När Tidöregeringen talar om att skapa trygghet genom att vräka människor är det en sak som de aldrig nämner. De talar om de vräkta familjernas grannar, som slipper gänguppgörelser i trapphuset. Men de säger aldrig något om de vräkta familjerna själva. Det är som om de skulle försvinna från jordytan efter vräkningen, med kriminella ungar och allt.
När förslaget dök upp undrade jag hur det skulle se ut. Fanns det någon tanke om vart de skulle ta vägen? Det kanske inte är så lätt att få en ny lägenhet när det är därför man måste flytta. En del får väl tränga in sig hos släkt och vänner. Eller skaffar husvagn och bor på en camping. Eller får klara sig ändå.
Men Tidögänget verkar inte ha ägnat det en tanke. De som försvarar vräkning av familjer med barn som begår brott i sociala medier talar om deras eget ansvar. ”Förhoppningsvis skärper de sig” som en skrev. Som om varje förälder med en tonåring som dras in i ett kriminellt gäng därmed själv blev kriminell. Som om hela familjen behövde skärpa sig – och som om hemlöshet då var en bra början.
Om man nu behöver skärpa sig är hemlöshet den sämsta tänkbara förutsättningen. Det finns mycket kunskap om vad ett hem betyder för den som vill få ordning på sitt liv. Regeringen skulle exempelvis kunna läsa och begrunda vad Samsjuklighetsutredningen säger om den saken. Bland annat föreslår utredningen att projektet Bostad först ska genomföras i hela landet. Projektet går ut på att hemlösa ska få bostad även om de inte har löst sina eventuella problem med till exempel missbruk, kriminalitet eller psykisk ohälsa. Själva hemlösheten är nämligen ett stort hinder.
Människor som sover under broarna har svårt att söka, få eller behålla ett jobb. Hålla mobilen laddad, tvätta sina kläder. En barnfamilj som måste hitta tak över huvudet varje natt kanske missar läxorna och i värsta fall mat och sömn också. Och så vidare. Naturligtvis blir möjligheterna att fatta och följa bra beslut mindre, inte större.
Det finns en enda mening i regeringens debattartikel om vräkning av familjer som antyder att någon har tänkt lite längre. Nej, två. ”Självklart måste de här reglerna utformas med en rimlig avvägning mellan de olika intressen som finns. Till syvende och sist ansvarar samhället för att alla barn har någonstans att bo.”
De två meningarna skulle kunna låta betryggande, det är bara det att förslaget genast faller om man gör någon form av rimlig avvägning. Och om barnen ska bo någonstans ska väl de vuxna det också? Eller ska barnen omhändertas? Eller vill man utvisa hela familjerna på grund av dålig vandel? Enligt Tidöavtalet ska det ju kunna innebära att man har någon som är kriminell i familjen.
Det är djupt sorgligt att regeringen av ideologiska skäl varken kan eller vill sätta sig in i de vräkta familjernas situation. Det är lika djupt sorgligt att ingenting i dem tycks göra motstånd mot kollektiva bestraffningar – ens när de uppenbarligen förvärrar det problem som de påstår sig vilja lösa.
Ett liv i punkens tjänst – en dokumentärfilm om Tompa Eken och Ultra på SVT
Maldiverna sjunker och en del invånare har blivit tvungna att flytta till en konstgjord ö.
