Ickevåldsförening i Colombia: ”Repression är inte lösningen”

Efter sex decennier av inbördeskrig mellan olika beväpnade grupper satte Colombias president Gustavo Petro i början av 2023 upp ett ambitiöst mål – fullständig fred. Avtalet med Farc-gerillan 2016 var förvisso en milstolpe, men i landet finns ett stort antal militanta grupperingar som med våldsamma metoder fortsätter att strida om territorium. Nyligen bortfördes till exempel föräldrarna till en känd colombiansk fotbollsspelare (men släpptes sedan) av den största av gerillagrupperna, ELN, som den valvinnande vänsterregeringen för fredssamtal med sedan hösten 2022. Tidigare i veckan nåddes en överenskommelse om att ELN ska avstå från kidnappningar, uppger Colombia reports, och före dess hade parterna meddelat att man nått en partiell överenskommelse om återvändande av ursprungsbefolkningar, samt åtgärder för att förbättra förhållandena för fångar.

Petros konservative företrädare Iván Duque stoppade fredsförhandlingarna med ELN, och stort hopp sätts nu till att det nuvarande styret ska göra framsteg i fredsarbetet. Men utmaningarna är många och svåra – till skillnad från det toppstyrda Farc är ELN inte en centralistisk organisation, vilket kräver att förhandlingarna sker lokalt, och att lokalsamhällen stärks. Vikten av detta, och civilsamhällets inkludering, är något som Justapaz särskilt värnar. Justapaz skapades av den colombianska mennonitkyrkan som en reaktion på våld och orättvisor och är något så ovanligt som en protestantisk evangelisk organisation som lyckats bli tongivande i ett land där de flesta är katoliker. I Sverige har organisationen en samarbetspartner i Kristna fredsrörelsen som tidigare i höst anordnade ett möte för Syre med två representanter från Justapaz, generalsekreterare Martín Nates och biträdande dito Diana Archila.

Lättare sagt än gjort

Att Colombia har varit drabbat av våld under väldigt lång tid har haft en mängd olika orsaker, säger Martín Nates.

– Det har handlat om mark, om korruption, och också problem med droghandel. Man har genom fredsavtalet försökt genomföra en rad politiska reformer, men det har gått trögt. Det som fredsrörelsen arbetar med, och som manifesteras i de här reformerna, är att man vill uppnå social rättvisa och miljörättvisa, det är viktiga aspekter. Och det har varit kämpigt.

För även om avtalet formulerade bra skrivelser och överenskommelser, är implementeringen en annan sak. Utgångspunkten är den rapport med rekommendationer som sammanställdes av den så kallade sanningskommissionen. Denna tillkom som ett resultat av fredsavtalet mellan Farc-gerillan och den colombianska regeringen, med uppgiften att samla in vittnesmål från den väpnade konfliktens offer.

– Sanningskommissionen strävar efter sanning, rättvisa och icke-upprepning av begångna brott. Och det har helt enkelt att göra med övergångsrättvisa, att den utreds, diskuteras och implementeras med de förslagen som sanningskommissionen kommer med, förklarar Martín Nates.

Inte bara en konflikt

Det är sedan statens uppgift att utifrån det arbeta fram alternativ för hur offren ska gottgöras

– Sanningskommissionens roll är en nyckelroll därför att den samlar det colombianska civilsamhället och det är också kommissionen som lägger grunden för att kunna genomföra övergångsrättviseprocessen, som ju är fredsprocessen, fortsätter Martín Nates.

Kommissionens arbete är nu avslutat, men lever vidare i rapportens rekommendationer. Justapaz har utsetts till en av de organisationer genom uppföljningar ska säkerställa att dessa realiseras, samtidigt som fredsarbetet har gått in i en ny fas i och med förhandlingarna med bland andra ELN. Och man ska komma ihåg att det inte bara handlar om en konflikt, utan om multilaterala, mångfacetterade konflikter, säger Diana Archila.

– Det är många olika väpnade grupper som bekämpar varandra, ofta handlar det om markkonflikt. Och de här konflikterna leder till den ständigt pågående humanitära krisen.

