Helt plötsligt, en vanlig onsdag i september, kom ett pressmeddelande från regeringen. Med en enda mening sätts det punkt för en långdragen kamp som förts i decennier. Förslaget är inpetat i regeringens budgetproposition där regeringen torrt föreslår “att avsätta totalt 180 miljoner kronor år 2024 och 2025 för att stötta de företagare som frivilligt avvecklar sin verksamhet med minkuppfödning för pälsproduktion.”
Så lätt var det att avsluta minkfarmningen.
Det krävdes inga stora utredningar och politiska debatter, inte på slutet. Efter coronapandemin finns bara ett 20-tal farmer kvar. Utredningarna som visar att minkar inte kan utföra sina naturliga beteenden i burarna har varit många genom åren, liksom mängden vetenskapliga uttalanden, debattartiklar, demonstrationer, riksdagsmotioner och namninsamlingar.
Partier till höger, tillsammans med Socialdemokraterna, brukade hänvisa till att det är bättre att pälsen produceras i Sverige än att farmerna flyttar utomlands vid ett förbud. Underförstått var att minkarna hade det bättre i svenska burar än i likadana burar någon annanstans.
Nu har äntligen en vaken person på regeringskansliet gjort en mer faktabaserad omvärldsanalys och insett att det inte finns någonstans för farmerna att flytta. Regeringen skriver som stöd för sitt förslag att “Produktionen är förbjuden i flera EU-länder och det är inte omöjligt att ett sådant förbud blir aktuellt på EU-nivå.”
Miljöpartiet ville ta det här steget under den förra regeringen, men Socialdemokraterna stoppade. I stället betalade S-regeringen ut 60 miljoner i stöd för att rädda minkfarmerna efter pandemin, ett slöseri med skattepengar som jag helt skyller på Socialdemokraterna. De två största farmerna fick över 7 miljoner kronor var, enligt en granskning från Djurrättsalliansen.
Nu är det dags för nästa pengaregn och det blev Sverigedemokraterna som fick ta åt sig äran för att det blir det sista. Något otippat eftersom Sverigedemokraterna i alla valenkäter, inklusive inför förra riksdagsvalet, sagt nej till en avveckling av minkindustrin. Liberalerna har också svängt i frågan och har sedan förra valet sagt att de vill avveckla.
Minkindustrins branschorganisation Svensk mink har fått fabulera fritt genom åren. De har hävdat att just deras minkar är gjorda för att leva i bur, en så kallad “domesticerad gårdsmink”. Ett hitte-på ord. Det är bara att titta på katten som också är domesticerad men som inte vill leva i en bur. Svensk mink har också hävdat att minkarna är “fria i sin bur”. Frågan är väl varför man skulle binda fast ett djur som knappt kan röra sig. Och nu kan farmerna snart kvittera ut i snitt 9 miljoner kronor i avvecklingsstöd.
Det är inget att basunera ut direkt att Sverige blir ett av de sista länderna i Europa att göra sig av med den här skamfyllda djurhållningen. En vanlig onsdag i september avslutas en mörk tid i svensk historia, inte med ett storslaget bang utan med ett stilla pys som när luften går ur. Tiden hann slutligen ikapp.
Upptäckten av ett djurrättstema som går igen i flera av John Ajvide Lindqvists böcker.
Medier som skrivit om “björnattack” i samband med jakten. Vem attackerade vem?
