I dagarna avslutades årets rekordstora licensjakt på lodjur som har engagerat och upprört många. Den saknar vetenskaplig och logisk grund, vilket många skribenter, liksom jag, argumenterat för. Mer anmärkningsvärt är att den dessutom saknar demokratisk förankring, i alla fall i den bemärkelse som vi medborgare räknar med att vårt statsskick medför.

Vad är anledningen till att det finns ett verkställt ett beslut som majoriteten av medborgarna varken känner till eller kunnat påverka? Vem bestämmer i skogen?

Riksdagen beslöt år 2009 att en så kallad Viltförvaltningsdelegation ska finnas inom varje länsstyrelse. I denna ingår 14 delegater. 5 platser går till de politiska partierna och 6 platser går till skogs-, jakt-, frilufts, jordbruks- och turistnäringen samt trafiksäkerheten. Bland dessa 11 är jägare överrepresenterade och utgör inte sällan en 100-procentig majoritet. 1 röst går till ekoturismen som ofta är beroende av skogsägarnas godkännande för sin verksamhet och därmed nödgas rösta med dem. 2 platser går till naturvårdsintresset, till exempel Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen. Bägge två är generellt skeptiska till nöjesjakt och troféjakt i synnerhet. Dessa sammanträden blir alltså ett spel för galleriet eftersom de 2 rösterna som värnar om djuren ställs mot 12 röster med jaktintresse. Kort sagt förlorar naturen alltid. Det är som att låta Racerförarnas riksförbund bestämma hastigheten på motorvägarna.

Ett korrekt demokratiskt förlopp skulle innebära att frågor om vilt och natur avgörs av oberoende tjänstemän, inför vilka jägare, naturvetare och även motståndare till jakt får lägga fram sin sak i jämställd ordning. Det vore en naturlig del av den demokratiska processen, att alla sidor får bli hörda och att besluten fattas av en objektiv part.

Sveriges största jaktorganisation är Svenska Jägarförbundet. De fick 1938 i uppdrag av Riksdagen att förvalta Sveriges viltpopulation efter den tidens trendande etik – den nationalsocialistiska. Tredje rikets naturvårdsprogram innebar att människan står över naturen och ska förvalta den, vilket i praktiken betyder att tillse god tillgång på olika djur i skogen som man kan jaga. Hermann Göring, som hade en svensk fru, var hedersmedlem i organisationen. Samme Göring som var Adolf Hitlers andreman och grundare till Gestapo.

Mänskligheten har gått en lång väg sedan andra världskriget och har helt nya värderingar. Att en intresseorganisation för jägare vill ha jakt är självklart men det är långt ifrån säkert att alla dess medlemmar anser att troféjakt är försvarbart. Flera jägare som jag intervjuat står i stark opposition till detta, då de själva jagar för sin mat och inte för underhållningen.

Svenska Jägarförbundet får ett årligt organisationsbidrag på 43 miljoner kronor där medlen kommer från de jaktkort som jägarna löser. Naturvårdsverket har även en Viltvårdsfond från vilken man kan söka bidrag. I förra året erhöll Sveriges andra största jaktorganisation, Jägarnas riksförbund, 8,9 miljoner kronor. Rovdjursföreningen (Sveriges största organisation för viltfrågor utan jakt) fick avslag på sin ansökan och det fick också Rovdjurscentret De 5 stora.

Enligt Naturvårdsverkets rapport uppfyllde inte de kriterierna och när man läser dessa skönjer man en obalans i strukturen. Viltvård är tydligen inte vård av vilt utan det är snarare skötsel av vilt för jakt. Rovdjursföreningen fick förvisso 260 000 kronor från en annan fond men det utgör endast 3 procent av Jägarnas riksförbunds bidrag, vilket gör att föreningen är beroende av bidrag och stöd från medlemmar. Staten stöttar alltså jaktorganisationerna men inte de som agerar motpol till dem. Någonstans på vägen blev viltvård synonymt med jakt.

Det finns 300 000 registrerade jägare i Sverige, vilket motsvarar 3 procent av befolkningen. Det innebär att 97 procent inte jagar men också i förlängningen att 3 procent av befolkningen bestämmer vad vi ska göra med djuren i den natur som hela befolkningen tar del av.

Regeringen bör tillsätta en utredning och utvärdera vad svenska folket vill och framför allt – omsätta det i praktiken med ett regelverk som är objektivt och speglar medborgarnas vilja. Det finns faktiskt redan underlag för detta, närmare bestämt en undersökning utförd 2020 av SLU. Den visade att 80 procent av befolkningen är positiva eller mycket positiva till att lodjur finns i våra skogar. Det är en ökning med 4 procent från 2014 (då endast 30 lodjur fick fällas). Samtidigt har nästan 7 gånger så många lodjur fått skjutas i år (201 stycken) och dubbelt så många jämfört med i fjol (108). Det är obegripligt att samtidigt som folket blivit mer positivt inställda till lodjur, har jakten på dem ökat i rask takt.

Kungen är en hängiven jägare. Vår nye statsminister och näringsminister likaså. Lantbruksministrarna sedan många generationer har allesammans varit jägare. Det finns till och med en skjutbana under riksdagen. Det är som att värdegrunderna från 1938 är vedertagna och systematiskt införlivade i hela maktstrukturen. Man diskuterar inte om det ska jagas utan hur och allra helst, så mycket som möjligt. Det är dock lätt att glömma bort att dessa makthavare inte representerar de 97 procent av befolkningen som faktiskt väljer att inte jaga.

Jag hävdar att det är tydligt att vi saknar en demokratisk ordning kring jaktfrågor i Sverige och önskar att besluten kring jakt fattas av objektiva parter i stället för de få som har personliga jaktintressen. Så ska demokrati fungera och jag tycker vi ska värna om den i jaktfrågan, liksom i alla andra samhällsfrågor.

Referenser och källor

Förordning (2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer

Naturvårdsverkets information och statistik kring lodjursjakt

Naturvårdsverkets rapport om bidrag från Viltvårdsfonden 2022

SLU:s attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning 2021

Länkar är tillagda kl 9.35 den 18 april 2023.