Förra helgen kunde man läsa två ovanliga texter i DN Kultur. Män skriver alltför sällan självutlämnande om sin egen skörhet. Undantagen brukar vara män som skriver om utsvävande perioder där de tar droger och lever bohemliv. Virila och självdestruktiva äventyr är tillåtna, utan att den stela mansrollen tar stryk.
Vardagliga misslyckanden och verklig sorg är desto mer sällsynt. När Patrik Lundberg och Björn Wiman i helgen ställde ut sin egen bräcklighet till allmän beskådan var det därför välgörande. Björn Wiman skrev om hur hans bästa vän gjorde slut med honom. Vännen tyckte relationen fastnat i jargong, stelhet och meningslösa plattityder.
Patrik Lundberg berättade om sin barnlängtan. Hur han fondsparat till en dotter som kanske aldrig kommer. Drömt om pysventiler, mjölkersättning och babyservetter. Snart börjar han bli för gammal för att skaffa barn. Han vill inte vara en gammal pappa, bilda familj med någon yngre som ser på Zara Larsson som han ser på Lotta Engberg.
Jag tyckte texterna var vackra och det var jag inte ensam om. På Twitter skriver Lundberg att mängder av läsare känt igen sig. Det är utmärkt, kanske kan sådana texter rucka mansrollen något.
Men en sak skaver lite i mig. De här kolumnerna behövs egentligen någon annanstans. Och det är inte på kultursidorna.
Det finns en föreställning om att jämställdhetsarbetet går framåt. Att vi bryter trånga könsnormer. Blir friare och mer jämställda.
Men det är tyvärr rent trams. Bland den nya generationen män går utvecklingen istället bakåt. Enligt en studie från Göteborgs universitet har yngre män svårast av alla att acceptera ökade rättigheter för kvinnor. Andelen män som kallar sig feminister har också sjunkit markant. Uttaget av föräldraförsäkringen är fortfarande skriande ojämställt, som TCO kunde rapportera om i veckan.
Forskarna bakom studien om unga mäns värderingar är förvånade. En av författarna, Gefjon Off, lyfter att unga män inte har arbete i samma utsträckning som äldre. De kan därför se jämställdhet mer som ett nollsummespel, menar hon. Kanske stämmer det.
Men jag tror en annan förklaring glöms bort – den fullständiga flodvåg av sexism som möter unga män på nätet. Andrew Tate och Jordan Peterson dominerar de sociala medier där unga killar spenderar en stor del av sina dagar.
På Tiktok och Youtube är sexisten och jubelidioten Andrew Tate osannolikt populär bland unga män. En granskning från tidningen The Guardian visar att Tiktok lyfter fram Tates material till unga killar – oavsett deras intressen i övrigt. Jag vet, eftersom jag tydligen också är en av de målgrupper som Tiktoks algoritmer tycker behöver mer sexism i flödet.
Ska detta ändras kan progressiva personer inte lämna över Youtube och Tiktok till usla förebilder som Jordan Peterson och Andrew Tate. Det finns några som försöker komma med ett annat narrativ, som Hanna Bergwall och Max V Karlsson. Men de är i stark minoritet.
Det är bra om många vrider och vänder på jämställdhetsdebatten och feminismen på kultursidorna. Att Björn Wiman och Patrik Lundberg vågar vara sårbara i spalterna och utmana mansrollen.
Men dessa röster skulle behövas bättre på annat håll. Björn Wiman och Patrik Lundberg borde helt enkelt skaffa Tiktok. Jag med för den delen. Trots att det troligen kommer vara outhärdligt ”cringe”.
Tate och Peterson har nämligen ingen särskild talang. De saknar bara konkurrens.
Om tre år går det förnybara om kolet. En milstolpe!
Att prata på bio.
