Sverige ligger fortsatt i toppskiktet – men backar inom vissa områden när demokratin i världens länder rankas, enligt en ny rapport.
– Det är oroväckande tendenser, säger Michael Runey, rådgivare på organisationen Idea.
Demokratin är satt under press. För sjätte året i rad är antalet länder med nedgångar i demokratin fler än de länder som gjorde demokratiska framsteg. Det enligt en ny rapport från den mellanstatliga organisationen Idea (Institute for Democracy and Electoral Assistance).
Sett till helheten ligger Sverige fortsatt i toppskiktet bland världens demokratier. Vi är exempelvis bäst av de undersökta länderna när det kommer till representation – ett mått på valsystemets trovärdighet – och hamnar på en femteplats när det kommer till rättssäkerhet.
Fakta: Demokratin i världen
• Demokratins tillstånd i världen fortsatte att försvagas 2022. I hälften av länderna som omfattas av rapporten sågs nedgångar i minst en demokratiindikator.
• I rapporten har demokratin mätts utifrån fyra kategorier: representation, rättigheter, deltagande och rättsstatsprincipen. Resultaten baseras på insamlad data om 174 länder under de senaste 48 åren.
• De länder där utvecklingen gått mest bakåt de senast fem åren är Benin, Burkina Faso, Tchad, Guinea, Mauritius, Tunisien, Belarus, El Salvador, Nicaragua, Afghanistan och Myanmar.
• Bland ljusglimtarna sågs en viss förbättring i kampen mot korruption, speciellt i Afrika, Asien, Stillahavsområdet samt Europa.
– Källa: Rapporten "The Global State of Democracy 2023", Idea
De dystra tendenserna syns i stället när det kommer till deltagande, som mäter hur involverade medborgarna är i demokratiska uttryck under och mellan val, till exempel genom engagemang i civilsamhället. I den kategorin, där Sverige låg i topp 2017, får vi nöja oss med en trettondeplats efter att ha halkat ned sju placeringar sedan fjolårets rapport.
Sverige sällar sig också till de många länder runt om i världen som enligt Idea ser en nedgång i medborgerliga rättigheter, såsom yttrandefrihet. Detta betyder dock inte alltid att ett lands regering bär skulden, enligt Michael Runey. I stället kan det handla om vad han beskriver som ett ”problem med diskussionsfrihet”.
