Energi · I blickfånget

Lovisa Bergström vill vara din kompis i klimatkrisen

Från sitt hem i södra Östergötland vill Lovisa Bergström få fler att ifrågasätta vad som är en rimlig levnadsstandard.

Din kompis i krisen – så beskriver sig omställaren och influencern Lovisa Bergström. Via sina konton i sociala medier skriver hon om ”livet i en galen tid” – här berättar hon om sin egen resa från ett hektiskt liv i Stockholm till det enkla livet på landet.  

– Odlandet var ägget och hållbarheten blev hönan.

Så beskriver Lovisa Bergström sin väg till omställning. Men det är en väg som har varit lång, och långt ifrån enkel. För 7–8 år sedan levde hon på Södermalm i Stockholm där hon jobbade med marknadsföring på ett fastighetsföretag. Hon och hennes sambo tjänade mycket pengar och bodde i ett hippt kvarter – men ändå kände de sig inte lyckliga. Hon började gå till en psykolog och ifrågasatte allt mer sin dåvarande livsstil. I samma veva började hon också att odla, först på balkongen och sedan de flyttat till Rågsved i pallkragar som snart tog upp mer och mer av platsen utanför lägenheten.

– Det här gav en skön känsla av hybris, om jag kan framställa liv – vad mer är inte möjligt? säger hon och skrattar.

Längtade ut på landet

En ögonöppnare var också David Jonstads bok ”Kollaps” som hon stötte på via en annons i LFT.

– Den gjorde att jag började fundera på vad det är som möjliggör att jag kan bo i Stockholm. Jag minns att det ett år var ett enormt snöfall, mjölkbilarna kom inte fram och stan upphörde nästan att fungera. Det där blev en tankeställlare, jag insåg att om något går riktigt fel så är Stockholm kanske inte den platsen som jag vill befinna mig på.

Att ha kunnat gå ner i arbetstid har varit fantastiskt skönt säger Lovisa Bergström
Att ha kunnat gå ner i arbetstid har varit fantastiskt skönt säger Lovisa Bergström. Foto: privat

Ungefär samtidigt sa hon också upp sig från sitt jobb och utbildade sig till förskollärare istället, för ”om man vill förändra världen känns barnen som ett bra ställe att börja på”, som hon uttrycker det. Hon och hennes sambo började längta efter att flytta ut på landet och åkte på massor av husvisningar, ibland så långt bort som till Vansbro i Dalarna. Det skulle dock dröja ytterligare några år innan de hittade sitt drömhus. Först flyttade de till Norrköping, där båda studerat tidigare, och fortsatte att leta hus i trakterna däromkring. Till slut hittade de ett hus som visserligen låg väldigt långt bort, men som i övrigt kändes helt fantastiskt.

I dag bor de med sina två katter i byn Ryda, på gränsen mellan Östergötland och Småland. Lovisa Bergström jobbar några dagar i veckan som förskollärare och frilansar inom grafisk form. Att hon har kunnat gå ner i arbetstid beskriver hon som fantastiskt skönt, och något som är möjligt tack vare att de har ett hus med låga kostnader och tänker över alla sina utgifter. Samtidigt, tillägger hon, är det inte så att de bara ligger på latsidan eftersom det alltid finns saker att göra med huset och med odlingarna.

– Men vissa dar får man nästan nypa sig i armen, som idag till exempel när vi kunde sitta och äta en lång frukost en vanlig vardag.

Från bambutandborstar till existentiella frågor

På sitt Instagramkonto Rimlig levnadsstandard skriver hon sedan flera år tillbaka om omställning och hållbarhet på ett rappt och underhållande sätt och ur en mängd olika perspektiv. Bland annat har hon skrivit om konservering, om att göra egen jord, om att lagra mat utan el (till exempel genom att använda jordkällare istället för kylskåp), om peak oil och mycket annat.

Konservering är en av många saker som Lovisa skriver om på sin blogg och Instagramkonto
Konservering är en av många saker som Lovisa skriver om på sin blogg och Instagramkonto. Foto: Privat

I början av det här året kände hon att utrymmet på Instagram inte räckte till för allt hon ville säga och startade då även ett konto på Substack med samma namn.

Vad skulle du säga är en rimlig levnadsstandard?

