Glöd · Ledare

Vägra angiverilagen

Lärare, vårdpersonal och bibliotekarier har sagt det från början: Att ange människor utan uppehållstillstånd är inte deras jobb. Om de beordras att göra det kommer de att vägra, det går emot deras yrkesetik. Och det är klart att det gör.

Tänk dig att du är lärare och har en elev som bor på hemlig adress och inte får ta hem kompisar. Hens föräldrar får inte arbeta, så de lever på ingenting, på underbetalda svartjobb och pengar som solidariska människor samlar in åt dem. Risken att polisen ska ringa på dörren hänger över familjen hela tiden.

Skolan är kanske ännu viktigare för just den eleven och hens syskon än för de flesta andra barn. De behöver en fristad där de kan leka, lära och känna sig som vanliga barn, i alla fall ibland. En del av ditt jobb är att se till att det förblir så. I skolan ska det råda trygghet och studiero – för alla elever.

Men hur ska det bli nu? Sedan Tidöregeringen tillträdde, med allt sitt tal om angiverilagar och gryningspatruller, har ni diskuterat det på skolan. Det finns inte på kartan att någon av er skulle ange papperslösa elever och deras familjer. Ni har skrivit debattartiklar och undertecknat namnlistor, och ni har fått gehör i stora delar av samhället.

Den 16 augusti meddelade migrationsminister Maria Malmer Stenergard att direktiven till utredningen om hur den så kallade anmälningsplikten ska se ut är klara. Regeringen och SD har enats om att inte undanta vård, skola eller andra områden från början. Däremot har utredaren fått i uppdrag att se över om man kan straffa dem som vägrar lyda.

Protesterna är massiva. Nio regioner har krävt undantag för vårdpersonal och nu har hela SKR tagit ställning för ett undantag. Vårdförbundet och bibliotekariernas fack Dik kräver att lagförslaget ska dras tillbaka, vårdarbetare samlas i ett upprop för att vägra följa angiverilagen och fackförbundet Sveriges lärares yrkesetiska råd förespråkar civil olydnad.

Det är tydligt att det råder olika åsikter inom Tidöpartierna – i själva verket kanske SD är ganska ensamma bakom den riktigt hårda linjen, där man tvingar vårdarbetare och lärare att bli angivare. Skolminister Lotta Edholm (L) och L-ledaren Johan Pehrson har båda hänvisat till FN:s barnkonvention och sagt att de utgår från att det blir undantag från den så kallade anmälningsplikten. Till och med migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) har sagt att frågan måste utredas. Även om hon nu säger att hon visserligen förstår problemen med yrkesetik, men att det är ”viktigt att vi har ett offentligt Sverige som drar åt samma håll”.

Regeringen borde förstå att den här lagen inte kommer att accepteras. De är själva oeniga  – man kan anta att det är därför direktiven till utredningen har dröjt så länge. Utredningen ska preliminärt vara klar den 31 oktober. Om den då föreslår att inga undantag ska göras i angiverilagen, eller att den som vägrar ange papperslösa ska straffas, kommer den att möta ett stenhårt motstånd.

Det är bra att SKR kräver ett undantag för vårdpersonal, men det räcker inte. Dels är skolan och biblioteken lika viktiga, dels är hela idén med angiveritvång från vettet. Det för oss rakt in i ett ännu mer splittrat och ängsligt samhälle, ännu längre bort från tillit och gemenskap. Och det är uppenbarligen inte vårdens, skolans eller bibliotekens uppgift. Tvärtom. Därför är det ännu bättre att facken kräver att förslaget dras tillbaka och att de står bakom civil olydnad.

Civilkurage.

Nu angriper de allemansrätten igen.