Zoom

”Grisar är sinnliga varelser”

Vid sitt första möte med grisarna fick Julia Lindemalm veta att deras trynen är lika känsliga som våra fingertoppar.

Fotografen Julia Lindemalm hittade sin nisch när hon lite av en slump började fotografera djur. Efter ett möte med grisar några år senare kände hon att hon bara måste porträttera dem, vilket ledde till utställningen Schwein.
– Det finns för lite bildjournalistik och för lite konst som undersöker hur vi relaterar till djur, säger hon.

Forskaren Per Jensen, professor i etologi, påbörjade sin yrkesbana när han som ung student blev fascinerad av grisar. Han har berättat om sitt engagemang för Syres Djurrättskollen. Fotografen Julia Lindemalm blev också fascinerad av de stora djuren när hon fick veta mer om dem under ett uppdrag för en tidning på en gård utanför Malmö.

– Jag skulle fotografera kor, men hon som jobbade där sa att jag måste titta på grisarna. Hon berättade att deras trynen är lika känsliga som våra fingertoppar.

Julia Lindemalm hade bara träffat en minigris tidigare.

– Det är svårt att sätta fingret på… De var så stora och hade speciella ljud. De hade en närvaro som var fascinerande.

Hon började åka ut till gården med sin familj och kände tillslut att hon måste börja fotografera dem.

– Jag blev kär. Det var som ett pirr när jag tänkte på att få åka dit, att få titta på djuren och vara bland dem.

Djur blir symboler

Julia Lindemalms första fotoprojekt om djur handlade om djurparker. Hon började gå till ett zoo i Danmark under en utbildning 2011 och blev helt uppslukad av arbetet.

– Det finns för lite seriös journalistik om djur. Det finns för lite bildjournalistik och för lite konst som undersöker hur vi relaterar till djur. De blir ofta symboler eller som att vi använder dem. Inom journalistiken så är de ofta något fluffigt. ”Nu ska vi ha någon liten mysig nyhet också.” Eller: ”Nu ska vi skoja till det lite i tidningen och då skriver vi om djur.”

"Jag ser mig som privilegierad som får ha ett utrymme där jag kan visa det jag har sett och berätta om det", säger Julia Lindemalm
"Jag ser mig som privilegierad som får ha ett utrymme där jag kan visa det jag har sett och berätta om det", säger Julia Lindemalm. Foto: David Neman

Julia Lindemalm tycker att det finns en lucka och ser ett behov av att lyfta fram djuren.

– Eftersom de är stort sett en del av allt vi gör. De är otroligt viktiga.  
Hon fick oväntat stor respons på sin första fotoutställning om djur, Zoo world, även internationellt.

– Då var det också som att jag förstod att jag ser djur på ett sätt som kanske inte alla ser. Det var intressant att jag kunde förmedla den blicken i mina bilder. Det var också en stark upplevelse när jag fotograferade på djurparker och stod bredvid besökare, att jag kunde bli väldigt illa berörd, medan andra skrattade runt omkring mig.

De andra åskådarna knackade också på rutan.

– De vill ha kontakt, men djuren söker avstånd. Det är inte ett besvarat intresse.

Svårt projekt

Julia Lindemalm blev intresserad av människors relation till vilda djur. Hon åkte till USA och träffade Joe Exotic innan han blev känd genom dokumentärserien Tiger king. Sedan gjorde hon ett fotoprojekt om människor och katter. Men hon tycker det har varit svårast att fotografera grisarna.

– Första året var jag ganska rädd. Jag kunde ingenting om grisars kroppsspråk, eller deras beteende, så det var svårt att läsa dem. Och de är väldigt stora, i alla fall suggorna.

Dessutom var de tidigare projekten mer bildmässiga.

– Det var spektakulära djur, tigrar och konstgjorda bakgrunder, som gjorde att bilderna kom till mig. Här var det gråa djur som ständigt hade trynet i marken och ofta stora öron som hängde för ögonen.  Det var lerigt, lerigt, lerigt.

"För mig handlar det mycket om gemenskap, hur de formerar sig i högar som de ligger och softar i", säger Julia Lindemalm
"För mig handlar det mycket om gemenskap, hur de formerar sig i högar som de ligger och softar i", säger Julia Lindemalm. Foto: Julia Lindemalm

Först efter ett års fotograferande upplevde Julia Lindemalm att hon fick en användbar bild.

– Jag minns det väldigt tydligt. Det var en sommarkväll och helt plötsligt sprang de inte iväg när jag kom. Jag fick stå alldeles nära när suggorna gav di. Det var som att de hade accepterat mig.

Arbetet med att fotografera grisarna fick Julia Lindemalm att börja fundera över livet.

– Just för att de lever så oerhört kort tid på den här jorden. Det är väldigt få grisar som får bli ett år.

Samtidigt tycker Julia Lindemalm att grisarna är experter på att leva i nuet.

– När de sjunker ner i gyttjan och bara stannar, de små som busar jättemycket. Det var någon som fick tag på en god kvist och sprang framför de andra för att de skulle jaga den.

Sociala lekar

Julia Lindemalm fick uppleva hur griskultingarna kombinerade så kallad föremålslek med rörelselek och den sociala leken. Hon beskriver grisarna som väldigt sociala.

– De ligger i de första solstrålarna och bara vräker sig. För mig handlar det mycket om gemenskap, hur de formerar sig i högar som de ligger och softar i.

Hon berättar att grisarna inte kom fram till henne för att kolla vad hon höll på med när hon tog bilder.

– I stället går de fram till den jag fotograferar och frågar: ”Är du okej? Vad är det som händer här?”.

Grisar är intelligenta och sociala djur
Grisar är intelligenta och sociala djur. Foto: Julia Lindemalm

Grisarnas sätt att leva smittade av sig.

– För mig så blev det att få vara i livets essens, att vara i stunden, i njutningen och bara känna och existera.

– Grisar är sinnliga varelser som har en förmåga att njuta av tillvaron.

Förutom frigående grisar, som har en möjlighet att sjunka ner i gyttjan, har Julia Lindemalm också skildrat hur djuren hanteras i den stora industrin. Hon har stått utanför Scans slakteri i Kristianstad och tagit bilder på lastbilarna som transporterar skärrade grisar till slakt. I Tyskland har hon också fått tillträde till en av de största grisgårdarna där de har tusentals djur.

– Jag blev väldigt påverkad av mitt besök hos de industriella grisarna, jag blev oerhört illa berörd. Även om jag hade min kamera som sköld, var mörkret som jag mötte överväldigande. Så det är fortfarande smärtsamt att titta på bilderna och tänka på det.

Julia Lindemalm berättar att hon har blivit förändrad av att få inblick i den stora grisindustrin.

– Det har skapat ett svart hål i mig.

Samtidigt känner hon sig priviligerad, för att hon får möjlighet att visa vad hon har sett och dela med sig av det hon har upplevt.

– Jag tänker på alla jag har träffat som jobbar med djurrätt, som inte har en plattform. De har varit med om mycket.

Grisarna ligger gärna och bara myser, nära varandra
Grisarna ligger gärna och bara myser, nära varandra. Foto: Julia Lindemalm

Projektet resulterade i en utställning, Schwein, som visades på Kulturcentrum Ronneby konsthall i vintras.

Fyra somrar har hon tillbringat med grisarna. Men hon känner sig ändå inte riktigt färdig med projektet.

– Det var en gris som blev väldigt fäst vid i somras som jag ska fortsätta fotografera. Jag lyckades inte riktigt få några bra bilder på henne, så jag ska återvända.