Palestinagrupperna kritiserar Israel, men på alla punkter som kritiseras är situationen värre i Palestina. Så varför kritiserar de inte det – är de Palestinas vänner eller Israels fiender i första hand? undrar Kristofer Åberg i en replik till Henrik Carlborg.
DEBATT. Palestinagruppernas ordförande Henrik Carlborg lyfter fram deras jobb för nationellt oberoende och för mänskliga rättigheter. Hade det varit hela sanningen så hade vi inte behövt ha någon debatt. Att vara för en tvåstatslösning (vilket löser självständigheten för Palestina) är nämligen samtliga partier i Sverige överens om. Som socialdemokrat är det också en självklarhet med mänskliga rättigheter. Istället är det ståndpunkterna som Carlborg inte vill diskutera som är det intressanta.
Den viktigaste ståndpunkten att fokusera på är deras motivation. Carlborg menar att om man är vän till ett land, då bör man kritisera dess avigsidor. Vi är socialdemokratiska Israelvänner, och kritiserar således den nuvarande högerregeringen. Men i Palestinagruppernas utspel finns det ingen kritik av Palestina. Innebär det enligt Carlborgs logik att de inte är Palestinavänner? Ska man enligt samma logik tolka de ständiga angreppen på Israel med att de istället är rabiata Israelvänner?
Nej, motivationen tycks inte vara vänskap med vare sig Israel eller Palestina. Inom samtliga områden där de kritiserar Israel så är det enkelt att konstatera att situationen är mycket värre i Palestina – det gäller kvinnors och hbtq-personers rättigheter och även statusen för rättssamhället. Israels ”demokratibetyg” enligt The Economist är 7,93. Belgiens är 7,64. I Israels grannländer är betygen 1,43–3,64. Ändå är det Israel som angrips. Beror motivationen möjligtvis på hat mot Israel snarare än på kärlek gentemot Palestina?
Carlborg rättfärdigar sina känslor med att Belgien inte ockuperar något land. Det gör Israel. Men en ockupation medför inte att ett land förvandlas till en diktatur. Efter andra världskriget ockuperades Tyskland av de demokratiska länderna Storbritannien, Frankrike och USA efter att Hitler besegrats. Där syftade ockupationen till att säkerställa fred i Europa. Ockupationen varade fyra år, men ockupationsmakternas kontroll varade längre än så. Tyskland fick sin fulla suveränitet 1991.
Israel/Palestinakonflikten kan naturligtvis inte jämställas med andra världskriget (även om Palestinagrupperna historiskt sett ofta gjort sådana jämförelser). Men exemplet visar på hur en ockupation kan uppstå gentemot ett krigförande land för att få slut på stridigheterna. Där finns det klara paralleller: Ockupationen av Västbanken uppkom efter att Israel attackerades av Jordanien 1967. Israel försökte förgäves att upprätthålla de fredliga relationerna, men Jordanien föll för krigshetsen från Egypten. Israels mål var sedan att likt FN:s rekommendationer ge tillbaka landet i utbyte mot löfte om fred.
Israels och FN:s paroll om ”land mot fred” har dock inte lyckats. Terrorn mot Israel har nämligen fortsatt. Varje decennium har haft sin typ av terror: Under 70-talet såg vi flygplanskapningar och massakrer mot flygplatser (snarlika IS terror i exempelvis Belgien). Under 80-talet utförde Abu Nidals grupp attacker mot synagogor och restauranger ägda av judar runt om i Europa. På 90-talet påbörjades självmordsbombningarna och de kulminerade på 2000-talet under den andra intifadan. Inte heller här har Palestinagrupperna varit ”vänner” nog att kritisera terrorn. Istället har dess företrädare beskrivit terrorn som befriande. Per Gahrton har lyft fram jämförelser mellan självmordsbombare och antinazister som försökte mörda Hitler.
Palestinagruppernas ställningstaganden bidrar alltså till fortsatt ockupation. Vilka är ni egentligen vän med?
