Glöd · Debatt

Nöjesjakt på lodjur ska inte gå före naturvården

Lodjur i naturparken Langedrag i Norge.

Årets licensjakt på lodjur omfattar nästan dubbelt så många lodjur som förra året. Det verkar som om ett fåtal troféjägares intressen får gå före den biologiska balansen, skriver Misha Istratov. Han undrar hur det kommer sig att så många beslutsfattare i jaktfrågor själva är entusiastiska jägare.

Föreställ dig en vacker vinterdag i din favoritskog. Du råkar se något röra sig bakom ett träd och inser att det är ett lodjur. Du är nu en av de få människor på vår jord som fått se detta spektakulära djur som är en av Sveriges nationalsymboler, i det vilda.

Vad är din första reaktion (förutom att ta fram kameran förstås)? Är det att slås av förundran och tacksamhet? Vad fint om det är så. För det finns nämligen 3 000 svenskar där ute som varje år under mars månad ivrigt köar för att i det läget dra fram bössan och skjuta lodjuret. Och detta är de utvalda, det är nämligen fler än 9 000 som anmält intresse.

Lodjuret är både fridlyst och rödlistat inom EU, trots detta har Naturvårdsverket delegerat rätten att besluta om “licensjakt” till Länsstyrelserna runtom i landet, vilkas beslut starkt färgas av jägarnas intresseorganisationer, samtidigt som beslutsfattarna ofta själva också är jägare.

I år har länsstyrelserna beslutat att rekordmånga 201 av Sveriges cirka 1 450 lodjur ska dödas (förra året sköts 108 och året innan 82). Denna jakt sker med motiveringen att det skyddar betande tamdjur som får och renar. I Norrland, där renarna återfinns, har man bestämt att 32 lodjur ska fällas medan det i resten av landet, där 169 lodjur ska skjutas, inte finns några renar. Där handlar det i stället om får och getter, av vilka 61 blev angripna av lodjur under 2021 enligt Viltskadecenter. Redan här kan man skönja en märklig obalans. Ska vi döda 169 vilda djur för att rädda 61 tamdjur? Och då är det dessutom tamdjur vi efter en tid själva planerat att avliva.

Vår landsbygdsminister är en entusiastisk jägare. Det var också hans föregångare och en lång rad ministrar bak i tiden. Skulle du acceptera att vår skolminister var ägare till privatskolor? Eller att försvarsministern var vd för en vapentillverkare? Förmodligen inte. Hur kan det då komma sig att de som bestämmer över viltvården alltid själva är passionerade jägare? Är inte det definitionen av korruption?

Även bland jägarna är detta en het potatis. En stor andel jägare som jag intervjuat, som jagar för sin mat, anser att lodjursjakt är förkastligt. Faktumet är att de flesta som jagar lodjur är troféjägare. Många är svenskar men det finns också svenska företag som bjuder in utländska troféjägare till jakt och tjänar pengar på det. Enligt Naturvårdsverket kommer över 300 personer i år till Sverige för att skjuta våra lodjur.

Ett exempel är Exclusive adventure i Jämtland, som erbjuder utländska trofésamlare guidade turer för att skjuta lodjur. Deras sida om just lodjur ligger intressant nog nere i mars men genom en återfunnen version från 25/2 kan man läsa att de erbjuder ”de rätta förutsättningarna för lyckosam lodjursjakt” (översatt från engelska). Låter det som viltvård, tycker du?

Söker man på lodjursjakt på nätet hittar man genast bilder på glada jägare som stoltserar framför kameran men det döda djuret i sina armar. I så gott som alla foton ser man breda leenden. Här undrar jag, om detta är viltvård, hur passar glädjen in här? Och nästa fråga är – hur rimligt är det att våra myndigheter stöttar människor som har som nöje och passion att döda fridlysta djur på sin lediga tid?

Enligt reglerna får jägaren behålla skinnet men ska skicka in resten av kroppen till Statens veterinärmedicinska anstalt. Att skinnet är eftertraktat är något som ytterligare styrker min slutsats som är följande:

De som beslutar om jakten i Sverige är politiker och tjänstemän som själva är jägare. De beslut som fattas tillgodoser jaktintressen snarare än viltvård, vilket styrks av att forskare och naturskyddsorganisationer både i Sverige och internationellt (till exempel Världsnaturfonden WWF) ifrågasätter besluten. I fallet med lodjuren går alltså ett fåtal jaktintresserade personers njutning och ekonomiska intressen före den biologiska balansen och sakkunnigas inrådan.

Vi ser hur världens biosfärer håller på att kantra runtom planeten och i stort sett alla sakkunniga är eniga – låt naturen förvalta sig själv. För när människor ska förvalta naturen blir det i regel alltid fel. Lodjursjakten är tyvärr ett av många exempel.

Många upplever att vi lever i en kall och stundtals brutal värld. Jag håller inte med. Vår värld är enastående, däremot gör vissa människor kallblodiga och brutala livsval. Som att med hjälp av hundar jaga upp lodjur i träd för att sen skjuta dem, se deras kroppar falla ner och slutligen stolt publicera sitt dagsverke på sociala medier.

Jag tror att våld föder våld. Jag tror också att sättet vi behandlar de försvarslösa i vårt samhälle avspeglar hur vi själva mår och i förlängningen hur vårt samhälle utvecklas. Tänk om vi kunde låta de vilda djuren leva i sitt hem och beundra dem på avstånd? Jag är övertygad om att de som jagar lodjur kan hitta andra tidsfördriv. Att bara vara i skog och natur (utan vapen) kan vara någonting alldeles underbart fantastiskt.