Krönikor

Russkij mir är ingen fred

Det finns ett uttryck som heter russkij mir som den ryske presidenten Vladimir Putin är väldigt förtjust i. Det översätts ofta som den ryska världen eller den ryska inflytelsesfären, men också som pax russica, den ryska freden. I Putins värld betyder det en fred som upprätthålls genom att Ryssland bestämmer.

”Vi står fast vid den essentiella skillnaden mellan våld som medel för förtryck och våld som legitimt självförsvar.” I höstas träffade jag ukrainska Yuliya Yurchenko på Socialistiskt forum och hon var ursinnig på den västerländska vänstern, feminismen och inte minst fredsrörelsen. Allra argast var hon över ett feministiskt ”manifest” mot kriget som publicerats på vänstersajten Spectre förra sommaren där man tog avstånd från vapenleveranserna till Ukraina som del i en ”tilltagande krigshetsande spiral”och skyllde kriget på både Nato och Ryssland.

Ukrainska feminister skrev ett motmanifest. Därifrån kommer citatet om skillnaden mellan olika sorters våld, och det säger egentligen allt om den moraliska kris som det senaste ett och ett halvt åren drabbat pacifismen som intellektuell och ideologisk rörelse. För om fred är det högsta värdet och triumfar allting annat så görs ingen skillnad mellan våld och våld. Och om ingen skillnad görs mellan våld som förtryck och våld i självförsvar så rasar allt moraliskt tänkande ner i en nihilistisk avgrund.

Fred är ett otvetydigt värde på samma sätt som krig är ett uppenbart ont. Men om inte freden är sammanlänkad med människors och länders frihet att göra sina egna vägval så luckras det värdet upp i anpasslighet, självcensur och förtryck.

Demokrati är också ett absolut värde. Här har vi inom såväl politisk teori som praktik dock kompletterat folkväldet med minoritetsskydd, individuella rättigheter och oberoende rättsstat, för att inte demokratin ska förvandlas till majoritetens förtryck. Det finns olika uppfattningar om exakt var gränserna ska gå, men det finns en hyfsat stor uppslutning bland dem som månar om demokratin kring grundtesen att det finns saker som ingen majoritet har rätt att göra.

Pacifismen har inga sådana uttalade kvalificerande krav. Fred anses bättre än krig, och ickevåld bättre än våld, i sig. Länge gjorde det att rörelsen betraktades som naiv och kanske lite gulligt hippiemässig, men Rysslands krig och försök till folkmord i Ukraina har avslöjat inställningen som direkt ondskefull.

Det är ovanligt med så här svartvita konflikter, där en part så uppenbart är imperialistisk angripare med utrotningsmotiv och den andra parten försöker försvara sig. Eller det är åtminstone ovanligt att den angripne alls klarar av att stå emot. Ett antal europeiska länder har varit i dagens ryska position i olika kolonialkrig genom historien, med folkmord och förtryck som resultat. Då kan pacifismen fördöma angriparen, men behöver aldrig ta aktiv ställning till den angripnes rätt att göra våldsamt motstånd.

Nu måste man ta ställning. Och de som förnekar rätten till självförsvar och försöker hindra militärt bistånd visar att deras sympatier ytterst ligger med det mordiska imperiet. Deras fred är bara pax russica.

Skolavslutningar utan ösregn, för en gångs skull.

Innan de vackert soliga avslutningsfesterna har det inte regnat på mer än en månad och svensk spannmålsskörd är på väg att torka bort.