– Det är ett pågående utforskande. Frågeställningen har ändrats en del under kontots livstid. Först skrev jag mest om klassiska hållbarhetsfrågor som att byta ut plasttandborsten mot en bambutandborste, men nu har jag gått över till större existentiella frågor som ”Vad behöver man?”, ”Vad är ett gott liv?” Eller  ”Hur kan vi leva på ett sätt som inte gör skada på planeten?”

När hon bodde i stan odlade hon på balkongen och i pallkragar, numera finns det mycket mer plats
När hon bodde i stan odlade hon på balkongen och i pallkragar, numera finns det mycket mer plats. Foto: Privat

Lovisa Bergström säger att det var med skräckblandad förtjusning som de flyttade till en plats som de aldrig hade bott på tidigare och inte hade någon koppling till, men nu trivs de väldigt bra i Ryda.

– I början när vi flyttade hit fick vi höra ”vad ska ni göra hela dagarna?”. Men jag tänker precis tvärtom, i stan fanns nästan inget annat att göra än att berusa sig eller göra av med pengar och det kändes till slut helt ointressant för mig. Här ute däremot finns alltid saker att göra.

– Igår hade jag en alldeles fantastisk upplevelse när vi var ute i skogen och stannade och pratade med en ekorre. Det är något helt annat än att vakna bakis och äta pizza. Söndagarna har genomgått en viss transformation sen vi flyttade hit…

Ett problem när man bor långt ut på landet är att det är svårt att inte bli bilberoende, hur tänker du kring det?

– Ja så är det ju. Men det många inte tänker på är att man är lika beroende av bilar i stan, även om man inte kör själv så måste ju maten transporteras… Här framställer vi maten själva, så det är inte någon som behöver köra den till oss. Visst, jag sitter mer bakom ratten nu men jag är samtidigt mer medveten om hur många kilometer som körs.

– Sen är det klart att jag helst skulle vilja se en värld där förskolorna och affärerna kom tillbaka till byarna och vi kunde ha allting på cykelavstånd.

Sverige om 150 år

För en tid sedan blev Lovisa Bergström tillfrågad av Nordiska museet om hon ville skriva en text om hur hon tror att Sverige kommer att se om 30 respektive 150 år. Lovisa nappade på idén och skrev ett inlägg om att hon hoppas att vi om trettio år har börjat ifrågasätta heltidsnormen och börjat leva mer lokalt. Om 150 år tror hon att befolkningen har minskat som en följd av energikrig och svält. Många har fått lämna städerna och börjat arbeta på fälten. Överhuvudtaget tror hon att vi kommer ha återgått till ett enklare liv, kanske finns inte ens elektricitet och bilar längre.

En del skulle nog kalla en sådan här vision för bakåtsträvande, hur tänker du kring det?

– Jag kan förstå det. Vi matas ju hela tiden med bilder på flygande bilar, och det är klart att det är en mycket sexigare bild av framtiden. Men jag tror att vi hela tiden måste tänka på vilken berättelse som förs fram, och vilka incitament det finns till det. Det är ju ingen som tjänar pengar på att vi gör mindre, säger hon och fortsätter:

– Jag är ledsen att förstöra festen men de resurser vi använder idag kommer vi inte att ha i framtiden. Det är inte så att jag vill tillbaka till 1800-talet, men vi måste förhålla oss till vad vi har att jobba med. Sen tycker jag också om att uttrycka mig lite drastiskt och provocerande – för att få folk att tänka till.

Vad skulle du vilja säga till de som vill ställa om sina liv men inte riktigt vet hur de ska börja eller vågar ta steget fullt ut?

– Jag skulle säga att du har ett val fortfarande – ställ om eller bli omställd. Jag upplever samtidigt att det här är en lättare diskussion i dag än för tre år sedan. Pandemin, inflationen och energikrisen har gjort att fler fått upp ögonen för att saker kan hända. Det som har varit kan inte tas för givet.

Lovisa Bergström säger att hon förstår att alla inte kommer vilja eller kunna flytta ut på landet men uppmuntrar alla som sitter i en lägenhet och lider, så som hon själv gjorde, att våga testa.

– Många är rädda för ensamheten. Men att vara ensam är inte att ha brist på människor omkring mig, utan brist på sådana som förstår mig. Man kan vara precis lika ensam i stan. När jag bodde i stan visste jag inte vad några i min trappuppgång hette. Men här känner man grannarna eftersom vi är beroende  av varandra.