Glöd · Debatt

Behåll språkrören, Miljöpartiet

Per Bolund och Märta Stenevi håller sommartal.

I dessa tider har Miljöpartiet annat att göra än att rikta sina krafter mot segdragna internstrider om ledningsmodellen, skriver Per Gahrton. Språkrörsmodellen var inget hinder under MP:s hittills starkaste period, och inte heller hindrar den De gröna i Tyskland.

DEBATT. Nu lanseras idén att lösningen på Miljöpartiets problem med låga opinionssiffror vore att byta ut de två språkrören mot en enda partiledare. Det är inte första gången sådana tankar dyker upp. För cirka 20 år sedan inför valet 2002 hade partiet ännu sämre opinionssiffror än i dag. I desperation föreslogs då att språkrörssystemet skulle skrotas och att ett partiledarsystem skulle införas.

Skillnaden mot i dag är att det då fanns en kandidat som praktiskt taget varje miljöpartist kunde tänka sig som ensam partiledare, nämligen Åsa Domeij. Problemet var att Åsa var praktiskt taget den enda miljöpartist som inte kunde tänka sig henne som partiledare. Hon ville varken bli språkrör eller partiledare, utan vice partiledare med riksdagsgruppens manlige ledare, Claes Roxbergh, som partiledare. Men så ville de flesta MP:are inte ha det.

Istället dök i sista stund helt nya namn upp. Peter Eriksson ställde upp både som partiledare och som ett av två språkrör. Eftersom kongressen visserligen med majoritet beslöt att byta ut språkrörssystemet till ett partiledarsystem, men med alltför svag majoritet för partiledarlinjen blev Peter Eriksson vald till manligt språkrör. Som kvinnligt valdes Maria Wetterstrand.

Därefter följde en av Miljöpartiets starkaste perioder om man ser till opinionssiffror och valresultat. Det var under tioårsperioden 2002 till 2012 som Miljöpartiets regeringsmedverkan grundlades, bland annat med det bästa valresultatet någonsin 2010, 7,34 procent, hela tiden med jämställda språkrör i ledningen. Alla glömde beslutet om övergång från språkrörs- till partiledarsystem.

Men nu tycks Grön ungdom vilja damma av partiledarmodellen. Det sägs att ett av deras argument är att partiledarmodellen är modernare än språkrörsmodellen. Men GU leds ju självt av två språkrör, vilket historiskt nog är betydligt modernare än de enmansledda pyramidorganisationer som helt dominerat mänsklighetens utveckling – med känt resultat, bland annat miljö- och klimatkrisen. Därför är det ingen slump att de allra flesta av världens omkring hundra gröna partier leds av språkrör eller någon form av kollektiv.

Men tyvärr har vi inga säkra vetenskapliga fakta om ifall de kollektiva modellerna fungerar bättre i den hårda maktkamp som politiska partier måste ge sig in i. Det finns dock gott exempel på att språkrörsmodellen inte behöver utgöra hinder för grön framgång. I Tyskland är De gröna tre–fyra gånger så starka som Miljöpartiet i väljaropinionen – trots både jämställda språkrör och regeringsansvar.

För mig är organisationsmodeller trots allt sekundära i förhållande till idéer. Om man kan påvisa att den traditionella organisationsstrukturen med en ledare i toppen har bättre förutsättningar att genomdriva en grön omställning än en språkrörsmodell så är jag beredd att diskutera.
Samtidigt tycker jag nog att det i klimatkrisens och Ukrainakrigets tidevarv finns viktigare saker för Miljöpartiet att ägna sig åt än inre gräl om organisatoriska detaljer.

Vi har en regering som vill satsa stort på kärnkraft trots att  Tyskland, Europas ledande industriland. just slutavvecklat sin kärnkraft. Hur är detta möjligt? Varför ha Tyskland kunnat avveckla all kärnkraft utan större interna gräl medan Sverige, som i folkomröstning beslutat att avveckla all kärnkraft, nu kan vara på väg in i en ny kraftig utbyggnad av kärnkraft? Här finns en solklar uppgift för Miljöpartiet.

Vi lever också i ett land som utan nämnvärd debatt håller på att överge 200 års alliansfria fredspolitik. Självklart har Ukrainakriget skapat ett nytt läge som kräver nytänkande också av ett fredsparti som Miljöpartiet. Det var bra att partiet i riksdagen röstade nej till Natomedlemskap, men det behövs så mycket mer för att skapa en ny svensk fredspolitik.

Listan på överhängande viktiga samhällsproblem som kräver ett slagkraftigt Miljöparti kunde göras längre, och jag är inte säker på att en segdragen internstrid om ifall partiet ska ledas av två språkrör eller en partiledare är det adekvata svaret på vad samhället har rätt att vänta sig av Miljöpartiet.

Men visst kan man försöka samla hårdfakta om olika ledningsmodeller. Det finns oändligt mycket material som kan utgöra grundval för en sådan undersökning. Jag menar att det är Miljöpartiets skyldighet att, innan man eventuellt byter ledningsmodell, göra en sådan grundlig undersökning. Så tänk efter före, Miljöpartiet! Behåll språkrören så länge det inte är bevisat att partiledarmodellen skulle stärka kampen för grön klimat-, miljö-, energi- och fredspolitik, det vill säga Miljöpartiets eviga huvuduppgifter.