Zoom

”Fredens öar”: Kan Nato påverka Åland?

Ålands status som demilitariserad och neutraliserad zon har varit föremål för debatt sedan det blev aktuellt för Finland att gå med i Nato.

I takt med det finska Natomedlemskapet har också Åland status som demilitariserad och neutraliserad zon börjat ifrågasättas. Men kan de avtal som skyddar ”Fredens öar” från att bli en pjäs i det geopolitiska maktspelet rivas upp?
– En illegitim och ensidig uppsägning av avtal ses som en fientlig handling, säger Sia Spiliopoulou Åkermark, direktör på Ålands fredsinstitut.

167 år har Åland varit en demilitariserad zon. Avtalet som slog fast att öarna inte fick befästas militärt slöts år 1856, inom ramen för Parisfreden och som ett resultat av Krimkriget. Ett beslut i Nationernas förbund 1921, efter första världskriget, gjorde också klart Åland även skulle vara neutraliserat i krig. Sedan dess har en rad olika avtal slutit mellan flera parter som bekräftar Ålands särskilda status. Ålandslösningen, som stundtals fått stor internationell uppmärksamhet, och också innefattar självstyrelse, befrielse från värnplikt och skydd för det svenska språket – har gett Åland namnet ”Fredens öar”.  Ett uttryck som många ålänningar i dag är stolta över och som kommit att bli en identitet för den åländska fredsrörelsen. Men i och med kriget i Ukraina och Finlands Natoanslutning har Ålands särskilda status åter blivit föremål för debatt.

Syre har besökt öarna och träffat de som var med och utvecklade fredsrörelsen på öarna – som bland annat resulterade i ett alldeles eget institut som i dag bedriver forskning och bildning om fredlig konfliktlösning.

Eftermiddagssolen skiner över Mariehamn när Barbro Sundback tar emot oss på sin tomt i det lugna villaområdet där hon bor.

– Välkomna till Fredens öar.

Med är också Robert Jansson. De har känt varandra länge och är båda välkända namn inom den åländska fredsrörelsen. För Barbros del började engagemanget redan 1981. Ett år kantat av kalla krigets spänningar mellan väst och öst och ett utökat hot om kärnvapenupprustning- och krig. Protester och fredsmarscher spred sig som en löpeld i världen, i synnerhet i Europa där USA planerade att placera Perhing II-raketer. Från norden höjdes röster om att förbli kärnvapenfritt. Samma år samlades ett fyrtiotal kvinnor från de nordiska länderna i Köpenhamn och gick en fredsmarsch till Paris. En marsch som skulle komma att få stor medial uppmärksamhet.

–  Jag var i mina bästa år då och tyckte att det var lite tråkigt om jag skulle sitta här och inte göra någonting. Så jag anmälde mig till det där som ett äventyr. Jag var en ganska cynisk människa då och tänkte väl egentligen att fredsrörelsen bara var palleralla, som vi säger på Åland. Det förstod väl vem som helst att en dag smäller det.

Barbro Sundback och Robert Jansson
Barbro Sundback och Robert Jansson. Foto: Kim Richter. 

Ny syn på fredsrörelsen

Men efter att ha bekantat sig med kvinnorna i fredsmarschen förändrades Barbros syn på fredsrörelsen. Att se andra människors längtan efter en bättre, fredlig värld, gjorde stort intryck på henne.

– Det förändrade faktiskt mitt liv.  För att jag träffade så väldigt många intressanta människor i alla åldrar. Och en massa språk och nationaliteter. De berättade om sina liv och sina drömmar.

Beslutet om fredsmarschen hade fattats spontant, av ett par kvinnor runt ett köksbord i Oslo, berättar Barbro Sundback. Det var i alla fall så ryktena gick. I början var det ungefär ett tiotal från vardera land. Men redan från starten i Köpenhamn, växte antalet.

– Det var kanske runt 20 000 som plötsligt dök upp och gick med oss första dagen. Och det fick stor uppmärksamhet i media, vilket ledde till att medierna började följa marschen.

Ju starkare rörelsen blev, desto mer uppmärksamhet fick den – även av stormakterna. Både USA och Sovjetunionen försökte få in spioner i marschen, berättar Barbro.

– Det förekom sådana situationer. De försökte liksom påverka inifrån.
Väl framme i Paris, efter drygt sex veckors marsch och 1 300 kilometer, möttes de av Olof Palme och andra politiker från norden.

– Det var politiker som nog ville profilera sig inom fredsfrågor. Det var ett stort äventyr.

