Kostnaden för oljebolagens klimatkompensation – som en omvänd lottovinst

Artikeln finns publicerad i den vetenskapliga tidskriften One Earths majnummer. Tillsammans har forskarna Marco Grasso från universitetet i Milano och Richard Heede från the Climate Accountability Institute i Colorado med start år 1988 räknat fram oljebolagens skadekostnader fram till nu.

– Vi startade försiktigt klockan för klimatreparationer 1988, året då IPCC etablerades och NASA-forskaren James Hansen vittnade inför den amerikanska senaten om människans påverkan på klimatförändringarna, skriver forskarna i artikeln. Sedan 1988 är påståenden om vetenskaplig osäkerhet kring detta ohållbara.

"Nådetid" till 2025

Studien gjordes för att försöka konkretisera en del av det som IPCC tar upp i sin rapport från 2022 när det handlar om den snabbt ökande ekonomiska bördan för klimatförändringarna. Kort och gott: Vem ska betala? Är det stater, drabbade individer, familjer och företag? Eller framtida generationer, som inte haft någon skuld i skadorna? Eller bör kostnaderna betalas av de aktörer som har bidragit mest till de globala klimatstörningarna medan de under tiden tjänat stora pengar på det?

I studien har forskarna delat in de 21 oljebolagen i tre olika grupper, baserat på i vilka länder de verkar. Bolag i rika länder skulle då betala mest, medan bolag i de fattigaste delarna av världen (fyra bolag i studien) skulle slippa betala tidigare skador för att i stället kunna använda sina ekonomiska resurser proaktivt. Mittengruppen, som består av sex bolag hamnar i ett mellanläge där de ska använda pengar både för att betala tidigare skador och arbeta proaktivt.

Bolagen skulle inom ramarna för studien börja betala 2025 och göra den sista avbetalningen 2050. Då ska samtliga bolag, oavsett grupp, dessutom vara klimatneutrala med nollutsläpp. Tiden fram till år 2025 är en ”nådeperiod” då bolagen ska kunna förbereda sig på sina kostnader. Bolagen behöver heller inte betala hela kostnaden för klimatskadorna. Ansvaret fördelas i studien lika mellan oljebolagen, personerna som använt deras produkter (i studien kallade ”utsläppare”), samt politiker som gjort förlite för att uppnå klimatmålen.

Forskarna understryker att studien inte är ett skarpt förslag, utan en modell som skulle kunna visa vägen framåt när det handlar om fossila utsläpp. För att få lov att fortsätta sin verksamhet skulle oljebolagen då behöva en licens som bara gäller om bolagens verksamhet ligger i linje med de senaste vetenskapliga rönen.

– Genom att inkludera fossila bränslebolag i klimatdiskurs och förhandlingar förtydligas hur dessa skyldiga aktörer på ett positivt sätt kan engagera sig i det globala arbetet för att adressera klimatkrisen, menar forskarna.

Ett ökat samarbete mellan stater och företag när det handlar om klimatarbete ger även ett alternativ till gamla geopolitiska uppdelningar som till exempel nord-syd eller i-länder-u-länder, ansvariga-sårbara och erbjuder också en finansiell modell som kan komplettera den hitintills otillräckliga internationella klimatfinansieringen, skriver forskarna.

Vidare anser de att det föreslagna ramverket skulle även leda till en mer rättvis fördelning av klimatförändringsbördan mellan de olika ansvariga parterna och samtidigt ge nödvändiga finansiella muskler för att få ner de fossila utsläppen, ställa om och anpassa samhällen och kompensera dem som är mest sårbara för klimatförändringarna till exempel klimatflyktingar, ursprungsbefolkningar och fattiga.