Den 5 december, efter vapenvilan i Gaza, dödades Mohammeds syster Dalal och hennes familj i en attack i staden Deir al-Balah i södra Gaza. 

– De bodde i Gaza stad, men hade flytt därifrån i början av kriget, säger Mohammed.

Fem dagar innan det tragiska beskedet hade Mohammed pratat med Dalal i telefon.

– Jag sa att det var bra att de hade flytt till vad vi trodde var ett ”säkrare ställe”… Samtidigt var vi båda oroliga över våra systrar som var kvar i norra Gaza.

Men en bomb slog ner i den lagerlokal som släktingarna hyrde tillsammans efter flykten. Dalal, hennes man och fyra av deras barn dog alla, tillsammans med Dalals svärfamilj – totalt 28 personer. 

Men en person klarade sig. 8-åriga Mahmud.

– Hans mamma, min syster, hade precis skickat honom till grannarna i närheten för att ladda mobiltelefonen, då de inte hade någon el. Fem minuter efter det så inträffar det ofattbara, säger Mohammed. 

Nu blir Mahmud omhändertagen av släktingar som också har flytt från sina hus och bor i en FN-skola i Deir al-Balah. 

– Alla hjälps åt så gott det går och tar hand om varandra, säger Mohammed. 

Mohammeds mamma Wafia och pappa Bader Abudaher bor i Sverige sedan 2006, efter att läget i Gaza på nytt blossat upp i konflikt, då mellan Fatah och Hamas. Men många av deras familjemedlemmar och släktingar är kvar i Gaza eller på Västbanken. 

– Jag har två systrar kvar i norra Gaza och vi är väldigt oroliga för dem, det är fortfarande jättefarligt där, säger Mohammed. 

En tredje syster befinner sig i södra Gaza och oron är ständigt närvarande för dem alla. 

– Vi försöker hålla daglig kontakt, vilket är nästintill omöjligt då el, nät och telekommunikation är frånkopplat. Man isolerar alla Gazabor, 2,5 miljoner människor, från omvärlden.

Ont om mat

– Vi har trots omständigheterna lyckats nå fram till mina systrar under vapenvilan och skickat ekonomisk hjälp. Men enligt dem så har pengar tyvärr inget värde nu. Det finns ingen mat att köpa, bagerier var de första målen som Israel attackerade. De har lite ris och konserver kvar att överleva på, och även detta börjar ta slut. Barnen prioriteras och de får knappt en måltid om dagen.

Så sent som på måndagen rapporterade Syre att Israels regering, enligt Human rights watch, använder svält som vapen i kriget, något som ses som ett krigsbrott enligt internationell rätt. 

Mohammeds pappa Bader har under ytterligare två attacker även förlorat totalt 54 personer från sina kusiners familjer. Hans moster och hennes familj dog efter att de flytt från ett ställe till ett annat. Förutom chock och sorg känner Bader också en ilska. 

– Israels militär väljer ut mål där stora familjer är samlade och där man inte trodde att det skulle vara farligt. De är måna om att döda så många som möjligt och det leder till att människor bara vill fly därifrån, säger han. 

Israel fortsätter att hävda att man riktar in sig på mål där Hamas har sina fästen, men flera människorättsorganisationer, bland annat Amnesty, menar att attacker har skett urskillningslöst och därför måste utredas som krigsbrott. 

Attacker mot civila

Israel har flera gånger uttalat att målet är att ”utrota Hamas”. Många experter ifrågasätter om detta ens är möjligt. Mohammed skakar på huvudet när han tänker på det. 

– På tv pratar Israel om att frita gisslan och utrota Hamas, men det enda vi hittills sett är en etnisk rensning av det palestinska folket. Dödande av civila, främst barn och kvinnor, genom bombattacker av skolor, sjukhus, moskéer, kyrkor, fornminnesbyggnader och infrastruktur är det som Israel uppnått i kriget. De har även medvetet attackerat alla grävmaskiner i Gaza som lett till att räddningspersonal inte kunnat rädda de överlevande under rasmassorna. De har lämnats för döden.

– Det är en systematisk plan från Netanyahus och de högerextrema politikernas sida för att fördriva palestinierna, ta mer mark och utplåna den palestinska frågan, säger Mohammed.

Ständig oro

Sedan den 7 oktober tittar familjen på nyheterna hela tiden och försöker ha en ständig kontakt med släktingarna. 

– Man vet aldrig hur man kommer att nå dem, om det har hänt något. Den ständiga oron är om de kommer överleva morgondagen. 

Här hemma i Sverige har familjen mötts av förståelse från vänner, kollegor och bekanta. Men av de svenska politikerna och den offentliga debatten finns mycket kvar att önska. De skulle även önska att medierna vore mer transparenta och visar bilden som den är.

– Jag skulle önska att Sverige vågade säga ifrån, precis som bland annat Spanien gjort. Den största besvikelsen var när Sverige i första omgången av FN:s resolution om humanitär vapenvila i Gaza lade ned sin röst, säger Mohammed. 

– Man tappar förtroendet. Man har hört så mycket om mänskliga rättigheter och demokrati, men det är bara en stor lögn. Även reaktionerna från arabländerna är en stor besvikelse. 

Tror du att allt detta kan mynna ut i någonting gott längre fram? I en fredsprocess?

– Vi hoppas alla på en permanent lösning. De allra flesta är civila, fredliga människor som bara vill leva sina liv utan förtryck och ockupation. Men om man ska skapa fred ska man göra det under förutsättning att alla människor är lika mycket värda och har samma rättigheter. Idag räknas ett palestinskt människoliv som enbart en siffra, utan värde. 

– Det ser inte ljust ut i dagsläget med tanke på rådande läge. Och hat skapar mer hat! När ska kriget upphöra? Hur många fler ska behöva lida? Hur länge ska omvärlden blunda för detta folkmord? Varför skulle just min syster och hela hennes familj dö? Två av hennes söner skulle gifta sig och hennes dotter läste på universitet. De drömde om att förverkliga sina framtidsplaner, att bilda familj och karriär, berättar Mohammed.

– Nu är de borta och så även deras drömmar…