Glöd · Debatt

Olydiga aktivister behöver inte ”ta sitt straff”

Kongressledamoten Judy Chu från Kalifornien låter sig gripas under en civil olydnadsaktion för rätten till abort i Washington i juni 2022.

Civil olydnad innebär ofta bland annat att man tar sitt straff – ibland för att underlätta kommunikation och visa att man är stolt över vad man gör. Men risken finns att aktivister samtidigt legitimerar orättmätigt våld, skriver Jonas Lundström.

DEBATT. Inom civil olydnad anses det ofta viktigt att godta rättsliga följder av sitt politiska engagemang. Man förväntas ”ta sitt straff”. Ibland handlar det till och med om att aktivt söka att bli arresterad och lagförd. Poängen kan dels vara att försöka maximera effekterna av en civilt olydig störning, dels att visa att man inte är emot rättssystemet i sig, utan underordnar sig lagen.

Jag menar att detta är problematiskt, dels för att det legitimerar våld, dels för att det förminskar individen.

Få verkar tänka på att straff är våld i ordets snävaste mening. Hela rättssystemet vilar på batongmakt, en batongmakt som framför allt skyddar de rika och mäktiga och slår nedåt. Polisen griper dig med stöd av lagen, beväpnade och med rätt att använda tvingande makt. Ofta är våldet implicit och ”behövs” inte om den de ingriper mot är följsam. Men inte sällan blir det mer handgripligt, och illegitimt övervåld är dessutom vanligt, enligt polisforskning.

Det här våldet riktas även mot lugna aktivister, vilket många av oss har erfarenhet och ibland bestående men av. För att gripa en person misstänkt för sabotage, en brottsrubricering som använts mot många demonstrationer det senaste året, får polisen till och med använda skjutvapen.

Och även själva straffet genomdrivs med naket våld om man inte samarbetar. Betalar du inte dina dagsböter kan du kastas i fängelse eller få besök av Kronofogden som indriver skulden, med poliseskort om så behövs. Och fängelser, häkten och arrester fungerar bara med hjälp av vapen som taggtråd, pepparsprej, batonger och ytterst sett skjutvapen.

Ickevåldsaktivismen däremot är ofta blind för detta strukturella våld, samtidigt som den har en ytterligt bred våldsdefinition när det handlar om den egna aktivismen. Till och med en förflugen förolämpning eller ett krossat fönster kan anses vara våld, även om inte en enda levande varelse kommer till skada.

Att acceptera straffet som i någon mening legitimt är, menar jag, samma sak som att godta att bli orättmätigt utsatt för detta våld. Som olydiga aktivister tror vi ju på rätten i vårt agerande, och vi borde därför se på bestraffningen som ett övergrepp. För att bättre få syn på detta kan man försöka tänka bort uniformen och myndighetsutövandet, och föreställa sig att man blir slagen, bortsläpad, hotad eller inlåst av en främmande beväpnad person på stan, eller av en partner. Ingen skulle tveka att benämna detta ett övergrepp. Att den våldsutövande parten frånsvär sig ansvar och förklarar sitt agerande med att ”du har varit olydig, därför måste jag tyvärr göra detta mot dig” gör det hela bara än mer obehagligt.

Att straffet sällan framställs på detta sätt tror jag samtidigt inte bara handlar om den myndighetsutövning som osynliggör hur makten utövas. Det finns nämligen en underliggande idé om självuppoffring och martyrskap som tyvärr ofta ackompanjerar civil olydnad. I kristendomens centrum finns mästaren som torterades och avrättades av makten. Det romerska imperiets avrättningsredskap där Jesus enligt den kristna läran spikades upp har blivit en nyckelsymbol i de flesta kristna traditioner. På något sätt, lite olika i olika teologier, anses Gud ha verkat i, bakom eller genom denna brutalitet, till världens räddning.

De kristna kan på liknande sätt och i hans fotspår anses kallade att offra eller ge upp sig själva för Saken. Samma idé har inte bara cirkulerat i många civilt olydiga rörelser, utan även återfunnits i vänsterrevolutionära grupper såväl som hos militären. Även i vissa andra religiösa traditioner finns idén om att livets mål ytterst är att uppgå i det andliga eller slockna, och att den kroppsliga existensen därför är problematisk eller åtminstone underordnad.

Mot tanken på att ta sitt straff vill jag ställa ett inte speciellt kontroversiellt bejakande av kroppslig integritet och allas unika värde, även ens eget. I detta borde ingå att vi inte godtar att bli orättfärdigt utsatta för påhopp. Kan man inte undvika straff kan man därför i alla fall se straffet för vad det är, kalla det vid dess rätta namn, vägra godta det som legitimt.

Nu är det här förstås inte något principiellt förkastande av civil olydnad som praktik, det vill säga att öppet och utan våld bryta mot lagar eller normer i politiska aktioner. Det kan finnas strategiska skäl att vara öppen, det gör det bland annat enklare att kommunicera kring en aktion. Det är exempelvis vanligt i civilt olydiga sammanhang att rättegången används för att föra ut budskapet. En beredskap att agera offentligt med sin egen kropp och acceptera tillhörande risker understryker också allvaret i budskapet.

Men det betyder inte att vi ska nedvärdera vår egen kroppsliga integritet, offra oss själva eller underskatta risker, och inte heller att vi bör söka eller ens ”ta vårt straff”. Får vi för mycket stryk är det förstås också risk att vi ger upp i förtid. För att säga detta lite mer krasst: kan man göra motstånd och samtidigt undkomma rättsliga konsekvenser är det bara bra! I synnerhet i tider som dessa när repressionen ökar.

Att motstånd utövas med ett mått av stolthet är inga konstigheter, och givetvis går det ibland att vända och använda – eller åtminstone relatera till – repression på ett sätt som blir bränsle i kampen. Men straffet i sig bör, ur ett aktivistiskt, makt- eller våldskritiskt perspektiv, betraktas som något ont.