Fredsföreningen startar

Samtidigt hade fredsrösterna även höjts hemma på Åland. Samma år hölls ett stort fredsmöte i Mariehamn, där flera framstående politiker från Norden deltog. Det blev startskottet för den första fredsföreningen på öarna.

– När jag kom hem hade Ålands fredsförening precis startat. Efter det nordiska fredsmötet på Åland, som utgick från att Åland var en demilitariserad och neutraliserad zon, och rent folkrättsligt en kärnvapenfri zon, blev Åland plötsligt en symbolisk plats för fredsrörelsen.

Men långt ifrån alla ålänningar var förtjusta i den nya rörelsen.

– De var lagom attraherade av all uppmärksamhet, och tyckte väl att det bara var en massa konstiga människor eller kommunister, ungefär. De visste inte riktigt hur de skulle bete sig.

Efter hemkomsten gick det fort. Barbro Sundback blev snart ordförande i fredsföreningen. Men det fanns fortfarande en hel del motgångar. Bland annat från det Åländska etablissemanget, som mer var intresserade av symbolpolitik, menar Barbro.

– De var väldigt konservativa och introverta. Det enda som var viktigt var det åländska självstyret och det svenska språket. Det var mycket nationalromantik med folkdräkter och fiolspelande.

Barbro, som sedan tidigare även varit aktiv i de åländska socialdemokraterna, blev anklagad för att vara agent åt Sovjetunionen. De tongivande politikerna ville inte ha något med fredsföreningen att göra, berättar Barbro skrattandes.

– Det var i någon ledare eller något som jag blev utpekad för att ha kontakter med KGB. Och mamma, som var en ganska cool person, hon tyckte att då gick det för långt.

– Hela fredsföreningen fick liksom en skopa av det där och ansågs vara kommunistiskt.

Barbro Sundback i Tyskland, under fredsmarschen 1981
Barbro Sundback i Tyskland, under fredsmarschen 1981. Foto: Privat

Aktiva förlöjligades

De som var aktiva förlöjligades mest. Men det fanns också undantag bland de tongivande politikerna på öarna, bland annat landstingets talman Sune Carlsson, som även var den som lanserade uttrycket ”Fredens öar”. Efter en trög start växte dock engagemanget för fredsfrågorna. 
Lite i takt med tidens anda. Men efter ett antal år skulle intresset komma att svalna.

– Det blev också delvis lite motsättningar mellan de som bara ville hålla på med det här fredssnacket, och de som var mer inriktade på socialt arbete och konkret handling.

– Det är ju så med sådana rörelser. Intresset svalnar. När vi såg det så startade vi Emmaus Åland, som ett mer socialt och miljö- och internationellt solidaritetsarbete.

För Robert Jansson, som i dag är verksamhetsledare för Emmaus Åland, var första kontakten med fredsrörelsen i tonåren.

– Till en början var det väl mest den där upplevelsen att det var en massa skumma typer som såg ganska roliga ut. Det var palestinasjalar, gatuteatrar och målningar. Jag var nog, liksom Barbro, ganska cynisk då och tyckte väl sådär att det var en idé att sitta och sjunga fredssånger och tro att det skulle göra världen till något bättre.

1989 deltog han i ett sommarläger med Emmaus på Åland.

– Det var egentligen där som mitt engagemang föddes, även om jag var borta i många år för studier.

Han blev allt mer aktiv och kom över på somrarna och arbetade för Emmaus.

– Jag märkte att det faktiskt gick att förändra världen.

När han var tillbaka på Åland på heltid började han, tillsammans med Barbro och andra aktiva inom den åländska fredsföreningen, diskutera om de skulle ta fredsarbetet på öarna till nästa nivå. De ville starta ett fredsinstitut, en stiftelse. Men landskapsregeringen dröjde med sina utredningar och det krävdes resurser, vilket det var ont om.

– Jag vet inte i hur många år de hade utrett om det skulle startas. Då bestämde vi att det går att göra även med små medel och tog tag i det själva, säger Robert Jansson.

”Fred för fulla segel”

Resursproblemet löstes bland annat genom insamlingskampanjen ”Fred för fulla segel”, där bland annat Sven-Bertil Taube och och Arja Saijonmaa uppträdde. Stiftelsen startades 1992. Men inte förrän 1993 kom det internationella genombrottet när omvärlden riktade blickarna mot Åland. ”Fredens öar” och ”Ålandsexemplet” fick plötsligt uppmärksamhet från stora mediehus. Tillsammans med Rysslands dåvarande Ålandskonsul Viktor Boldyrev tog det nybildade fredsinstitutet initiativ till ett möte i Mariehamn om det konfliktdrabbade Nagorno–Karabach i Azerbajdzjan. Syftet var att lyfta det åländska exemplet och på så sätt kunna bidra till konfliktlösning. Representanter från Ryssland, Azerbajdzjan och Armenien reste till Åland.

