Det har beskrivits som en strid mellan två falanger i Miljöpartiet – dels de som vill att partiet ska ha ett brett fokus och bland annat prata om sociala frågor, dels de som vill att partiet bara ska fokusera på klimat och miljö eftersom ”det är där man har störst förtroende”.
Kanske är det i ett försök att jämka de här två sidorna som valberedningen nu föreslår Daniel Helldén till nytt språkrör tillsammans med Märta Stenevi. Genom att gå fram med dem båda hoppas de kanske locka till sig både dem som tilltalas av Stenevis sociala engagemang och dem som i likhet med Daniel Helldén tycker att ”Varje gång ett språkrör pratar om andra frågor, så är det en förlorad möjlighet att prata om våra kärnfrågor”, som han sa till Aftonbladet.
Problemet är inte nödvändigtvis att Stenevi och Helldén står för olika saker, utan att Helldén istället för att locka nya väljare riskerar att skrämma bort många. Det brukar sägas att det är en fördel att vara känd i politiken, men i just Daniel Helldéns fall undrar jag om det inte är tvärtom. Först blev han hatad av alla bilvurmare i Stockholm för att han fokuserade på cykeltrafik. Därefter av folk till vänster för att han samarbetade med högern, för att han uttalar sig positivt om tillväxt och för att han anses vara en karriärist snarare än någon som är förankrad i grön ideologi.
Det har pratats mycket om varför Miljöpartiet inte attraherar ”Greta-generationen”. Även om det inte direkt existerar någon sådan generation (senaste valet visade tydligt att de flesta unga röstar till höger och Ungdomsbarometern pekar på att de är mindre oroade över klimatet än de varit tidigare) blir det knappast lättare att locka till sig de unga, radikala och miljöengagerade personerna som trots allt finns med Helldén som språkrör.
För dem som går i Fridays for futures demonstrationer eller engagerar sig i Extinction rebellion hänger klimatkrisen intimt ihop med social rättvisa. Och då handlar det inte bara om att omställningen i Sverige ska vara rättvis, utan också att vi måste visa solidaritet med människor i andra länder som drabbas hårdast av klimatförändringarnas konsekvenser.
Att man bara ska fokusera på miljö och klimat för att det är där man har störst förtroende tror jag dessutom är ett allvarligt feltänk. Ett parti behöver ha en helhet, en ideologi, man behöver kunna visa för väljarna hur olika frågor hänger ihop och en vision om ett samhälle som inte bara handlar om att vi ska minska utsläppen.
I ett samhälle där klyftorna tillåts öka, där människor stängs ute och där repressionen blir allt hårdare så minskar också tilliten. Och utan tillit blir det svårt att få gehör för en grön omställning. Om MP inser detta, och vågar vara den radikala motkraft som Sverige så väl behöver, tror jag att de också kommer kunna stiga i opinionen. Men just nu känns det tyvärr väldigt avlägset.
Trots att valberedningen har lämnat ett förslag är det upp till kongressen att bestämma vilka som ska bli språkrör.
Regeringens beslut att pausa biståndet till Palestina slår bland annat mot journalister och flera positiva krafter.
