I Kremls propaganda är Ryssland det stora offret. Efter ett års krig som inte är ett krig – och som inte heller går som planerat – kan det börja flaggas entusiastiskt för fred.
– Jag tror att man kommer att försöka formulera ett budskap där det är Ukraina som är den aggressiva parten, säger Rysslandskännaren Per Enerud.
Under det fullskaliga kriget i Ukraina har det ryska styrets omfattande propagandaapparat fått ställa om.
Före kriget var det tillräckligt för Kreml att orsaka en allmän förvirring där folk inte kunde vara säkra på någonting, anför Per Enerud, författare och journalist som är verksam vid Myndigheten för psykologiskt försvar, samt aktuell med faktaboken ”Det här är inte ett krig” om den ryska propagandan.
– Nu har man fått ett budskap som man måste sälja in: att kriget är rättfärdigt, att Ukraina är nazistiskt, att det här är en fortsättning på befrielsen från nazismen, och så vidare. Och det är mycket svårare, säger han.
Att få folk att tvivla är lätt. Att få folk att tro är svårt.
Kriminella uttalanden
Kriget är inte ett krig, framhärdas det. Att påstå något annat är brottsligt.
Under det gångna året har det stiftats hundratals lagar som har förstärkt förtrycket i Ryssland. I princip alla motståndsröster har kvävts. Oberoende medier har stoppats.
– Det här gör att den ryska informationsmiljön är ganska gynnsam terräng för Kremls påverkansmaskineri, säger Per Enerud.
Han ifrågasätter dock hur stort fäste Kremls berättelse har fått.
– Det är ju inte så att en majoritet av Rysslands befolkning stödjer kriget, som man ibland hör. Det finns sådana opinionsundersökningar som gjorts, men om det ringer någon till mig ”hemma i Omsk” och frågar om jag tycker att kriget är bra och om Putin gör ett bra jobb så tenderar jag nog att vilja svara ja, eftersom jag inte vet var svaren hamnar.
Skräck och offerkofta
Propagandan har tagit plats i den ryska vardagen. I den ryska grundskolan har det införts ett nytt ämne – ”viktiga samtal” – som syftar till patriotisk fostran med delvis militär underton. Byggnader i det offentliga pryds med ”Z”, som kommit att bli ett slags stödsymbol för kriget.
I början av kriget iscensattes stora massmöten till stöd för kriget, men några sådana syns inte längre.
– För man vet att det är svårt att mobilisera folks entusiasm. Då är det bättre att försöka jobba på en apati och få folk att låta bli att säga ifrån. Och då använder man sig av en gråskala som börjar i oförblommerat våld och som slutar i en vag skräck, säger Per Enerud.
Kreml erbjuder också ett bekvämt alternativ: offerkoftan.
– Det är trots allt väldigt obehagligt att uppleva sig själva som de onda. Det är lättare att uppfatta sig själv som ett offer än som en förövare, säger Enerud.
Vissa kan säga rakt ut att det inte alls pågår något krig.
– Här finns det svåra psykologiska spärrar som de ryska myndigheterna spelar på ganska effektivt. De vet att det finns en djupt nedärvd skräck för myndigheter och en väldigt djupt nedärvd skräck för att sticka ut.
"Fredshets"
Per Enerud ser att propagandan lutar sig mot en slags urmyt, där Ryssland tilldelas rollen av en osjälvisk riddare som står mot onda krafter i väst.
– Det är en nedärvd berättarkonst, ett tilltal som både publiken och producenterna av propagandan är vana vid.
Kriget, eller ”specialoperationen”, har inte gått enligt Kremls plan. Hur skildrar propagandisterna det? Enerud föreställer sig, likt en del krigsanalytiker, att Ryssland vill uppnå en frusen konflikt och status quo.
– I det sammanhanget kommer man snarare försöka få till stånd ett slags ”fredshets”, om man kan säga så. Där Ryssland, som har erövrat omkring 20 procent av Ukrainas territorium, menar sig stå för fred och förhandling i konflikten när Ukraina avvisar alla samtal och förhandlingar, säger han.
– Det tror jag kan bli nästa kapitel i Kremls desinformation och propaganda. Och att fred då betyder att vi ska acceptera de territoriella anspråk som Ryssland har på Ukraina. En publik i väst ska känna att ”Vad är det att bråka om egentligen?”.
Läs mer:
Rysslands lögner sprids på bred front
Bakgrund: Krigsåret
Den 24 februari 2022 inledde Ryssland en fullskalig invasion av grannlandet Ukraina. Det hade i flera månader sagts vara nära förestående, ryska styrkor hade samlats vid Ukrainas gräns och Kreml hade ställt ultimatum till Nato med flera svåruppfyllda krav.
Ryssland invaderade Ukraina redan 2014, vilket ledde till annekteringen av Krimhalvön och en i stort fryst konflikt i Donbass i östra Ukraina.
Ryska styrkor anföll från norr, öst och söder, men det som var tänkt som en blixtoffensiv mot Kiev misslyckades. I södra Ukraina strandade offensiven efter ett erövrande av storstaden Cherson. I sydost bildades dock en landkorridor till Krimhalvön efter en blodig belägring av staden Mariupol.
Ryssland har anfallit städer över hela Ukraina med robotar och drönare, vilka har träffat många civila mål. Man har också riktat stora anfall mot det ukrainska elnätet och annan infrastruktur.
De misstänkta krigsförbrytelserna är många. Det är svårt att belägga hur många civila som har dödats, men det är sannolikt åtminstone flera tiotusental.
Hundratusentals soldater har av allt att döma stupat i striderna. Enligt bedömningar handlar det om sexsiffriga dödstal på bägge sidor.
