Psykotiskt drömspel om legendarisk fredsmanifestation

Hallå där… Elis Monteverde Burrau, aktuell med boken och pjäsen Ge fred en chans

Hur fick du idén till Ge fred en chans?

– För två år sen ville Malmö-förlaget Anti ge ut något av mig och jag fick fria händer. Jag tänkte att jag vill få in foten i teatervärlden och om jag ger ut en pjäs som bok först ökar kanske chanserna att någon vill sätta upp den. Ingen hade gjort ett kammarspel om sängstrejken som bara utgår från den situationen och när jag kom igång var det som att det skrev sig själv. Det blev ett ganska psykotiskt drömspel som jag sen har reviderat.

Vad handlar boken/pjäsen om? 

– Framför allt så är det en kärlekshistoria. Det finns olika memes som hånar Yoko Ono för att hon inte gått vidare, det var nåt med deras utplånande kärlekshistoria, att de nästan blev samma person, när de gick in i det konstnärliga arbetet och aktivismen var det som en kropp. Samtidigt var John ett stort svin som var otrogen, knarkade och låg med allt som rör sig. Det är en intressant kärlekshistoria som jag ville skildra, men också kändisskapet, mordet, det är många ingredienser. Det är fint att de vet om allt som kommer att hända, de befinner sig i limbo eller i dödsriket. Jag vill också problematisera den naiva synen på det konceptuella fredsbudskapet, vad händer om man tar de tankarna på allvar?

Vad har du för relation till Lennon och Ono sen innan? 

– Jag har länge varit ett stort Yoko Ono-fan, jag har varit en sån som tycker att hon snarare räddade Lennon från The Beatles än att hon förstörde. Hon är ändå en pionjär inom konceptuell konst, hon och Andy Warhol är mina stora husgudar och jag har inspirerats mycket av hennes instruktioner i min poetik. Lennon är mer, han har skrivit bra poplåtar, han har en fin röst, men han är ganska tom och i pjäsen stundtals lite korkad, eller brittiskt charmig och busig. Ono är den intressanta, även hennes musik. När de började arbeta tillsammans upphörde gränserna mellan kärlek och jobb och många råkade illa ut, bland annat deras barn. Det spökar också mellan raderna i pjäsen, vad är man beredd att offra.

Att använda sitt konstnärskap för att propagera för fred eller andra politiska budskap, är det något du kan relatera till? 

– Både och. Personligen har jag tänkt att det arbetet, det gör jag på en gräsrotsnivå på ett annat sätt som är separerat från konsten. Det är väl narcissistiskt att den konst som är intressant som jag själv konsumerat inte har ett tydligt budskap, samtidigt som det är naivt att tro att kändisar inte kan förändra opinionen, det är ju extra aktuellt just nu. Det är så lätt att håna, skratta åt eller avfärda kändisar som engagerar sig, det är en svår fråga, en gordisk knut, som jag försöker borra i i pjäsen. Men jag vet inte hur man ska förhålla sig, det finns inget rätt svar. Jag skulle personligen skänka pengar i tystnad eller skriva ett brev till en politiker än att ta in frågan i en bok. Om jag själv hade levt på den tiden skulle jag nog haft någon situationistisk praktik och gå på olika sammanhang och förstöra inifrån snarare än att skrika ut plakattydliga budskap. Det kan bli något av Miss Universe över budskapet fred på jorden, men samtidigt finns väl inget viktigare än eld upphör just nu.

Är fred ett bra ämne rent dramaturgiskt sett? 

– Speciellt inom dramatiken, och även i romaner, kan jag tycka att folk är för beroende av att det ska hända saker, finnas konflikt och upplösning. Jag kan tycka att det är väldigt konstnärligt intressant med ett verk som saknar konflikt, där människor pratar förbi varandra, att det uppstår stiltje, ett vapenstillestånd rent dramaturgiskt. Det är befriande när det inte händer så mycket i en pjäs. Det går väl upp och ner i den här, det är mer en cirkel, att allt börjar om, det är sorgligt men minst lika vackert. Utmaningen ligger i att få tristessen att kännas akut.

Release för och dramatiserad reading av Ge fred en chans på teater Brunnsgatan 4 i Stockholm klockan 18 i kväll 22/11.