Det är en rättsskandal, och samtidigt inte alls förvånande, att fem äldre män i en domstol inte visste vad en snippa var, skriver Lotta Hedström. Trots nämndemannasystemets brister anser hon att det behövs för att ge insyn och perspektiv, och att det därför behöver utvecklas.
DEBATT. Efter att själv suttit i vår lagstiftande församling i åtta år, varit språkrör för MP och därigenom sett ”storpolitiken” från insidan, tyckte jag att det var läge att se hur lagarna föll ut i andra änden av händelseförloppet.
– Vad sker när lagar bryts?
När jag för tre år sedan fann svaret på detta, valde jag efter en dryg mandatperiod att inte be om förlängning och lämnade uppdraget som nämndeman i hovrätten.
De över sextio mål jag medverkade i under fyra års tid blev en blandad upplevelse. Mycket viktigt och bra fick man absolut sätta sig in i, och många insikter gav det. Både om hur den så kallade undre världen fungerar och om hur samhällets eländessida ser ut, men främst om hur juridik, rättsväsendet och jurister fungerar.
Mina iakttagelser har jag dock tvekat att sätta ord på, just för att politiken inte ska tafsa på och ”tycka till” om rättsväsendet, utan med konstitutionell respekt låta dem agera självständigt och oväldigt gentemot den lagstiftande delen av samhällskroppen.
Föga förvånande rättsskandal
Men det är som förespråkare av nämndemannasystemet, trots dess brister, som jag till sist skriver detta inlägg och allra främst utifrån upprördheten runt den beramade ”snippa”-domen.
Det var nämligen föga förvånande att fem äldre män, som säkert inte bläddrat i något ex av Kamratposten på de senast tjugo åren, inte fattade vad saken egentligen rörde sig om och inte visste vad en snippa var.
De släppte förövaren fri, fastnade i ordbokens petitesser och missade totalt att visa förståelse för ett barns behov.
En fullständig rättsskandal, väl värd allt sitt mediala skrammel och en överklagan till HD. Sådana gånger må även regeln att politiker inte ska lägga sig i dömandet få brytas, för detta påvisar just de systemfel jag själv iakttagit.
Blandad skara försvarare
Om jag börjar med mina iakttagelser runt försvararnas kår, så framstår de som en tämligen blandad skara. Där återfanns advokater som var minutiösa, ambitiösa och inte sällan riktigt välformulerade samt med ett uppenbart rättspatos.
Men även de som ingav känslan att Advokatsamfundet besudlats med nättopp halvskurkar, vilka bredde på väl mycket om sin nedlagda tid, vilka hutlösa kostnader haft för att förbereda sina mål, plus därtill en generöst tilltagen ”tidsspillan”.
Alltid skulle dessa stora advokatkostnader också ”stanna på staten”, dvs på oss skattebetalare. Inte sällan undrade jag stilla (vi nämndemän får ju inte tala under huvudförhandlingar och ges alltid ordet sist vid överläggningarna efteråt) – varför man över huvud taget åtar sig vissa hopplösa mål?
Nitiska åklagare
På åklagarsidan var det en annan sorts temperament som var dominerande. Minutiösa var där i princip alla, men mer sällan på ett lika expressivt sätt som bland försvararna.
En undertyp var de gamla nördar som timvis kunde stå och rabbla upp till exempel långa listor med klockslag och GPS-positioner för mobilmaster, från en diabild som alla i salen ändå redan såg.
Åklagares främsta egenskap verkar vara att vara nitisk – och det är väl bra. En del av dem vägleddes av en sund vilja att så att säga helt enkelt hålla rent och se till att lagöverträdare ställdes till svars.
Sammanfattning från min sida: heder åt de flesta av dem.
De yngre juristerna, det vill säga de under 50, som jag kom i kontakt med i de ”sitsar” jag satt i, var på väg framåt i karriären. De skulle förbereda målen genom att sammanfatta förundersökning, finna de stora dragen, efterforska vad förarbeten, explicita lagtexter och praxis angav för att sedan för oss andra föreslå utfall i både skuldfrågan och för påföljder.
Ambitiösa och pålästa alla, och om dem finns inte mycket mer att säga än att deras dress- och uppförandekod gav diskreta men uppenbara signaler om vilka värderingar och vilken klasstillhörighet de ville förmedla.
Här var man aldrig varken slafsig, utmanande, lyxig eller eljest överdrivet personlig. Bara strikt konventionell och dyrt sparsmakad.
Udda domare med strikt logik
Desto mer personliga, för att inte säga nästan udda, kunde huvudförhandlingarnas olika ordförande vara, det vill säga de seniora domarna, de som alltid hade sista ordet. En del var till och med kufar, en del uppenbart sjukliga och några väl ålderstigna.
Kan det vara så ont om domare att de får behålla sina uppdrag tills långt efter bäst-före-datum? undrade jag ofta.
Samtliga domare bedömde jag dessutom vara klart ”vänsterhjärnhalviga”, det vill säga, med strikt logik och rationalitet som sina främsta intellektuella redskap.
