesta och skrivit. Det var bra med en annan utsikt ibland, andra tankar dök upp. Saker hon hade fastnat på hade klarnat och det var på sätt och vis en fördel att mobilen inte hittade något nätverk.
– Tack, sa hon. Jag fick sånt flyt i skrivandet så jag glömde äta. Vad gott det ser ut.
– Egna potatisar, sa Thomas.
Det var som om de var blyga för samtalsämnet, för de cirklade omkring det med skämt om undergång och apokalypser, som bara nästan var roliga. Först när de var mätta och Thomas hade kommit ut med kaffe och te började de tala allvar. Han sa att jo, det var ju det här som Ellis sa. Att man borde hålla sig borta från storstäderna de närmaste åren.
– Ja, jag håller ju på och skriver om det där, sa Ida och hällde havremjölk i kaffet.
– Jag tycker att medierna tjatar alldeles för mycket om det där, sa Åsa. De gör människor rädda för framtiden. Vi behöver ju framtidstro.
– Ja, det vore bra. Vad ska vi bygga den på om inte på verkligheten? sa Ida.
– Jag tror ju att vi styr framtiden genom hur vi ser på den, sa Åsa. Vi måste skapa en positiv rörelse för freden och undanröja det här hotet.
Andra narrativ, skulle andra formulera saken, tänkte Ida och rörde om i kaffet. Hon hade ofta svårt för saker som Åsa sa. Speciellt om medierna. Som om de var avsedda som sedelärande berättelser för att fostra folket eller något.
– Jamen om vi ska bygga upp en fredsrörelse är det ju för att det annars kommer att bli krig, sa Ida.
– Nu är det som det är med det, sa Thomas. Vad jag skulle vilja veta är en annan sak till att börja med. Helt egoistiskt. Är vi säkra här? Skulle vi vara säkrare någon annanstans?
– Jag har försökt komma fram till det med de här kartorna, sa Ida och drog upp Max handskrivna bok ur ryggsäcken. Det här är inte något av de värsta ställena.
Thomas började tala ivrigt. Grannhuset var till salu, sa han, och om man kunde fylla de närmaste husen med vettiga människor skulle det till slut bli en by. Kanske ingen stor by, men en liten, där de skulle lära sig mer om hantverk och självhushållning, men också om kärnvapenhotet och framtidshistorien. Eller vad den nu skulle heta.
– Framtidshistoria är bra, sa Ida.
Malin Bergendal
