Sverige skickar ännu mer vapen till Ukraina, bland annat 50 stycken Stridsfordon 90. Det mest offensiva vapnet som Sverige skickat hittills. Förra året var första gången sedan finska vinterkriget 1939–1940 som Sverige formellt exporterade vapen till stridande part. Efter har det gått fort, från att exporten motiverades med att det handlade om defensiva vapen för att hindra ryssarnas attacker har man gått till att det handlar om vapen som ska trycka tillbaka ryssarna. Det behövs nu när kriget står och väger, säger statsministern, precis som om de vapen vi skickar skulle kunna avgöra och inte bara förlänga kriget.
Politiskt står alla riksdagspartier bakom exporten, ingen vågar ifrågasätta det efter att Vänsterpartiet fick utstå hård kritik efter att först röstat nej första gången. Och om någon, som Gudrun Schyman i Fempers häromveckan, yttrar att det behövs förhandlingar, klassas hon som Putinkramare som är beredd att vika ner sig.
Men frågan som behöver ställas är: Hur tänker sig alla upprustningsivrare att kriget ska kunna sluta? Tror de på allvar att om Ukraina bara får tillräckligt mycket tung krigsmateriel kommer den ryska armen tryckas tillbaka in i Ryssland och väl tillbaka där kommer ryssarna lägga ner vapnen? Är det någon som på allvar tror att Putin då inte kommer fortsätta skicka in missiler i Ukraina, precis som de gjort i de områden de inte kontrollerar hittills? Ska Ukraina då fortsätta in i Ryssland för att slå ut alla deras möjligheter att skicka in missiler i Ukraina? Är det någon som tror att Putin i ett sådant pressat läge skulle avstå från kärnvapen? Är det någon som känner den tilliten till Putin?
Att förhandla med en despot som för ett aggressivt invasionskrig är varken önskvärt eller lätt, men alla andra alternativ är värre. Värre i form av ett enormt antal döda och sårade. Värre för att det efteråt kommer vara så mycket svårare att bygga en stabil fred och ett stabilt säkerhetsläge.
Problemet med att föra den här debatten i Sverige är att man buntas ihop med de verkliga Putinkramarna. För de finns tyvärr i delar av vänster- och fredsrörelsen. I form av en gammalvänster som ser USA:s alla fiender som sina vänner. Som ser USA:s krig i andra länder som ursäkter för Putin att gå in i Ukraina. Som ser att kriget beror på att USA inte höll löftet att inte utvidga Nato närmare Ryssland. Som ser det faktum att Ukraina varit lågt rankat på demokratiidexet och haft aktiva nazister i landet som ett skäl för Putin att “befria” Ukraina. Och så vidare – listan med ursäkter och förklaringar till att Putin är den gode och gör rätt är lång i dessa personers värld.
I Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapens styrelse sitter en som på grund av sitt galna Putinkramande kastats ut ur andra fredsorganisationer. Folk och fred i Sälen hade kunnat varit ett välkommet alternativ till det krigshetsande Folk och försvar som hålls första dagarna varje år. Men även där hittades Putinkramare bland föreläsarna. Det här är personer som gör lika stor skada för fredsdiskussionen som de som avfärdar varje sådan diskussion som Putinkramande.
Därför är det så viktigt att vi andra klarar att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Putins invasionskrig kan aldrig ursäktas, det råder ingen tvekan om vem som startat det och är den skyldige. Samtidigt kan inte fred bombas fram, bara skapas i förhandlingar med den som driver kriget. De samtalen blir inte på något sätt lätta, men de behöver påbörjas så snart som möjligt om vi inte ska ha ett krig som pågår i år.
Alla som utmanar Erdogans ego
Europa fortsätter att finansiera Putins krig genom inköp av olja och gas.