Gott så, men ett stort antal gånger saknade jag uppdaterad kunskap hos dem om ämnen som genus, kvinnors, barns och migranters utsatthet, viss länderkunskap, inklusive en sund bedömning av beteendet hos människor vars liv konstant präglats av nederlag och förnedring. Inlevelse, kallas det visst. Sådana högerhjärnhalvskvaliteter är ju svåra att lära sig på kurs …
Självklart fanns det undantag, detta är bara en elakt översiktlig och subjektiv bild. Dessutom från ett begränsat underlag och under en begränsad tid.
Nedlåtande mot nämndemän
Framför allt var det sorgligt att se hur nästan samtliga jurister hade en anmärkningsvärt nedlåtande syn och behandling av oss nämndemän, med bara ett lysande undantag.
En enda, av de säkert tjugofem domare jag tjänstgjorde under, bemödade sig att verkligen med respekt förklara, svara på frågor, lyssna på vad man sa och verkligen se till att man förstod och kunde bilda sig en egen dedikerad uppfattning i målet.
Detta utgör min viktigaste kritik i denna min schabloniserade bild över funktionaliteten i vårt rättsväsende: De lagkloka visade på många olika sätt att nämndemännen var några som katten släpat in, vilka skulle veta sin plats och hållas kort. Våra inpass saknade á priori värde. Detta smittade självklart av sig på de övriga anställda juristerna, som oftast, såväl i tjänsten som i pauserna, mest pratade med andra kolleger och icke med oss lekmän.
Vad spelar nu detta för roll? kan man undra.
På ett personligt plan kunde jag väl tåla det, och svalde lugnt ner sådant jag i andra sammanhang skulle tagit upp och anmält till överordnande som attitydproblem.
Avdankade politiker
Även om partipolitik verkligen inte alls ska utövas i rätten, var jag ju där som expolitiker, vald av mitt parti. Jag har själv varit med om att både nominera och att välja in folk via mitt parti till nämndemannauppdrag. Och även om vi noga uppmuntrade våra gröna avdelningar att gärna nominera folk utanför partiet, så var alla nämndemän och jurister klart medvetna om vilka partier vi tillhörde.
Viktigt för mitt resonemang är att jag själv kom att bli mycket kritisk till många av mina nämndemannakollegor. Det var för många just avdankade gamla politiker som mest verkade vilja ”få till sig uppdrag”.
För flera av dem lyste deras (brist på) värderingar igenom, särskilt visavi invandrade lagöverträdare. Alldeles för många var väl till åren, som ibland pinsamt nog kunde somna under förhandlingarna och som öppet sa att de drygade ut pensionen med att ta på sig så många mål det bara gick. Detta fastän arvodet långt ifrån är fett.
Framför allt hade de enligt mitt förmenande på tok för sällan en egen dedikerad uppfattning eller ställde skarpa frågor under överläggningarna. Inte sällan undrade jag om de verkligen läst utsända handlingar
och tänkt till ordentligt innan vi samlades. Jag själv avgav avvikande mening i cirka 15 procent av de mål jag satt i, men statistiken för mina kollegor i våra gemensamma mål var betydligt lägre. Jag fick säkert rykte om mig att vara en besvärlig nämndeman!
Nämndemännen behövs
Samtidigt är jag den första att – av just konstitutionella skäl – försvara nämndemannasystemet! Jury vore ett hemskt alternativ. Jag ville ju själv som samhällsengagerad få komma in dit för att just få insyn (”hur går det egentligen till i domstolar?”).
Samhället behöver bevaka och ha insideskoll även över rättsväsendet, för att det inte ska löpa amok. Vi ser ju nu runt om i världen hur allt fler urspårade rättsutövare, lika väl som urspårade politiker, missar att hålla åtskillnad mellan landets dömande, lagstiftande och exekutiva maktutövning.
Dessutom är man som lekman, även med svuren domared, fri att hävda andra sorters skäl för att eventuellt få göra avkall på lagens bokstav, alltså det strikt juridiska.
Till exempel rent sociala skäl: Vem ska se efter barnen om man inte dömer villkorligt?” Eller humana skäl: ”Denna person behöver uppenbart få vård och utbildning i stället för åtta års internering.”
Kanske genuskänsliga skäl: ”Poliserna som ingrep frågade ju aldrig kvinnan vad som hänt, utan köpte bara makens förklaringar oavkortat!”
Ibland skäl som inte låter sig fångas i någon fyrkantig lagtolkning: ”Visserligen var bevisen för tunna, men för fyra våldtäktsmän som våldfört sig på en förståndshandikappad kvinna krävs ett kännbart straff!”
Ibland även skäl som kan ha att göra med långa och komplexa orsakskedjor.
Uppdraget är ju att vara icke-juridikens medmänskliga och samhälleliga röst för både offer och förövare under förhandlingarna! Men alltför få nämndemannakolleger tog enligt mig den bollen.
Utbilda och fortbilda
Så vad gör man med ett system som i teorin borde vara bra, men som fylls ut av folk som är för gamla, inte tar uppdraget på allvar och på toppen av det inte respekteras av den lagbokstavsläsande yrkeskåren, de som de facto har både första och sista ordet?
Svaret är: rekrytera nämndemän utifrån andra kriterier och kategorier, via andra kanaler än partiväsendet och ge dem en mycket bättre grundutbildning, ersättning och fortbildning!
Dessutom måste poliser, åklagare och praktiserande jurister utbildas och fortbildas mycket mer brett i genuskunskap och migrationsfrågor.
