Vardagsbestyr, vänskap och förälskelse. Men också sorg och oro över föräldrar som betraktar den sexuella läggningen som en dödssynd.
På en hemlig plats i nordvästra Stockholm driver Hasret Bozarslan en mötesplats där förortens hbtq-ungdomar får vara sig själva.
När initiativet kom från kommunpolitikerna nappade hon direkt. Efter många års arbete med ungdomar i Järvaområdet i nordvästra Stockholm kände Hasret Bozarslan att uppdraget, att starta en mötesplats för hbtq-ungdomar, var som skräddarsytt för henne.
Hon är själv uppvuxen i området och vet vilken viktig roll ungdomsgården kan spela för unga som har svårt att hitta sin plats.
– Jag var en av dem när jag var yngre. Jag var blyg och tillbakadragen, men hade så mycket känslor inombords och kände mig ofta missförstådd. Att mina fritidsledare såg mig, sade hej till mig och visste vem jag var betydde så mycket, säger hon.
Det har snart gått ett år sedan mötesplatsen slog upp dörrarna. En dag i veckan håller man öppet för en liten men växande grupp hbtq-ungdomar. Läggningarna varierar, men gemensam är upplevelsen att inte kunna vara öppen med den man är.
– De som kommer till oss har varken kommit ut till familj eller vänner. Vi ger dem en trygg plats att vara sig själva på.
Extra utmaning
Att uppfattas som avvikande kan vara påfrestande för vem som helst. Att växa upp i förortsområden präglade av religion och strikta normer innebär enligt Hasret Bozarslan en extra utmaning.
– I orten spelar heteronormer stor roll, och mycket är tabubelagt. Sticker du ut så blir du straffad. Kommer du ut så kanske du blir av med dina vänner eller blir utslängd av familjen, säger hon och fortsätter:
– Ungdomarna vet inte vad som väntar dem, och de vågar inte fråga. Jag får höra om föräldrar som säger rakt ut att såna där hör inte hemma här, de syndar och kommer hamna i helvetet direkt. Hur ska man då våga säga som det är?
På hbtq-mötesplatsen blir socialpedagogen Hasret Bozarslan mentorn, fritidsledaren, den trygga famnen och förtrogne. En vuxen som lyssnar, stöttar och villkorslöst accepterar.
– Vi planerar aktiviteter och gör utflykter, men det vi har märkt är att de mest av allt vill prata. Prata, prata, prata, prata – för de har ingen annan. Där utanför bär de alltid en osynlig mask och får inte lov att prata om sina identiteter och riktiga problem.
Kärlek och ångest
Samtalen, säger hon, kretsar ofta kring kärlek.
– De frågar oss hur det var när vi var i den åldern, om man har någon ”crush” och hur man ska göra. Det är också mycket familj, oro och ångest. Om det här kommer ut, vad kommer hända? Kommer jag bli accepterad eller kommer jag bli utfryst?
Mötesplatsen finns på en hemlig plats. Den som vill komma dit får ta kontakt via Instagram. Därefter möter någon ur personalen upp utomhus och tar en promenad för att lära känna personen och säkerställa att det inte är någon som vill luras. Säkerhetsarrangemangen sätter fingret på ungdomarnas utsatta situation.
Vid sidan av arbetet med Järvas hbtq-ungdomar jobbar Hasret Bozarslan i skolans värld med metoden mentorer i våldsprevention, som syftar till att motverka stereotypa könsnormer och förebygga våld. Där möter hon pojkar och unga män som på fullt allvar tror att homosexualitet smittar.
– Det är sjukt att det fortfarande är så år 2023. Man kan inte förändra någons mentalitet över en natt, men det visar hur viktigt det är att man förebygger redan när de är små.
Prisad på gala
Bland dem som inte vågar sig till den fysiska mötesplatsen i Järva finns de som tar kontakt genom sociala medier, ibland anonymt. En av dem berättar att han tillhör områdets tuffa grabbar, men döljer en annan sida.
– Han är en av dem som lever dubbelliv och tycker att det är skönt att få skriva av sig. Vi har daglig kontakt. Han gillar en kille som han fått kontakt med genom en dejtingapp och åker till en annan stad för att träffa. Då är han så glad, men när han kommer hem igen slår verkligheten till.
Hasret Bozarslan känner, konstaterar hon, att hon gör ett viktigt arbete. Att det finns andra som delar den bilden fick hon bekräftat när hon i veckan som gick prisades som Årets hetero på QX-galan.
– Det var bland annat ungarna som hade nominerat mig, och det betyder förstås jättemycket att de känner den tilliten. Folk tror att bara för att det inte är synligt så finns det inga hbtq-personer i förorten, men de har så fel.
