Krönikor

Samtalen med Per Gahrton gav mig ork att fortsätta

Per Gahrton är död.

Jag minns dagen exakt 42 år tidigare. Den 19 september 1981. En stor skolaula. I Örebro. Per sitter längst fram till höger, lite för sig själv.

Miljöpartiet ska bildas där och då. Per är initiativtagare, en aktionsgrupp har arbetat, ett första idéprogram ska antas. Och framför allt ska beslut tas om bildande av partiet.   Den där dagen, den 19 september 1981, har betytt mycket för mig. Hela mitt liv förändrades. Till det bättre. Det var där och då jag och Lena träffades. Och blev med parti innan vi blev med barn. Vi har levt ihop alla dess år. Skulle fira 42-årsdagen. Men det blev en sorgedag istället.

För några veckor sedan hade Per och jag kontakt via mejl, han hade svårt att skriva, led av en fysisk sjukdom. Ändå färdigställde han första delen av sina memoarer som handlar om tiden fram till den där dagen för 42 år sedan. Denna del kom ur häromveckan. Han arbetade med del två.

Det jag först kom att tänka på när jag fick besked om att Per avlidit var hur schysst han alltid varit. Han hade haft alla möjligheter att som initiativtagare, språkrör, skicklig retoriker, auktoritet och sedan flera år tillbaka grå eminens kunnat missbruka sin position. Men aldrig. Tvärtom var han internt en ödmjuk politiker.

Det andra jag kom att tänka på var när han ringde mig – en liten amatör från Vingåker – och berömde något jag gjort i Förtroenderådet. Det där samtalet gjorde att jag ville jobba än mer för partiet. Våra samtal under mina elva år som språkrör gav mig alltid inspiration och ork att fortsätta. Per var alltid schysst.

Minnen av Per som i arla morgonstund, före frukost, på någon kursgård kom ner med en färdigskriven elegant artikel eller självklar analys av något som hänt i världen är många. Hans språkkunskaper var nästan osannolika, som EU-parlamentets representant gentemot Kina valde han inte den lätta vägen som alla andra hade valt – tvärtom började han lära sig kinesiska. För att begripa sig på Ryssland hade han lärt ryska. Vilket för övrigt var det språk han använde i en liten kort dagboksnotering som han ville att ingen skulle kunna läsa: där stod att han funderade på att ta initiativ till ett nytt parti.

Han var då folkpartist. Interkritisk folkpartist. Som retat sin partiledning genom att starkt och modigt plädera för palestiniernas rätt. Som tagit debatt med Per Ahlmark och blivit ungdomsförbundets ordförande. Ofta motvalls. Och så heter också första delen av hans memoarer: Motvalls.

Det var kärnkraftsfrågan som blev droppen för Per. Han lämnade partiet, skrev en doktorsavhandling om partiets förfall och interna maktmissbruk. Avhandlingen fick namnet Riksdagen inifrån. Det var en vidräkning som hette duga. Dess slutsatser var goda argument för hur Miljöpartiet organiserades i syfte att motverka maktmissbruk. Att Per skulle bli det första manliga språkröret – när partiet inför valet 1985 beslöt att inrätta språkrör – var förstås självklart. Alls inte lika självklart var att jag skulle komma att efterträda honom efter valet. Per övertalade mig att i alla fall försöka.

I boken Det behövs ett framtidsparti, som kom ut 1980, skissade han på det som blev Miljöpartiet. Den boken står förstås i hedershyllan här hemma. Där vi i dag har sorg.