Med vetenskapen, industrin, facken, EU och miljörörelsen emot sig undergräver regeringen Sveriges klimatpolitik, skriver Martin Marmgren. Det kan bli ett högt pris att betala för att behaga SD.
DEBATT. Världen befinner sig i en klimatkris. I september var den globala medeltemperaturen 1,75 grader över förindustriell tid. Extremväder orsakar redan nu enorma skador, vilket vi även har börjat märka i Sverige. Och det är bara början på vad som väntar. Det finns ett akut behov av politisk handlingskraft.
Samtidigt verkar regeringen nu välja att undergräva de nationella klimatmål som var en bärande del i det klimatramverk som Miljöpartiet drev fram och som sju av riksdagens åtta partier var överens om. Beslutet är ännu ett tecken på hur Sveriges klimatpolitik totalt har havererat.
En konsekvens är att Sverige har tappat all trovärdighet på den internationella arena där regeringen påstår sig vilja att klimatarbetet sker.
Under Miljöpartiets klimatledarskap hade Sverige en ambitiös nationell klimatpolitik som rankades som världens bästa av Climate Action Network. Det gav förutsättningar för att bland annat kunna bidra framgångsrikt vid framförhandlandet av Parisavtalet och få igenom det historiska ”The Swedish proposal” som ledde till årliga utsläppsminskningar i EU som vida översteg Sveriges totala utsläpp. I dag är Sverige inte ens inbjudet att tala när FN håller klimatmöten, då talarlistan reserveras till ”länder som har ambitiösa planer för att uppnå noll nettoutsläpp”.
Vad värre är, den långsiktiga och förutsägbara spelplan för industrin som lades upp av klimatramverket och klimatmålen rivs i så fall sönder, vilket skulle resultera i osäkerhet och instabilitet. Det innebär att den gröna nyindustrialisering som MP orkestrerade som gav jobb och innovation på ett sätt som saknar motstycke i modern tid och gjorde Sverige till ett globalt föredöme hotas. Investeringar kommer att söka sig till länder där förutsättningarna är stabilare och mer gynnsamma.
I slutändan drabbar det inte bara klimatomställningen, utan även industrins konkurrenskraft och möjlighet att generera jobb och skatteintäkter. Senast i måndags skrev 374 företag och de tre största fackliga centralorganisationerna en kraftfull uppmaning till regeringen att stå kvar vid klimatmålen. Och till råga på allt lär även regeringens walk over i klimatpolitiken leda till höga böter när Sverige missar EU:s utsläppsminskningmål. Vilket i sin tur även kommer att slå hårt mot välfärden.
Så varför driver då regeringen en klimatpolitik som inte bara har den samlade miljörörelsen och forskarvärlden emot sig, utan även industrin, fackföreningsrörelsen och EU? Svaret behöver sökas i regeringsunderlagets största och mest inflytelserika parti, Sverigedemokraterna. SD, det enda riksdagsparti som aldrig ställde sig bakom klimatmålen, har länge fört ett rent kulturkrig mot allt vad miljöpolitik heter. Och likt i så många andra frågor så dikterar SD villkoren i regeringssamarbetet och de andra partierna dansar fromt efter deras pipa.
Resultatet är en klimatpolitik och en klimatdebatt som blir allt mer Trumpsk, där alternativa fakta och dimridåer har blivit vardag. Borttagna klimatmål innebär ingen ambitionsminskning? En budget med kraftigt ökade utsläpp är en av de mest miljövänliga någonsin? Och om utsläppen ändå behöver minska så ska det göras av någon annan, någon annanstans eller någon annan gång? Detta samtidigt som man drar ner på stödet för den omställning som krävs för att hantera de redan eskalerande klimatförändringarna som redan orsakar översvämningar, skogsbränder och hundratals värmerelaterade dödsfall.
Men likt i Trumps USA pågår omställningen trots, inte tack vare, regeringen. Näringslivet, civilsamhället och inte minst rödgrönt styrda kommuner driver på. Exempelvis blev Stockholms nya miljözon en världsnyhet förra veckan.
Det bästa vore så klart om regeringen till sist tog intryck av den massiva kritiken, behöll samtliga överenskomna klimatmål och började visa ledarskap. Oavsett det får alla som vill ta ansvar i den pågående klimatkrisen helt enkelt fortsätta att göra vårt bästa för att Sverige ändå efterlever, och helst överträffar, de mål som nu verkar urgröpas. Dels för vår egen skull, men också i solidaritet med en värld som bokstavligen redan står i brand och där konsekvenserna för både människor och ekosystem kommer att bli katastrofala om vi inte lyckas vända utvecklingen.
