Med fartyget Kota Ratna och dess modiga besättning
på 23 sjömän kan Torbjørn äntligen, efter mer än två år,
lämna Hongkong. Femton dagar till sjöss tar honom till
den mikronesiska ön Palau. Nu återstår endast åtta länder
på resan.
(Dagboksanteckningar: Sön 20 feb – dag 3 055)
Äntligen! Jag ser mig omkring och säger välkommen till Palau! Land nummer 195 av 203 i en obruten resa till världens alla länder helt utan att flyga. Åtta länder från att vara den första människan i historien som når dem alla. Möjligen för att jag är den enda som är dum nog att lägga så mycket tid och resurser på det. Dum kan vara ett starkt ord, men det finns utan tvekan en viss grad av galenskap i allt detta. Och herregud vad komplicerat det varit. ’
Jag ankom Palau den 19 januari och det blev det första nya landet på två år. Pandemin rasar ännu vidare så det är ändå något av en bedrift. De flesta rederier är inte villiga att transportera en passagerare med risk för förseningar i lastverksamheten och den potentiella risken för ekonomisk förlust om fartyget behöver sätta sig i karantän i veckor. Så en del skulle nog säga att det är ganska modigt av Pacific International Lines att ta med mig ombord till Palau. Det var en 15 dagar lång resa från Hongkong via Taiwan, Guam, Saipan och Yap för att nå Palau. Och som jag njöt. Jag är väldigt trött på resandet, men att vara ombord på ett fartyg är det närmaste jag varit semester de senaste åtta åren.
När jag är ombord är jag ledig. Inget internet och inga måsten. Transport, boende och måltider är ordnat. Jag kan bara luta mig tillbaka, se en film, läsa en bok, sova, njuta av utsikten. Och slappna av och ladda om. Det var fartyget Kota Ratna och dess modiga besättning på 23 sjömän från Indien, Indonesien och Kina som förde mig säkert över havet. De stod under kapten Zaidis kompetenta befäl och jag blev kungligt behandlad ombord. Vanligtvis syns ingenting förutom himmel och hav, men den här gången såg vi faktiskt en val när vi närmade oss Saipan. Det var långt borta men ändå väldigt speciellt.
Djupaste platsen
Jag har sett valar förut. Men kan man se för många? Vi passerade också relativt nära Challenger deep. Det är den djupaste platsen på jorden som
vi känner till, och om vi sänkte Mount Everest i havet skulle det
fortfarande täckas av cirka 2 000 meter vatten! Stilla havet är gan-
ska djupt som det är, men Challenger deep är helt enkelt något häpnadsväckande.
Vi kom till Palau och jag blev ganska snabbt förd till ett hotell och fick då veta att jag var tvungen att sitta i karantän i 14 dagar. Det var konstigt eftersom jag precis hade tillbringat 15 dagar isolerad till sjöss, tillsammans med en besättning som, precis som jag var vaccinerad. Och vi mätte våra temperaturer två gånger om dagen när jag var ombord. Dessutom var jag den första som gått ombord på fartyget på 28 dagar, och vi testade alla negativt innan vi gick ombord.
Det var ett coronautbrott i Palau. Det första de hade upplevt under
hela pandemin. Det hade inget med mig att göra men någon behövde få skulden. Så de skyllde i allmänhet på utlänningar. Det verkar rimligt: de skulle inte få viruset om det inte hade förts dit av någon till öarna. Men utan utlänningar skulle Palau vara en mycket anspråkslös plats. Hela ekonomin bygger på bidrag från tre länder: USA, Taiwan och Japan. Det finns ingen export att tala om och mycket begränsad turism (även innan pandemin).
Palau är dock ett utmärkt tropiskt turistmål. De relativt höga öarna är utomjordiskt vackra och de blå nyanserna som finns i havet liknar en dröm av paradiset.
Det finns fina stränder, några av de bästa snorklings- och dykmöj-
ligheter, utmärkt fiske och skönheten är enastående. Palau är en del av den mikronesiska regionen i Stilla havet, och mikronesier anses generellt vara mer oförskämda, arroganta och självupptagna än andra människor från Polynesien och Melanesien.
Dyr vistelse
Jag har haft flera konstiga upplevelser av människorna i Palau. Men jag har också haft många bra möten. Det var en dyr vistelse! Jag lyckades minska karantänstiden till åtta dagar, men det kostade mig 1 000 amerikanska dollar.
Dessutom finns en avreseskatt på 100 dollar för utlänningar.
Jag behövde ett PCR-test innan jag åkte, och de är gratis för lokalbefolkningen men kostar 35 dollar för utlänningar. Men efter
som jag behövde det 48 timmar före min avresa var jag tvungen
att betala 200 dollar. Det billigaste hotellet jag kunde hitta var för 100 dollar per natt. Lyckligtvis har jag en vän i Palau och han var värd för mig de första nätterna. Men sedan blev han sjuk! Och dagen efter testade han positivt för covid-19. Inom en månad hade Palaus lilla befolkning på 19 000 människor gått från praktiskt taget inga coronafall till att ha ungefär 15 procent av befolkningen smittad. Och det med en vaccinationsgrad på 96 procent.
Ah – pandemin. När ska detta sluta?
Jag nätverkade mycket i Palau. Jag fick också chansen att åka
båt, fiska, snorkla, paddla kajak och jag åkte till och med Harley
Davidson runt huvudön! En stor del av tiden fick avsättas för att arrangera återresan till Hongkong, vilket innebär att man bo kar en 14 dagar lång hotellkarantän. Och sedan har jag jobbat på att ta mig vidare till Australien som nästa nya land. Av de återstående åtta länderna är det bara Australien som har en dansk ambassad, och jag behöver ett nytt pass.
Före pandemin var allt planerat och klart. Jag hade två danska pass med tillräckligt många lediga sidor. Jag hade visum till Nya Zeeland och Australien. Jag hade ett australiskt sjöfartsvisum och avtal på plats med rederierna, som skulle ta min jordenrunt-resa till de nio sista länderna. Efter två år i Hongkong har jag nu bara ett pass med åtta sidor kvar. Det finns mycket skönhet i världen. Det finns mycket vänlighet i världen. Det finns många under i världen. Men som tidigare nämnt: det finns utan tvekan en viss grad av galenskap också. Vad mer kan jag göra än att fortsätta?
