Ante är tillbaka efter att ha rest runt och hållit föreläsningar om tidsresor. När han hör talas om fredsbyn kommer han genast dit. Men det börjar bli ont om plats och Åsa föreslår honom att dela hus med Ida. Vilket inte går så bra eftersom Ida sitter
Elastiska dimensioner var något som Ante hade velat undersöka länge. Det var ett fenomen som, om det fanns, bara skulle kunna observeras vid resor bakåt i tiden. Den teori om tidens gång som varit rådande i Visdomens hus var att den ständigt delade sig. Om man singlade slant skulle tiden, förenklat beskrivet, dela sig i två. En där man fick krona och en där man fick klave. En där man valde den ena vägen och en där man valde den andra.
I samma ögonblick blev den väg man inte valde verklighet i en dimension som grenade ut sig från ens egen. Men det fanns inget sätt att se när det hände. Det hade satt myror i huvudet på hans lärare i partikelslöjden, Lydia Petersén. I förtroende hade hon avslöjat att hon personligen tvivlade på att delningen var så absolut som i modellen. Det var kontraintuitivt, sa hon. Bara en sån sak som att hon nästan alltid hittade sina glasögon någon helt annanstans än där hon hade lagt dem.
Eftersom Lydias minne satt ihop med neurokirurgins motsvarigheter till silvertejp fanns det en viss självironi i det där. Men det var Lydia som hade hittat ett sätt att spåra och registrera dimensionerna, och de två tillsammans som hade börjat leta sig fram till hur materia skulle kunna förflyttas mellan dem.
Han mindes hur spännande det hade varit. Några korta veckor hade de varit mer som kompisar med ett gemensamt projekt än lärare och elev. Men sen hade de rykt ihop om rättigheterna till Timebanditen, och han hade bestämt sig för att lämna Xpan 7 tillsammans med Freddy, Canberra och Noor.
Dimensionernas eventuella elasticitet lämnades åt sitt öde. Lydia hade inte kunnat undersöka saken vidare eftersom Ante hade tagit med sig allt underlag och alla ritningar. Själv hade han haft fullt upp med annat. Både i sin egen tid och den här … och veckorna som de hade ägnat åt Mariannes hus och roboten. Stackarn. Men huset såg fortfarande helt okej ut.
Gäststugan var för liten att dela någon längre tid. Ida skulle vilja ha en dörr att stänga om sig och själv ville han kunna bre ut sig och veta vem som kom och gick. Om han skulle stanna, alltså. Han var inte säker på det. Han satt kvar på stugans trapp, ett trappsteg bara, med sandalerna i handen, och undrade. Fredsbyn, Kio, Oasen. Öar av frihet i en vansinnig omvärld. Men hjälpte det?
– Hej Ante!
Det var Harriet som kom hoppande på ett ben längs trädgårdsstigen. Ante hejade tillbaka och Harriet bytte och började hoppa på andra benet.
– När kom du? Kommer Freddy och Nisse också? Jag tycker att vi allihop ska vara här.
– Din pappa hämtade mig i Gnesta, sa Ante.
– Har du varit ute och rest? Var har du varit? Vi var i Grekland en gång.
– Jag har varit på några universitet och berättat om tidsresor, sa Ante. Vet du vad ett universitet är?
– Jag vet vad universum är i alla fall.
Ante förklarade att det var en skola för vuxna. Fast en skola där man ibland kunde lära sig helt nya saker, som ingen hade vetat förut. När han hade börjat få kontakt med andra forskare hade de blivit nyfikna på tidsresorna och bjudit in honom till sina universitet.
– En sån skola vill jag gå på, sa Harriet.
– Vet du vad? Det tycker jag du ska, när du blir stor. Är du på väg in till Ida?
– Ja, jag ska bara hämta en sak.
– Ja, men hon sitter och skriver. Hon vill gärna vara i fred.
– Mmmm. Men vi behöver den där boken. Vi ska göra en grej på Niknok.
– Niknok? Mmmhmm … Om du behöver nåt där inne så kan jag knacka på och titta in, sa Ante. Och säga att du skyndar dig in bara.
– Det går fortare att bara hämta, sa Harriet. Jag ska gå tyst.
Hon hade också sandaler, röda med många remmar och kardborreband som ritschade och ratschade när hon tog av dem. Sen öppnade hon dörren sakta och gick tyst, tyst in till Ida. Stökade runt lite och kom ut med en tygkasse med en bok och sprang sen tillbaka ner.
Ante följde efter. Thomas och en gråhårig kvinna i blå klänning bar ut bord och stolar och dukade till lunch där nere. Alla dessa blommor på sommaren i den här tiden. Och alla frukterna som höll på att bildas i träden utan att någon hade gått runt med en pensel och pollinerat dem.
– Vad bra att du kommer. Ska du hämta ner Ida också?
Det var Åsa som kom ut ur huset med en stor keramikskål full med en linssallad som doftade mynta, äpple och koriander.
– Det ska jag nog inte, sa Ante.
Åsa log och skakade lite på huvudet.
– Hon är ju lite rolig, sa hon. Skriver och skriver om hur vi bildar kollektiv och räddar världen. Men själv ska hon ha sina fyra väggar omkring sig. Alla är olika, jag säger ingenting om det. Men …
– Hon är ju här, sa Ante. Hon skriver om precis det som hela världen behöver reagera på just nu. Hur framtiden kommer att se ut om vi inte ganska precis nu gör vad som behövs. Det handlar väl inte om att alla måste synas och bära stolar och uppvisa kollektivbeteende.
– Du har rätt, sa Åsa. Ursäkta, jag är bara lite stressad. Kan du gå in och hämta bestick åt alla och stänga av potatisen?
Malin Bergendal
