Naturen tar ut sin rätt i Stenungsund

Den avklippta motorvägen E6 i Bohuslän är en tankeställare. Krossade körbanor. En tilltryckt bensinstation. Och fordon som glidit runt på det skredkänsliga området. Redan 1984 dömde miljörörelsen ut planerna på att bygga denna motorväg. Klimathotet och luftföroreningar från trafiken var deras argument. Kombinationen av ytterligare ogenomtänkt exploatering och mycket regn har nu stängt vägen.

Trädkramare

Vägbygget startade med avverkningar av skog i trakterna av Ödsmål. Omkring 300 demonstranter samlades i skogen. Den första gruppen kom 6 oktober 1987. Det var kallt och regnigt. Miljöaktivister reste ett tält och byggde regnskydd. I en vecka stannade de medan polisen funderade på vad de skulle anklaga dem för.

Motståndet växte. Nya grupper med demonstranter från hela landet fortsatte att komma. Författaren Sara Lidman var en av dem. I en nyss utkommen bok Levtrådar. Ett och hundra år med Sara Lidman har Harald Larsen samlat texter av författaren. Hon dömdes i tingsrätten i Stenungsund, tillsammans med 400 andra ”trädkramare”, för störande av ordning och ohörsamhet mot ordningsmakt. Ingen av de dömda anlitade försvarsadvokat utan var och en höll sin plädering eller fick hjälp av en annan trädkramare.

I Levtrådar finns ett tidningsklipp där Sara Lidman utropar: ”Böter?” När polisen antecknar henne för vägran att lämna arbetsplatsen för motorvägen vid Ödsmål. ”Dem kommer jag icke att betala, då får man utdöma fängelse.”

Nej, ingen av de 400 som ställdes inför tingsrätten i Stenungsund behövde betala några böter. En fond startades och bidrag kom från hela landet. Pengarna räckte. Överskottet gick till att ge ut boken Trädkramarna inför rätta, red Anders Dejke,1989. I den finns demonstranternas slutpläderingar i tingsrätten.

Miljö och makt

En av de aktiva mot vägbygget var Tomas Kåberger, vid den här tiden doktorand vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och i dag professor i industriell energipolitik vid Chalmers. Han förklarar för mig att ”trädkrameri” var en journalistisk idé. Att demonstranterna satt i skogen och blockerade avverkningen var i första hand en miljö- och maktpolitisk fråga.

– Vi engagerades av miljöfrågorna, mot luftföroreningar, försurning och klimatförändringar. Beslutsprocessen när det gällde vägprojektet var inte som den skulle. De samhällsekonomiska kalkylerna talade emot projektet. Det var i stället Volvo som hade krävt att få en motorväg för att bygga en bilfabrik i Uddevalla. Bland motståndarna fanns en förhoppning att mer tid skulle leda till att beslutet ändrades. Trots all kritik som riktades mot projektet ändrade regeringen sig inte, säger Tomas Kåberger.

Han beskriver hur motståndet mot vägprojektet blev en läroprocess. De som var aktiva startade fortbildning och kunskapsutveckling. Till en småskola i Ödsmål kom professorer och gav helgutbildningar i miljövetenskap och politik.

Tomas Kåberger understryker att det var en annan tid då. Ickevåld genomsyrade deras arbete. Det blev därför få hårdhänta ingripanden. Tingsrätten fordrade emellertid bevis på att de hade stört den allmänna ordningen.

– Men det var ingen som blev störd. När ett polisbefäl fick frågan i tingsrätten om störande av allmän ordning, svarade han: ”Demonstranterna uppträdde ur ordningssynpunkt exemplariskt.” Domaren blev ganska brydd. I domsluten infördes därför en passus om att vi hade ”hotat vägbygget”, säger Tomas Kåberger.

Bilismen skulle öka

Varför var det så viktigt för regeringen att låta bygga denna motorväg?
Marie Arehag, ordförande i Miljöförbundet vid denna tid, redogör i Trädkramarna inför rätta för den politiska bakgrunden. En grupp industriledare i Europa började 1984 föreslå sina respektive regeringar nya trafikleder. En planerad länk kallad Scandinavian link var en motorväg från Oslo till norra Västtyskland samt en bro över Öresund mellan Själland och Tyskland. I Scan Linc var Pehr G Gyllenhammar, styrelseordförande i AB Volvo, drivande. Per Erik Jevne, Volvo Norges representant, berättade vid ett möte för Miljöförbundet om just-in-time-filosofin. Scan link och de övriga länkarna behövdes för att underleverantörer snabbt skulle kunna skicka bildelar till alla europeiska bilföretag.

Då gick miljöorganisationerna ihop. De startade Motlänken med kansli i Göteborg. De uppvaktade Ingvar Carlsson (S), nytillträdd miljöminister, som försäkrade att det inte fanns något beslut om att bygga motorvägen. Projekteringar för vägen hade visserligen påbörjats. Och i slutet av 1985 fastställde Vägverket arbetsplanen för den mest kritiserade vägsträckningen – rakt igenom Ljungskile. 300 överklaganden mot vägprojektet kom in till regeringen. Både från miljörörelser och markägare. Den 3 september 1987 avslog regeringen alla överklaganden och fastställde arbetsplanen för motorväg Stora Höga – Uddevalla.
Inom miljörörelsen sågs järnväg och sjöfart som miljövänligare. Det örat lyssnade inte regeringen på. Bilismen skulle öka. Profetian var en fördubbling av bilismen fram till 2010 och en fyrdubbling till 2040.

Skäl att lyssna

I Trädkramarna inför rätta beskrivs alla de lagar som regeringen Ingvar Carlsson hoppade över när beslutet om motorvägen togs. Lennart Johansson, kommunalråd i Uddevalla, förklarade att det rådde undantagstillstånd. Problemet för honom var att det statligt ägda Uddevallavarvet hade lagts ner och kommunen behövde en ny fabrik för att klara sysselsättningen. Volvo personvagnar startade en fabrik. Den blev aldrig så stor och lades ner 2013.

Bilindustrin och drivmedelsindustrin har, sent omsider, insett miljöhoten och konkurrensen från omvärlden. Men den svenska regeringen överger klimatambitionerna för trafiken, har avskaffat stöd för elbilar, ökat andelen fossila drivmedel och sänkt skatten. Vägen ska restaureras så snart möjligt.

När nu trafiken har tystnat blir det tillfälle att tänka – i denna tid av rekordvärme, torka, översvämningar och jordskred runt om i världen. Kanske fanns det skäl att lyssna till kritiken mot ökade utsläpp redan för 35 år sedan. Nu är skälen i alla fall tydliga.