I en kulturdebattartikel i Expressen skriver Mats Alvesson att arbetet med arbetsmiljön går för långt och att man borde prioritera kärnverksamheten på arbetsplatserna. Regina Petrushenko har reagerat på det – mycket av HR-arbetet handlar om viktiga saker som jämställdhet, skriver hon.
DEBATT. Jag har med stort intresse följt debatten som varit kring mängden offentligt anställda, HR-personal, strateger och kommunikatörer. Senaste artikeln jag läste är skriven av Mats Alvesson, organisationsforskare, med rubriken ”Låt dig inte styras av ett makthungrigt HR”.
Han skriver att resurser går för mycket till administration och strategitänk, när de egentligen borde gå till kärnverksamheten. Det är intressant att följa för mig som jobbar med jämställdhet, något som sällan är del av kärnverksamheten. Jobbar inte direkt med HR, men vissa citat går definitivt att applicera på jämställdhetsarbete: ”Mycket handlar om policies, planer och procedurer. Många sysslar med (förment) människoförbättring.”
Det stämmer att mycket arbete handlar om just policyer, planer och procedurer. Även workshops och föreläsningar, dokument. Det är på grund av jämställdhetsarbete det finns policyer mot att köpa sex på arbetsresor, det finns en plan för att ha en inkluderande arbetskultur och procedurer för alla möjliga händelser. Det är tack vare jämställdhetsarbete som kvinnor slipper gå till jobbet och se nakenkalendrar (något som var vanligt förr, fatta hur förnedrande), och det är inte längre självklart att allt obetalt arbete på jobbet (akademiskt hushållsarbete till exempel) läggs på kvinnor. Eller – riktigt där är vi inte än. Det verkar kanske helt otroligt, men sexism är alive and well på svenska arbetsplatser och skolor.
Jag känner inte till de HR-avdelningar som Alvesson (med flera) skriver om, eller om de hittar på onödigt arbete. Men våga inte kalla jämställdhet lite ironiskt för ”människoförbättring”. Kvinnor dör oftare än män i hjärtattack för att de blir feldiagnostiserade och får sämre behandling. Eller det faktum att krockdockor varit gjorda efter en manskropp (precis som bilarna själva) så att kvinnor dör i onödan i bilolyckor.
En policy är ett första steg mot att säga att det här är något som vi vill förändra. Ingen kommer göra något i praktiken, om det inte finns något direktiv uppifrån att man ska prioritera det. Jämställdhet påverkar på så många nivåer – allt från att känna sig mer uppskattad på jobbet till att inte behöva dö i onödan. Det är därför jag vill jobba med detta.
Det finns så mycket värre jobb. Vapenexport. Telefonförsäljning av tv-abonnemang. Att bli korrupt chef nånstans. Marknadsföring i ett spelbolag eller att komma på nya smaker till vape-produkter. Riskkapitalist som investerar i skattefinansierade privata vårdbolag. Och det hade ändå varit mindre kritiserat än jämställdhet.
Behöver vi göra ett bättre jobb för att kommunicera varför det är viktigt? Jag har hållt på med jämställdhet på ett professionellt plan i hittills två år, och kan inte föreställa mig ett land där ingen slåss för jämställdhetsperspektivet. Men vad är bästa sättet att göra det på? Workshops används i dag för att de ska vara intressantare än att till exempel bara läsa ett dokument, och för att man får vara med och diskutera innehållet själv. Om det finns bättre alternativ för att uppnå det, så kan Alvesson eller någon annan gärna komma med förslag.
Om vi tar exemplet med workshopen om arbetsmiljö som nämndes i hans artikel. Jag antar att ”lösningen” är att inte ha några diskussioner om organisatorisk och social arbetsmiljö, eftersom det tar tid från kärnverksamheten.
Istället för att vara glada över att vi har ett land där vi har utrymmet att tänka på sånt som social arbetsmiljö och jämställdhet, så ska vi istället vara robotar med ”kärnverksamheten” som enda syfte. Det är en dystopi, som dessutom skulle göra intellektuella akademiker som Alvesson arbetslösa. Vadå ”forska i organisation”, är det ett samhällsbärande yrke? Han inser inte att de argument han applicerar på HR, strateger och jämställdhetsarbetare, lika gärna kan appliceras på honom själv (som företagsekonom och professor).
Vår uppgift är inte att montera ner allt intellektuellt arbete. Utan det är att göra det bättre, mer precist, så att slutprodukten faktiskt blir bättre organisationer som är bättre för människorna som är där.
Jag kommer förmodligen inte lyckas övertyga alla om hur viktigt jämställdhet är i organisationer, hur många exempel jag än tar upp. Men faktum kvarstår att på makronivå är jämställdhet ett av de tyngsta tecknen på välgång. Det har en helt egen punkt (5) i Agenda 2030, mitt emellan utbildning och rent vatten, av en anledning. Inte för att det är ”människoförbättring”, utan för att det är förbättring av människans villkor.