Mänsklig säkerhet och kompensation

Martin Nates vill understryka några saker i rekommendationerna som är centrala för sanningskommissionen men som också Justapaz lägger extra vikt vid.

– Det ena är att det handlar om att omfamna den helhetsbild som framträdde i fredsavtalet med Farc, och också lärdomarna därifrån. I rekommendationerna efterfrågas den breda, heltäckande och komplexa bilden av hur konflikten såg ut. Nästa punkt handlar om mänsklig säkerhet, där fram för allt staten måste medvetandegöra sig själv och invånarna i landet om hur säkerhet inte bara handlar om den interna fienden, som i det här fallet eftersom det är en inrikeskonflikt. Här är en nyckelfråga att skydda sociala ledare. Kompensationen av offer är en annan viktig punkt, och det gäller både individuell kompensation, att människor får tillbaka sina jordar och marker och får återvända till sina byar, men också den kollektiva restaurationen av samhällen som har slagits sönder.

Det finns också en rekommendation som handlar om att undersöka vad det finns för alternativ till militarisering för att hålla konflikterna i schack.

– För Justapaz är det väldigt viktigt att stärka utbildningen, att folkbilda om fred, demokrati, icke-våld och konfliktlösning. Här kommer också miljön in, det går inte att särskilja från det här, det handlar om sociala frågor och miljöfrågor, säger Martín Nates.

Kräver regeringens goda vilja

Till exempel är gruvdrift en av de tillgångar som också de väpnade aktörerna slåss om, och på många sätt finns de här frågorna på den agenda som den nye presidenten driver i Colombia i dag, men Justapaz ser till att agera blåslampa.

Diana Archila poängterar att sanningskommissionens utredning gjordes möjlig genom att man till exempel samlade civilsamhället, olika organisationer och nätverk, som presenterade rapporter.

– Men det det finns ingen laglig tvingande ram för att det här ska genomföras, utan det sker med regeringens goda vilja, det hänger samman med förändringsviljan hos sittande regering, vilket är väldigt problematiskt.

Colombia har historiskt styrts växelvis av liberala eller konservativa eliter, för vilka reform aldrig har tett sig attraktivt, förklarar Martín Nates.

– Så inga djuplodande reformer har egentligen förhandlats fram. I och med det har inte heller utvecklingsfrågan och hållbarhetsfrågan funnits med, inte heller frågor om landreformer eller droghandeln har fått tillräcklig uppmärksamhet. I dag finns den politiska viljan att skapa djupgående reformer, vi har nu en regering som är villig att titta på det här och försöka göra nånting åt det. De är inte ofelbara, men det finns en politisk vilja att skapa förändring, men det är inget man gör i en handvändning.

Ovanligt utåtriktade

Presidenten i Colombia väljs på fyra år, och kan sedan inte väljas om, och fyra år är i sammanhanget kort tid. Under den tidigare konservative presidenten Iván Duque förvärrades konflikterna.

– Det man gjorde var att se till att inte följa fredsavtalet, helt enkelt gå emot det. Det blev under de åren fler illegala väpnade aktörer som i sin tur genererade en ökad militarisering. Och detta i ett land där vi saknar utbildning, och där stora delar av landet inte ens har vägar. Så de här positiva förändringarna som bekräftar människornas behov, det är det som behövs och det är väl det man ser nu, att det finns en vilja till den sortens strukturella förändringar, säger Diana Archila.

Otillgängliga platser på landsbygden är inget som avskräcker Justapaz, som ser till att befinna sig ute i landet och i rurala bygder i sitt arbete, för att återkoppla till samhällena vad som har gjorts och inte gjorts. Som en mennonitisk organisation består Justapaz av människor som är djupt troende men deras verksamhet är i högsta grad utåtriktad, vilket är väldigt ovanligt för denna trosinriktning. Genom att vara närvarande och deltagande mitt bland folket utmanar de den generella bilden av religiösa som frånvända. De har till exempel gjort sig kända för sitt arbete med att stötta unga vapenvägrare, oavsett om det handlar om religiösa personer eller inte, huvudsaken är att man har en övertygelse som säger att man inte vill bära vapen.

