Vi behöver nya vägar framåt, nya perspektiv, och bland annat därför behöver vi konsten, skriver Titti Knutsson.
DEBATT. Människor som lever i en döende civilisation uppfattar nog inte alltid att de gör det. När ett samhällsskick nått vägs ände och tvingas ge vika påverkas förstås alla, men det kan vara svårt att uppfatta och ta in hela bilden från sin egen lilla plats. Antagligen upplever enskilda personer mest att omgivningen ter sig mer och mer kaotisk och hotfull. För att se det större mönstret krävs att vi backar ut och lägger våra privata små liv och problem åt sidan.
Nu skrev jag ”vi” eftersom jag personligen tror att vi befinner oss i en sådan systemkollaps – även om den så klart inte beror på migrationen till Sverige som vissa hävdar. Tvärtom är det systemets sammanbrott som orsakar de ökande flyktingströmmarna i världen. Det koloniala och industriella ekonomiska system som gett oss i de rika länderna allt vi någonsin kunnat önska oss, på andras bekostnad, verkar vara på väg att falla samman under sin egen tyngd.
Jorden vi alla lever på tål inte mer och håller på att skaka av sig sina plågoandar som vore den en nedlusad hund. Systemets mest hängivna parasiter biter sig desperat fast medan andra försöker förklara att vi måste finna oss i att hunden inte tål hur mycket som helst.
Konstnärer och kulturarbetare i min hemstad Norrköping – och runt omkring i hela världen – försöker förmedla sina intryck och upplevelser av det som sker i världen, från olika nivåer och utifrån olika perspektiv, med alla till buds stående medel och material, via alla tänkbara kanaler. Utan deras sätt att betrakta och berätta om verkligheten omkring oss, och deras förmåga att utmana, beröra och uppröra, skulle vår förståelse av samtiden reduceras till de digitala kanalerna och kommentarsfälten – åtminstone tills de verkliga problemen slår ut vår sårbara teknologi och vår tillvaro återgår att bli den kamp för överlevnad som den varit under större delen av mänsklighetens historia.
Det är konstnärerna som hjälper oss backa ut så att vi kan se större delar av bilden. Utan deras vidare perspektiv blir vi hänvisade till vår egen begränsade lilla skärva av verklighet, i tiden och rummet. Konst och kultur handlar inte enbart om upplevelser och underhållning i stunden – den låter oss växa som människor och medborgare. I förlängningen handlar det om att öka vår resiliens som samhälle och rusta oss för överlevnad.
Det är ofta människor som letar vid sidan av motorvägen som hittar de nya eller bortglömda stigar som leder framåt, mot något bättre. Det finns många konstnärer som valt, eller känner sig tvingade, att leva där; under radarn, bortom penningekonomin, utanför viltstängslet. Jag driver själv ofta runt här i ingenmansland med mina tankar, texter och spektakel.
Norrköpings moderata kommunalråd Sophia Jarl, som i debatten fått representera dem som styr i staden, är inte heller ensam. Tvärtom kör de flesta med makt och inflytande fortfarande i full fart på den industrikapitalistiska motorvägen fast vi vet att det är en återvändsgränd. De vill att vi till varje pris ska fortsätta suga blod ur hunden trots att den arma kraken snart faller död ner.
Det finns inget hopp att hämta hos dem som naivt lovar mer av samma. Hoppet skapas i stället varje dag av personer som söker, utforskar och berättar om andra, alternativa vägar framåt. Det är ren självbevarelsedrift av samhället – det vill säga vi alla – att ombesörja att det finns förutsättningar att fortsätta utföra allt detta livsviktiga arbete såväl i Norrköping som i Sverige och resten av världen.
