Det är dubbelmoral att bojkotta Ryssland för att det är ett krigförande land och samtidigt bjuda in exempelvis Israel och Marocko till Nobelfesten, skrev Ingvar Flink den 2/10. Kristofer Åberg svarar att jämförelsen är befängd och ett exempel på en Putinvurm inom delar av vänstern.
DEBATT. Ingvar Flink skriver om Nobelstiftelsen och bojkottandet av Ryssland i Syre 2/10. Han är en av ett antal debattörer på vänsterkanten som propagerar mot solidariteten med Ukraina. Det här är inget som hör hemma inom vänstern. Vi måste fokusera på demokrati, mänskliga rättigheter och solidaritet – inte dess motsats.
Flera av de vänsterdebattörer som utmärkt sig för att propagera mot Ukraina, de har också något annat gemensamt – de drivs av ett stort agg mot Israel. Så är fallet för Pink Floyd-medlemmen Roger Waters (nyligen släpptes förresten dokumentären The Dark side of Roger Waters, som fokuserar på hans antisemitism).
Ett annat exempel är Kajsa Ekis Ekman, som fick sparken från ETC (även hon har kritiserats för antisemitiska övertramp, bland annat av Svenska kommittén mot antisemitism). Ett tredje exempel är den före detta Mellanösternexperten på Palmecentret, Svjetlana Đurić, som i ”antiimperialismens” tecken slutit upp bakom såväl Assad som Putin. Föga förvånande har även hon trampat över in i antisemitismen, bland annat med konspirationsteorier om att Israel låg bakom IS terrordåd i Egypten.
Man kan tycka att det räckte med stollerier inom vänstern. Men Ingvar Flink är ännu ett exempel på en debattör som vill åt samma håll.
Och föga överraskande görs det likväl här med påhopp på den enda staten i världen som är judisk, Israel. Flink påstår felaktigt att Israel ockuperat Palestina sedan 1948. Sverige erkände Israel strax efter dess grundande 1948, och då existerade varken ockupationen av Gaza eller Västbanken. Istället var det Jordanien som ockuperade Västbanken och Egypten som ockuperade Gaza. Jordaniens kontroll försvann först i och med kriget 1967. Då anföll Jordanien Israel, men Israel utplånades inte utan tog istället över kontrollen av Västbanken. 1988 ville Jordanien inte ha Västbanken längre, Palestina utropade sin självständighet, och efter några år fick man självstyre på delar av Västbanken efter fredsförhandlingar med Israel.
Det stämmer således att Israel varit indraget i krig. Men jämförelsen med Ryssland är lika befängd som ovanstående debattörers vurm för Ryssland självt. Ukraina har aldrig deklarerat att deras mål är att utplåna Ryssland. Det har Hamas, Hizbollah och Iran däremot gjort mot Israel. Ukraina har inte genomfört omfattande terrorkampanjer på ryskt territorium. Det har däremot Hamas och Hizbollah gjort i Israel. Så man kan snarare se Israel som parallellt med Ukraina – en stat som hotas till sin existens, en stat som felaktigt utmålas som ”nazistisk”, och en stat som fördöms av högst tveksamma debattörer när de försvarar sig.
Visst finns det mycket i Israels politik som bör fördömas, inte minst nu när de har en högervriden regering med extrema politiker på viktiga ministerposter. Jämförelser med Ryssland, Belarus och Iran är dock verklighetsfrämmande. Israel har ett demokratiindex på 7,93. Ryssland däremot ligger på 2,28; Belarus på 1,99; Iran på 1,96. En rimligare jämförelse vore en farhåga att Israel blir som Polen (med demokratiindex på 7,04).
Överdrifterna kring Israel visar tydligt på att landet särbehandlas. Med tanke på alla antisemitiska övertramp som dessutom går parallellt med det proryska engagemanget, så blir det enkelt att förstå varför – konspirationsteorierna hänger som vanligt ihop med judehat. Vi behöver ingen Putinvurm i vänstern, vi behöver ingen antisemitism och vi behöver inget Israelhat!
