Krönikor

Fler än skogsindustrin har rätt till skogen

Är det något som slår en när man kör Stockholm–Vemdalen över sportlovet är det inte främst den långa karavanen av bilar upp och ned (som jag själv bidrar till), utan naturen utanför bilfönstret. Och då menar jag inte trolska och isbelagda tjärnar, branta berg eller snötäckta fäbodvallar, utan skogen. Alltså, den nedhuggna skogen. Vi kör väg 83, och senare väg E45, mot nordväst, och kalhyggena breder ut sig på båda sidor av vägen. Kilometer efter kilometer, det ena kalhygget ersätter det andra. Stubbar, rotvältor och djupa maskinspår är det enda som finns kvar där det tidigare stod en mörkgrön barrskog.

För ett par år sedan skrev jag i en text att det året – 2019 – var ett rekordår i avverkning. Nu har det rekordet slagits. 2021 avverkades 97 miljoner kubikmeter skog i Sverige, och enligt preliminära siffror låg 2022 på samma höga nivå. Det är de högsta avverkningsnivåerna någonsin i Sveriges historia, med undantag för år 2005 då stormen Gudrun tvingade fram ett massivt kapande av träd som knäckts av vindarna.

Med den svenska skogsvårdslagen är det lekande lätt att förvandla en levande skog till en steril stubbåker. Det räcker med en så kallad avverkningsanmälan, och om den ansvariga myndigheten – Skogsstyrelsen – inte har något att erinra inom sex veckor är det fritt fram för skogsbolaget. Och Skogsstyrelsen kan omöjligen i detalj hålla koll på alla avverkningar. Det görs nämligen 60 000 avverkningsanmälningar varje år i Sverige. Därför stoppar Skogsstyrelsen mindre än en procent av alla anmälningar som kommer in.

Många torpägare, sommargäster, badare, svampplockare, joggare kan vittna om hur de ena sommaren drömde sig bort i en vindlande skog bland blåbärsris och sniffande rävar för att komma tillbaka nästa år då skogen förvandlas till ett kalhygge. Är det verkligen rimligt att ägandet ska stå över alla andra intressen?

Nej. Som i så många andra sammanhang blir det sällan bra för helheten om ett fåtals vinst ska överordnas det allmännas intressen. Visst bidrar skogsindustrin med jobb och en del skatteintäkter. Men det är en industri som bokstavligen håller på att såga av den gren den sitter på. Allt färre får sin sysselsättning från att hugga ned träd.

Det är klart att vi skulle kunna lösa detta på annat sätt. Vi kan göra som många andra länder och bedriva ett skonsammare skogsbruk utan kalhyggen. Färre träd tas ned, men skogen i sin helhet får stå kvar. Mer skog kan skyddas. Det finns en budgetpost för detta i statsbudgeten, men dessvärre har regeringen Kristersson minskat den. Hög tid att ändra på det.

Men viktigast av allt: skogens andra värden vid sidan av det ekonomiska behöver uppvärderas. En skog är i första hand ett mångfasetterat ekosystem och hem för pärlugglan, björnen, räven, älgen och tusentals andra arter. Ska deras hem skövlas för att skogsbolaget ska maximera vinsten? Om vinst nu är så viktigt finns det annat man kan tjäna pengar på. Besöksnäringen (alltså turismen) omsätter allt mer, och skogsindustrin allt mindre. Tyskar, holländare, engelsmän och danskar kommer till Sverige för att vandra, forsränna, campa och fågelskåda, inte för att trampa runt på en stubbåker.

Jag var inte ensam om att se kalhyggena från vindrutan. Det sätter jag min tillit till; vi blir allt fler som ser och upprörs. Kan stockholmarna – och andra besökare – bara bete sig respektfullt mot lokalbefolkningen kommer Bollnäsbon och Vemdalsbon att se värdet i de besökare som kommer till bygden. Då kommer stödet för att värna skog och natur att växa. För även om stora områden har förstörts finns det fortfarande mycket kvar att ta tillvara.

Snön.

Att sparka tågvärdarna från pendeltågen i Stockholm.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV