Krönikor

Låt folkbildningen slå sig fri från staten

Nej, jag tror faktiskt inte att regeringens aviserade neddragning på studieförbunden blir ett ”dråpslag mot demokratin”. De orden kommer från studieförbunden själva, och det är förstås lätt att förstå att de inte tycker att det är ett särskilt bra beslut som regeringen fattat ihop med SD: att på tre år minska bidragen till just dem med 500 miljoner, eller 30 procent. 

Syftet från framförallt Sverigedemokraterna kan förvisso absolut vara att försvaga de gamla svenska folkrörelser som inte fokuserar på vare sig hudfärg eller religion utan enträget för samman svenskar från alla bakgrunder i en gemensam strävan mot bildning och utveckling. Jag älskar alltså studieförbunden, för den som undrar. Jag har gått massor av kurser själv, i allt från mönsterkonstruktion till att skriva skräcklitteratur, och bortom den glädje jag funnit där älskar jag också verksamhetens grunder. Att människor fritt sluter sig samman för att stiga mot ljuset, för att citera Internationalen – det finns knappt något vackrare. 

I praktiken handlar förvisso en stor del av kursutbudet mer om vad man kan kalla fritidsintressen, som släktforskning, akvarellmålning och hemmabryggning av öl. Det är sannerligen inget fel på det, men det är varken kanske grunden för demokratin eller i sig en kärnuppgift för staten att finansiera. Som grundprincip är det tvärtom rätt rimligt att vuxna får betala för sina hobbies själva.

Samtidigt som regeringen drar ner på Studieförbunden satsar man 1,3 miljarder på renodlade yrkesutbildningar och 100 miljoner på Folkhögskolorna. Givet den stora arbetslösheten inom vissa grupper och den samtidigt enorma bristen på folk inom många yrken framstår det som en vettig prioritering. 

Om man tittar på folkbildningens historiska principer är det dessutom i sig inte nödvändigtvis dåligt med minskat statligt stöd. För hela tanken var ju att den här verksamheten skulle stå fri från staten med dess pekpinnar och uppifrånperspektiv. I folkrörelserna samlades man för att hjälpa varandra framåt, för att tillsammans ta makt över sina liv. Den makten blir lite mindre tydlig om man först står med mössan i hand inför staten för att få pengar. 

Att det svenska civilsamhället gjort sig så beroende av statliga pengar är ett generellt problem, och riskerna lyser med neonljus nu med en regering som sitter på SD-nåder. För om man är beroende av staten så kan staten också bestämma. En stat med Sverigedemokraterna vid makten ger därmed SD makt över hela det civilsamhälle som behövs som motvikt mot en stat på väg i fel riktning. 

Vi har tyvärr ingen tradition i Sverige av mecenater som betalar för vare sig kultur eller bildning. Vi betalar dessutom så höga skatter vid också låga inkomster att det blir svårt för många att ha råd att själva stå för den faktiska kostnaden för exempelvis en studieförbundskurs. 

Vi har dock också en stor medelklass som fått det väldigt mycket bättre de senaste decennierna. Många skulle ha råd att betala mer själva. Om vi gjorde det tillsammans, fritt från staten, skulle demokratin tvärtom kunna få helt ny kraft.

Äntligen mognar tomaterna! Årets tomat i min trädgård är utan tvekan Taiga, med fruktkött som skimrar i gult, grönt och rosa och en djup, komplex smak med perfekt kombination av sötma, syra och umami.

Rådjuren drar fram genom villaförorten och slaktar allt i sin väg. Även bortsett från förstörda växter sprider de rimligen också både fästingar och sjukdomar, men ingen verkar vilja eller kunna göra något åt dem.