– Det var kanske ett 30-tal. Inte de högst uppsatta, men högt uppsatta politiker. De kom hit för att få se hur vi hade löst frågan på Åland.

– Ålänningarna tror ju att det är för att de ska få prata svenska, och det är det ju också. Men grunden är demilitariseringen, neutraliseringen och Ålands militärstrategiska position. Det är ju ett säkerhetspolitiskt arrangemang väldigt mycket, säger Barbro Sundback.

Barbro kommer särskilt väl ihåg ett moment.

– Det var nog näst sista kvällen. Det flög i mig att nej, nu måste jag säga något. Jag kommer ihåg att jag sa att ni har rest en lång väg, och ni kan inte återvända hem utan att viktigt budskap. Att där hemma väntar på ett gott budskap. Och jag märkte att det faktiskt gick in i hjärtat på dem.

Den internationella uppmärksamhet som Ålandsmodellen fick, gjorde att fredsinstitutets popularitet växte bland ålänningarna själva. Arbetet hade gett resultat.

– Vårt arbete har skapat en medvetenhet i det åländska samhället om Ålands unika ställning. Förr i tiden uppfattades det här med demilitariseringen och neutralisering på något sätt som Finlands sak, säger Robert Jansson.

Ålands fredsinstitut
Ålands fredsinstitut. Foto: Kim Richter.

I fjol firade Ålands fredsinstitut sitt 30-årsjubileum. Numera håller de till på Hamngatan, i ett trähus strax intill vattnet, som de fick av landskapsregeringen när institutet fyllde 20 år. Liz Lindvall, kommunikatör på institutet, tar emot oss i byggnaden som en gång var länsstyrelsens lokaler.

– I dag jobbar vi mycket med samtal och forskning om fred och konfliktlösning. Det är våra två ben som vi står på, berättar hon.

Bland annat ansvarar institutet för de årliga fredssamtalen på Kasteholms slott, där alltifrån politiker  och ministrar till forskare bjuds in till samtal med åhörare. Temat rör alltid fred.

– Vi håller också i seminarier på olika teman, fortsätter Liz och visar upp en broschyr som bjuder in till ett lunchseminarium om Åland och Nato.

Det är en fråga som har väckt stort intresse i och med Finlands anslutning till Nato. Både i omvärlden och bland ålänningarna själva.

– Det förekommer en del felaktigheter om detta i media nu när det varit så uppmärksammat. Så vi reder ut det, säger Liz Lindvall.

Institutets utgångspunkt är alltid Ålandsexemplet.

– Och hur den här lösningen togs fram för hundra år sedan. Det är minoritetsfrågor, kultur- och språkskydd, demilitarisering, neutralisering och självstyre.

Ålands fredsinstitut samarbetar också med olika kunskapscentrum runtom i Norden och bedriver även jämförelsestudier. De har också kontinuerlig kontakt med forskare i freds- och konfliktstudier från alla möjliga delar i världen.

– Vi får också väldigt mycket frågor om just Ålandsexemplet. Vi har en interaktiv karta på vår hemsida där man kan gå in och titta från vilka konfliktområden i världen som vi fått besök för att titta på hur vår lösning fungerar.

Intresset ökat lavinartat

Dialogen går dock inte ut på att någon ska kopiera Ålandsexemplet rakt av, eftersom alla konflikter har sin egen dynamik, understryker hon.

– De hämtar inspiration och tittar kanske på både vad man kan och inte kan genomföra i olika konfliktområden.

I samband med kriget i Ukraina och Finlands Natoanslutning har omvärldens intresse för fredsinstitutet ökat lavinartat, förklarar Liz. Under dagen väntar de besök av en tysk diplomat. Senare i veckan kommer också en diplomat från Ungern.

– Det är diplomater, politiker och journalister och mycket kring att man har problematiserat demilitariseringen i förhållande till Nato.

Röster har också höjts som ifrågasätter Ålands status. Ett militariserat perspektiv som glömmer de pelare som Åland står på, menar Liz.

– Många har börjat prata om demilitariseringen. Det har florerat mycket i media där jag upplever att det har varit en väldigt militariserad debatt.

