Energi

Xpan-projektet – avsnitt 174

I fredsrörelsebyn har Harriet fått nya vänner, och tillsammans gör de en Tiktokfilm om byn och framtiden. Till filmen lånar Harriet Max historiebok, som är skriven för hand med bläck av bärsaft trehundra år framåt i tiden. Men så kommer det ett skyfall, boken ligger kvarglömd i en hängmatta och när Ida hittar den är det inte mycket kvar av den.

Ida letade efter en plats där hon kunde torka boken, det stod en torkställning i badrummet, men hon kunde inte gärna fälla upp den någonstans när det var folk överallt.

Till slut blev det en halvbra lösning med stormköket på trappan till friggeboden och halvt uppfälld trädgårdsstol. Varken vackert eller stabilt. Och regnet öste fortfarande ner. Hon blev sittande och särade på sidor så fort de visade en tendens att klibba ihop. Det var lite meditativt efter en stund. Hon tyckte att hon lärde känna papperet och hur olika fibrer i det reagerade på fukt och värme.

Men så slocknade köket. Rödspriten var utbrunnen. Hon hade mer, men väldigt lite hade hänt med boken. Lite torrare var den långst ner, men där höll en sida istället på att ta eld … Ida lyfte upp den blöta boken och försökte hitta en lösning med tyg emellan istället.

– Men farmor, vad gör du? Grillar du korv när det regnar?

Harriet kom uppför backen med leriga sandaler och ett stort regnskynke på sig.

– Inte riktigt, sa Ida och tittade ut. Ni glömde en sak i regnet. Max bok.

– Åh nej! Jag tog med mig boken, jag gjorde det!

Harriet slog armarna om kroppen inne i regnskynket. Det såg ut som om hon var inslagen i ett paket med ett olyckligt ansikte överst. Ida kramade om henne.

– Jag hittade den i hängmattan, alldeles blöt. Så om du tog med den kom den visst tillbaka dit sen.

Hon hade tagit tygkassen med alla grejerna till deras filmklipp. Både först när de gick och åt och sedan när det började regna. Sen hade hon burit den till lillstugan och lagt den under sängen, och så gått upp hit. De kunde ändå inte göra mer film när det regnade så mycket. Hon hade tänkt att hon skulle ligga i farmors sovsäck och bara lyssna på alla ljuden en stund.

Ida höll upp en bunt blöta trasor, som inte var blöta trasor utan en bok som egentligen inte kunde finnas. För den var inte skriven än. Och ändå kunde den berätta om framtiden. Det var inte riktigt som magi, men ungefär. Men inte nu längre.

– Men … sa Harriet.

– Jag försöker torka den. Jag vet att du inte hade tänkt glömma den i regnet, lillskruttan. Det blir så där ibland ändå. Ser du, jag hänger den så här, sidorna hänger löst. Annars klibbar de ihop.

– Det var inte jag!

Ida hällde upp mer rödsprit i brännaren och minskade lågan den här gången. Det verkade gå bättre. Det spelade ingen roll om det var Harriet som hade glömt boken i hängmattan eller inte, men Harriet höll inte med. Hon hade varit jättenoga, hon ville visa att man kunde lita på henne med viktiga saker.

– Jag menar så här: Jag vet att du har varit försiktig. Det är jättebra. Men boken låg ändå i hängmattan och blev förstörd. Nu tycker jag det är viktigast att rädda de sidor som går att rädda.

– Men det var inte jag! sa Harriet igen. Vänta lite, jag ska bara …

Hon kröp fram ur sovsäckens lena, orangea innanmäte, spände fast remsandalerna runt fötterna igen och sprang ner till sig. Ida särade på två sidor och såg att även om själva papperet höll ihop fanns det i stort sett inget hopp om text eller bilder. Bara en svagt blålila flammighet som inte gick att läsa.

———

Ante kände sig rastlös i byn. Alla han verkligen ville träffa var någon annanstans, och att dela friggebod med Ida var tydligen ingen bra idé. Att köpa ett festivaltält av någon gubbe som köpt upp ett lager nånstans var kanske ett alternativ, bortsett från allt det tydligen var brist på. Vatten hämtade de flesta i sjön, det var som på Oasen, men betydligt mer folk.

Framåt eftermiddagen hade han mer eller mindre bestämt sig. Så fort någon skulle in till Gnesta skulle han med tillbaka. När han stod i kö till bajamajorna som hade ställts upp nere på ängen hörde han av en man som hette Kurt att det skulle gå en bil samma kväll. Han paxade en plats och ringde upp Mo och sa att han skulle komma.

– Men vadå? sa Mo. Jag skulle åka ut på en gång om jag bara kunde.

Ante var inte säker på varför Mo inte kunde, men han frågade inte. Antagligen hade det att göra med något som helst inte skulle diskuteras över en okrypterad telefonlinje.

– Ja, men jag har inget att göra här. Ingenstans att bo. Folk köper festivaltält och står i kö till bajamajor. Sen är de med i intervjuer och skriver en massa grejer.

Han kunde nästan höra Mo rycka på axlarna. De kanske borde byta plats? Så gick han upp till Ida igen för att säga hej då och samla ihop sina saker. Hon satt inte på trappan, där stod däremot stormköket, och hon var inte inne i stugan heller. Det hade klarnat upp, så hon kanske hade gått ner till sjön. Eller så var hon nere och hjälpte till med middagen. Eller stod i kö till de evinnerliga bajamajorna

Det var mörkt i stugan, i alla fall tills ögonen hade vant sig. Ante satte sig ner på en av madrasserna och hörde att det prasslade, som om han hade satt sig på ett papper. Det hade han också – det låg massor av papper på sängen. En del var torra, andra var fuktiga. Många var ihopkletade till buckliga plattor av papier maché.

Han tog ut några ark i ljuset. Det verkade vara en bok som hamnat i regnvädret och som Ida hade torkat, men till ingen större nytta eftersom färgen var vattenlöslig. På några sidor kunde man ändå ana tillräckligt mycket för att Ante skulle förstå vad det var. Det var Max historiebok, och om den var förstörd var det å ena sidan inte bra alls. Å andra sidan gav det honom en idé.