Glöd · Debatt

Lyckligast är vi tillsammans – hur individuella vi än är

Ett tropiskt oväder gör det svårt att ta sig fram på gatorna i Manila den här kvällen.

Vi nutidsmänniskor lever som på varsin ö. Det är som om vi hade glömt att vi inte bara är individer, utan som sådana också delar i en helhet, skriver Misha Istratov. För det är ingen utopi att vi kan samexistera.

DEBATT. Runt omkring oss dör arter av flora och fauna ut i rask takt. Varje år förlorar vi minst 10 000 arter i det som benämns historiens sjätte massutdöende. Paradoxalt nog sker detta för att vi tillåter det och jag tror att vi gör det för att vi tappat kontakt med våra viktigaste värdegrunder. Jag vill hävda att det största massutdöendet av alla är förlusten av våra värderingar.

Det moderna samhällets dogm är, oaktat om man röstar höger, vänster eller mittemellan, att individen alltid ska ha sitt fria val. Det låter bra i teorin och är det i många avseenden, men samtidigt skapar det förutsättningar för ett samhälle där alla människor blir mer och mer individuella. En väl använd liknelse är att vi blir som öar i stället för ett gemensamt fastland.

Vi strävar efter det individuella valet i det snygga hemmet, den perfekta garderoben, den godaste maten och de häftigaste resorna. Vi innesluter oss i verklighetsflykter som dataspel, plöjande av tv-serier och skrollande av sociala medier. Men när vi summerar en tid som gått och ska recitera de stunder som betydde mest blir det emellertid tydligt – det är tillfällena med nära medmänniskor och djur som förgyller vardagen.

Kognitiv dissonans är den psykologiska obehagskänslan av att samtidigt hålla flera oförenliga attityder. Vi väljer att göra saker som inte ger oss långvarig glädje, samtidigt som vi tar för givet det som gör oss mest lyckliga när vi i all hast ror till vår egen ö.

Jag tror att vi har glömt att vi hör ihop. Ljus- som mörkhyad, man som kvinna, människa som djur, insekt som växt. Du kan säga att du älskar dem på din sida av staketet och inte dem på andra sidan, men sann kärlek går inte att dela upp. Vi blir alla lyckligare när människorna omkring oss mår bra.

Vi är så upptagna med nästa delmål i form av nästa serie, nästa helg, nästa måltid, nästa semester att vi glömmer att livet är här och nu. Tänk om vi kunde vara närvarande i stunden och uppskatta det som finns omkring oss.

Jag började denna artikel med att skriva om värderingar och nu undrar du säkert när jag ska leverera min poäng. Där behöver jag svara att jag inte vet, då jag precis som du, är i transit. Min resa började från världens mest avlägsna ö som jag ihärdigt byggde och knuffade så långt ut på havet som jag kunde. Jag närmar mig dock mina medmänniskor för varje dag och jag släpper er inte ur sikte, för ju närmare jag kommer, desto mer inser jag hur viktig vår gemenskap är.

En av de glömda värderingarna är insikten om att allt är heligt. Inte på ett ”nu viftar jag rökelse på dig”-sätt utan helt enkelt för att allt är ett mirakel. Det lilla fröet som blir en tomatplanta, mötet mellan två individer som blir till en tredje, en fågel på min fönsterbräda som flugit hundratals mil utan gps. Ser man livet med nyfikna ögon blir allting enastående och fascinerande.

Det jag pratar om är samhörighet. Värderingen vi förlorat är att vi alla är en del av en helhet. Människor, djur och natur – alla hör ihop. Det går att leva på ett sätt där alla kan samexistera, det är inte en utopi. Människans naturliga tillstånd är att vara i harmoni och symbios med sin omgivning. I stort sett varje nuvarande ursprungsbefolkning har detta synsätt ingraverat i sina traditioner, förutom nutidsmänniskan som någonstans utmed vägen förlorade det.

Försök minnas de tio bästa dagarna i ditt liv. Var du själv eller med andra? Förmodligen hade du sällskap. Fanns det skärmar omkring dig? Troligen inte. Ändå är det sannolikt att du har mer skärmtid än väntid den här veckan.

Låt oss inte bli till öboende, konsumerande robotar. Låt oss vara fria, tänkande och inkännande varelser som lever i gemenskap med djur, natur och varandra. Det är lycka för mig personligen och jag tror att du och jag innerst inne är lika.