”Så länge människan fortsätter utnyttja djuren för nöjes skull kommer jag stå där, tillsammans med grupper som Peta, för att öka medvetenheten och väcka medkänslan”, skriver Sascha Camilli och uppmanar fler att hjälpa till – med eller utan kläder.
Förra veckan samlades dussintals människor på ett torg i centrala Pamplona, iklädda endast horn och långa röda slöjor. Mitt i det blodröda folkhavet stod jag.
Tillsammans med People for the ethical treatment of animals (Peta) och den spanska djurrättsgruppen Animanaturalis skapades en iögonfallande demonstration som påminde om fotografen Spencer Tunicks verk, med syfte att uppmärksamma både tjurarna som dödas i Pamplonas årliga tjurrusning och de 7000 tjurar, var och en av dem en levande och kännande individ, som rapporteras dödas varje år i spanska tjurfäktningar.
På spanska kallas tjurrusningen encierro, ”inspärrningen”. Detta för att tjurarna under rusningen, på ett mycket inhumant och utdraget sätt, samlas ihop i fäktningsarenan varifrån de inte kan fly. Men namnet beskriver även hur djuren lever före evenemanget – isolerade och ovana vid kontakt med människor. Varje år under San Fermín-festivalens åtta dagar utsätts dussintals tjurar (okastrerade hanar) och stutar (kastrerade tjurkalvar), redan utmattade efter den långa resan in i staden mitt i sommarhettan, för att trängas ihop och dödas.
Evenemanget börjar när raketen som skrämmer tjurarna in genom stadens smala gator fyras av. Sedan jagas tjurarna och drivs på av massorna av (ofta) berusade festivalbesökare. De skräckslagna djuren ramlar och slår in i väggar, och den vanvettiga flykten kan pågå i upp till en halvtimme innan den sista utslagna tjuren slutligen tvingats in på arenan, där nästa skräckmoment väntar. Där möts de av plågoandar i form av män som hotar och hugger med harpunliknande banderillas tills de blivit yra och svaga. Därefter provocerar matadoren den trötta och desorienterade tjuren att anfalla, för att driva sitt svärd i djurets panikbultande hjärta. Ibland missar matadoren hjärtat och träffar lungan istället, och då drunknar tjuren i sitt eget blod.
Om matadoren lyckas med slakten skärs tjurens öron och svans av som troféer. Om slakten misslyckas skickas en avrättare ut på arenan för att skära av tjurens ryggrad. Det otillförlitliga tillgreppet lämnar allt för ofta tjuren vid liv, paralyserad och lidande medan han släpas från arenan för att lämna plats åt nästa tjur som ska möta samma fasansfulla öde.
Tjurfäktning är inte den vördade spanska tradition som resebyråerna säljer in. Många spanjorer är starkt emot dessa våldsamma blodbad, och undersökningar pekar på att så få som 8 procent av befolkningen besöker tjurfäktningar. Över 125 spanska orter har tagit ställning emot tjurfäktningar, och de senaste två åren har både El País (Spaniens största dagstidning) och tv-kanalen Canal Toros (som sänder tjurfärkningsevenemang) gått ut med att de inte lägre kommer täcka tjurfäktningar på grund av folkets åsikt och den allmänna bristen på intresse.
Resebyråerna marknadsför också tjurrusningen i allt mindre utsträckning, med vissa undantag. Drivna av vinsterna de kan göra på lättlurade turister säljer dessa in evenemanget som något som måste upplevas. Har du någonsin funderat på att åka, så tänk på att alla tjurar som jagas genom gatorna kommer att dödas på arenan. Tjurfäktning är inget annat än plågeri av skymfade djur i en uppvisning i falsk bravado.
Spanien är ett vackert land med rikt kulturliv, traditioner och mängder av upplevelser. Turister kan njuta av hundratals aktiviteter året om, utan att utsätta tjurar för inspärrning, tortyr och död. Så länge människan fortsätter utnyttja djuren för nöjes skull kommer jag stå där, tillsammans med grupper som Peta, för att öka medvetenheten och väcka medkänslan. Men man måste såklart inte stå naken på Spaniens gator för att hjälpa till. Alla kan göra skillnad genom att berätta sanningen om tjurrusningen, skriva på Peta:s namninsamling och låta bli evenemang där djur används som underhållning.
