Krönikor

Indragna medborgarskap är populism

Lite nu och då ploppar krav på fråntagande av medborgarskap upp från politiker, och bums studsar alla debattörer till sina skyttegravar med invanda argument och motargument. Medborgarskap borde inte vara en kulturkrigsfråga, för i någon bemärkelse är det, till skillnad från transpersoner som använder ”fel” badrum, bland det viktigaste vi som samhälle har att värna. Medborgarskapet ligger ju till grunden för vår demokrati.

Under Isis-åren blev medborgarskapets indragande en ständigt återkommande fråga. I början var det bara SD-nära politiker som drev den, men mot slutet kände sig även vänstersidan tvingad att kräva detta. 
Jag är sedan många år av uppfattningen att det är helt i sin ordning att ställa högre krav på den som vill bli svensk medborgare som vuxen, såsom språkkunskaper, hederligt leverne (vilket redan i dag är ett krav) med mera. Jag tycker visserligen vi närmar oss underliga tassemarker när det gäller vad som kallas ”vandel”, men jag inväntar regeringens utredning innan jag tar stark ställning.

Däremot är det lätt att hitta populismen i det indragna medborgarskapet. Låt oss börja med de felaktiga grunderna. Det är nästan omöjligt att få medborgarskap på felaktiga grunder, eftersom grunderna är antal år i Sverige, hederligt leverne och ett adekvat uppehållstillstånd. Men däremot kan du en gång ha fått uppehållstillstånd genom att ljuga – om ålder, ursprung, hot, andra förhållanden.

Sedan har det gått rätt många år innan du väl får medborgarskap, du har bott i Sverige, du uppfyller alla de nya kraven på språkkunskaper och försörjning och så blir du äntligen medborgare, tiden går, du skaffar familj och coachar knattefotboll och så plötsligt en dag kommer beskedet att du inte får stanna i Sverige, för att något du framfört för kanske tiotals år sedan var hittepå. Det är inte rimligt. Ska medborgarskap kunna dras tillbaka på grund av felaktiga uppgifter måste ljugandet ligga i närtid – allt annat är omänskligt.

Preskriptionstiden för ringa mened eller osann utsaga är två år, och för normalgraden eller grov mened är det tio år. De tiderna borde också speglas i lögner gällande medborgarskapet. En liten lögn vid ansökan om uppehållstillstånd är förlåten efter två år, en grövre lögn efter tio år, och om tiden mellan lögnen och upptäckandet är över tio år bör det få vara som det är.

Sedan har vi frågan om indraget medborgarskap vid grova brott. Själv skulle jag gärna utvisa exempelvis Engla-mördaren Anders Eklund, men det föreslår ingen, eftersom alla begriper att han som etniskt svensk lintott är vårt ansvar. Men det är uppenbart att om Anders hetat Ahmed hade känslan hos många varit en annan, även om även han varit född här.

Jag har inget principiellt emot att terrorister fråntas medborgarskap så länge de har ett annat medborgarskap och inte blir statslösa. Men minns Shamima Begum. Född i England, brittisk medborgare som aldrig haft något annat medborgarskap, men förlorade sitt medborgarskap efter att hon, som femtonåring, gått med i Isis. Motivet var att eftersom hennes föräldrar kom från Bangladesh skulle hon om hon ville kunna bli medborgare där. Beslutet har överklagats många gånger, men hon får fortfarande inte återvända.

Så det är en sak att dra in medborgarskap för någon som kommit till Sverige som vuxen och sedan begår terrordåd. En helt annan att göra skillnad på dem som är födda i Sverige baserat på vilka deras föräldrar är. Alldeles oavsett vad man tycker om Shamimas ansvar för sina brott vore det absurt om en person i motsvarande situation i Sverige skulle förlora sitt svenska medborgarskap, medan en mördare som Anders Eklund får leva ut sitt liv som svensk.

Snart midsommar!

Sverige har ett av världens starkaste djurskydd, och ändå är det kasst.