Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen konstaterade nyligen att det borde vara färre kalhyggen i statliga skogar. De ska inte ha en eloge för att de jobbat särskilt snabbt – trakthyggesbruket med dess förödande kalhyggen har varit den dominerande avverkningsmetoden sedan 1950-talet. Däremot är det ett välkommet förslag, eftersom det krävs att någon med makt i skogsbranschen aktivt går före och väljer hållbara avverkningsmetoder. 

Enligt förslaget ska 20–25 procent av de statligt ägda skogarna avverkas hyggesfritt. I dagsläget är det enbart 3 procent av all skog som avverkas hyggesfritt, så alla rörelser i den riktningen är bra. Men 20–25 procent av alla statligt ägda skogar kommer fortfarande inte vara särskilt mycket sett till helheten.

Den svenska skogen har en varierad ägarstruktur. Det som räknas som statlig skog (ägd av staten eller statliga bolag) utgör ungefär 20 procent av den totala skogen. Det betyder att om 25 procent av dessa 20 procent avverkas hyggesfritt så kommer fortfarande minst 92 procent av all skog avverkas med trakthyggesbruk. De privata aktiebolagen och övriga privata ägare, som har stor makt i skogsbranschen, är inte kända för att visa stort intresse för mycket annat än profiten. Men ungefär hälften av all skog ägs av enskilda personer, där motivationen att äga och förvalta skog varierar mer. Många av dem är dock medlemmar i någon av de tre stora skogsägarföreningarna, där Södra skogsägarna är den största med sina drygt femtio tusen medlemmar. Dessa föreningar hjälper mer än gärna till att “förvalta och förädla” med ekonomisk lönsamhet som yttersta mål. Läser man vad Södra skriver om hyggesfritt skogsbruk låter de inte direkt entusiastiska. De rekommenderar en form av markberedning som tar bort “konkurrerande växtlighet” som exempelvis lavar. Vill man göra en elak tolkning låter det som att de helt enkelt tycker att homogena plantager är bästa sättet att sköta skog. 

Att vi behöver skogen – och därmed också behöver bruka den hållbart och ansvarsfullt – i kampen mot klimatförändringarna är känt sedan länge. Den kan agera skydd mot översvämningar och andra typer av extremväder, gynnar biologisk mångfald, kan vara en förnybar råvara beroende på hur den brukas, och lagrar kol. Men i sin statistik över Sveriges utsläpp skriver Naturvårdsverket att levande träds nettoupptag av kol minskat. Sveriges Lantbruksuniversitet  konstaterar att detta inte beror på avverkning – utan på minskad tillväxt. Den minskade tillväxten tros i sin tur bero på mindre gynnsamma växtförhållanden, som exempelvis torka, som i sin tur är ett resultat av klimatförändringarna. Av texten framgår inte hur nettoupptaget av kol i levande träd står i förhållande till olika avverkningsmetoder. Vad som däremot är klart är att vi inte kan förlita oss blint på att en evig tillväxt i skogen kommer rädda oss undan klimatförändringarna. 

Förhoppningsvis får förslaget att öka det hyggesfria skogsbruket i statliga skogar ringar på vattnet. Det är ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt. Skogen behöver ses i sin helhet, med allt den gör, inte bara för människan utan även för alla andra levande varelser och växter som utgör den. Skogen är en källa till liv och mångfald och finns inte enbart till för människans begär eller skydd. Människans utsläpp av växthusgaser är inte skogens problem – det är vårt. Ett utökat hyggesfritt skogsbruk är en del av vägen mot en värld där vi lever i samklang med såväl oss själva som resten av livet på den här planeten, men det är inte hela. Låt oss hoppas att detta är början på en trend där liv respekteras och värderas högre än ekonomisk vinning.