Gäng skapar osynliga barriärer

De har också arbetat aktivt för att motverka rekrytering av barn och unga till väpnade aktörer, ett fenomen som de senaste åren gjort sitt inträde även i Sverige och som skapat svarta rubriker och radikala skrivningar i Tidöavtalet om ungdomsfängelser och andra repressiva åtgärder Men detta är inte lösningen, om man får tro Diana Archila.

– Vi i Justapaz har jobbat med icke-våld i 30 år och det vi har lärt oss är att kultur, sport eller konst, det är det som hjälper. Repression gentemot unga skapar en vilja att slå sig loss, att revoltera, som också i sig genererar våld. Att istället få unga att våga tala och uttrycka sig, det skapar förändring.

Gängbildningar ger upphov till osynliga barriärer i städer och samhällen, fortsätter hon.

– Då är det viktigt att skapa trygga rum som ger alternativ till de unga, där de kan vara fredade och mötas. En plats dit folk inte kan komma och skada dig, men också en plats där du kan möta andra som är annorlunda än du själv.

Militarisering inte svaret

Martín Nates och Diana Archila har under hösten besökt både Sverige och Europa, och de märker att de måste upprepa sig:

– Vi måste återigen understryka för er att militarisering är inte svaret på era problem och frågor. Inre säkerhet och mänsklig säkerhet för barn och unga är viktigt. Det handlar om ett politiskt, etiskt och andligt värde, och det handlar om motstånd. Situationen ni lever i gör att samtalet om ickevåld behöver aktualiseras och implementeras, konstaterar Martín Nates.

Bland de personer som Justapaz träffat i Sverige Europa är det flera som pratat om en ickevåldspolitik, men detta är en motsägelse menar de.

– För att ickevåldet avsäger sig politisk institutionalisering, det är något inneboende som bärs av invånarna, medborgarna, inte av en stat. Det är viktigt att knyta band mellan människor, och vi har en särskild uppgift i att vara ett lyssnande öra. Vår roll ska vara att lyssna och skapa social dialog mellan alla människor, säger Martín Nates.

Även om svenska gäng med våldskapital och de väpnade grupperna i Colombia på många sätt skiljer sig åt så har de också saker gemensamt, som att många av dem har rekryterats under någon form av tvång.

– De är alltså offer. Så att fortsätta att använda vapen mot dem som inte har en väg ut är ingen lösning. Ofta gör de detta under hot, för inte bara sina egna liv utan också för familjers och närståendes liv. Så om man ska uppnå en rättvis fred måste man se dem som de offer de faktiskt är, därför är dialog med de väpnade grupperna helt enkelt nödvändig, säger Diana Archila.

Utmana synen på droger

I Sverige utmålas droghandeln som drivande bakom våldet, och den är också en faktor i de colombianska konflikterna. Ytterligare något som sanningskommissionen förde med sig var att man började omforma den allmänna politiska diskursen, att fråga sig vad fred och mänsklig säkerhet är, men också synen på droghandel har varit föremål för omvärdering.

– Vi behöver titta bortom den diskurs som är militariserad, och som man egentligen har kopierat från ”war on drugs”, det amerikanska sättet att bekämpa droghandeln. Men man måste sluta förfölja våra fattiga bönder som odlar koka. Vi måste istället investera i landsbygden, vi behöver lagföra och rikta in oss på de stora handlarna, de stora kartellerna, men inte som man gjort nu, att man bränner åkermark, säger Martín Nates.

Det finns också en kulturell aspekt, att kokan har haft en kulturell roll att spela på landsbygden, där det har kunnat användas som medicinalväxt, eller för att tillverka saker.

– Hälsofrågan kommer främst, vad finns det för hälsoaspekter av att bruka narkotika, sen hur ska vi hantera narkotika och få bort militariseringen som ett svar på hur man bekämpar det. Så det är en komplex fråga, men det handlar om att förändra narrativet kring fred, konflikt och droghandel, sammanfattar Martín Nates.

Samtalet tolkades från spanska av Nathaly Salas, vid tidpunkten för intervjun anställd på Kristna fredsrörelsen.