Det har också till viss del smittat av sig på den åländska befolkningen. En del är oroliga, andra frågar sig om det är möjligt att avskaffa demilitariseringen.

– Vissa kanske tänker ”oj, är vi naiva här som tror att demilitariseringen ska skydda oss”. Men Ålandsexemplet har funkat för oss historiskt, även i spända tider. Det är ett fint exempel och något som jag som ålänning är stolt över.

Liz Lindvall är kommunikatör på Ålands fredsinstitut
Liz Lindvall är kommunikatör på Ålands fredsinstitut. Foto: Kim Richter

Finlands Natoanslutning

Andra, fredliga perspektiv på konfliktlösning syns samtidigt allt mindre i den mediala debatten.

– Den diskussionen får sig lite utrymme i dag och det är oroväckande. För alla konflikter måste hamna där någon gång. Att helt räkna bort fredsavtal och diplomati som verktyg i konfliktlösning känns inte bra.

Men vad är det då som gäller i Ålands fall? Kan Natoanslutningen förändra Ålands särställning? Sia Spiliopoulou Åkermark är direktör på institutet och expert i folkrätt. Ålands status kommer inte att förändras när Finland går med i Nato, förklarar hon. Avtalet som slöts för 167 år sedan, inklusive senare avtal som rör Åland, gäller även vid ett medlemskap. Det finns inget i det finländska Natomedlemskapet som ändrar på Ålands särskilda status som demilitariserat i fredstid och neutraliserat i krigstid. Frågan lyftes även av den finska regeringen i Bryssel när Finland lämnade in sin formella ansökan till Nato i juli i fjol. President Sauli Niinistö, Finlands regering och utrikesminister Pekka Haavisto har varit tydliga i frågan. Åland ställning ska inte ändras i och med Natoanslutningen.

– Ingen av Natos medlemmar och inte heller Nato som organisation har haft några invändningar mot den positionen, säger Sia Spiliopoulou Åkermark.

Det finns de som under perioden har ifrågasatt Ålands särställning. Men Ålandslösningen har visat sig fungera under en längre tid – och har även respekterats av omgivningen.

– Reglerna har därmed även fått sedvanerättslig ställning, vilket innebär att de numera gäller för alla internationella aktörer, stater och organisationer med mera, säger Sia Spiliopoulou Åkermark.

Skulle avtalet kunna slopas ensidigt, av Finland?

– Folkrätten, särskilt i Wienkonventionen om internationella avtal från 1969 innehåller specifika regler om hur avtal kan ändras eller sägas upp.

En ensidig uppsägning av avtal måste ha en legitim och stark grund för att vara acceptabel. Dessutom måste sådana grunder vara direkt kopplade till de avtal som berörs, förklarar Sia. Rysslands folkrättsvidriga aggression mot Ukraina pågår inte i Östersjön, utan i Ukraina, tillägger hon, och fortsätter;

– En utgångspunkt i folkrätten är att inte ens ett krig per automatik rubbar alla avtalsrelationer mellan olika länder. Ett ifrågasättande av alla de avtal som blev resultatet efter första och andra världskrigen skulle skapa ett stort hål, ett kaos i det internationella relationerna, särskilt i Europa.

En långvarig global anarki skulle kunna resultera i betydligt värre och kostsamma konsekvenser i människoliv och annat lidande, menar Sia.

– En illegitim ensidig uppsägning av avtal ses som en fientlig handling, särskilt under omständigheter av en polariserad och spänd situation.

Studier av hur den åländska demilitariseringen har fungerat efter kalla krigets slut visar också att ingen part har kränkt dessa avtal. Relationerna mellan Finland och Ryssland i Ålandsfrågan har hittills varit respektfulla, förklarar Sia vidare.

– Det är därför viktigt att fortsätta stödja Ukraina och samtidigt hålla fast vid ingångna avtal och regler, både inom och mellan länder.

Men blir egentligen Åland en del av Nato, i och med Finlands anslutning? Både ja och nej, svaret är både ja och nej. Öarnas territoriella ställning i relation till det militära regleras fortsatt av demilitariseringen och neutraliseringen. Samtidigt blir Åland, som en del av Finland, en del av Nato, menar Sia.

– Inom Nato finns flera andra exempel på demilitariserade områden, såsom Svalbarnd, Antarktis, Bosporen och flera öar i Medelhavet.

Sia Spiliopoulou Åkermark, direktör på Ålands fredsinstitut och expert i folkrätt
Sia Spiliopoulou Åkermark, direktör på Ålands fredsinstitut och expert i folkrätt. Foto: Pressbild

Behov av positiva exempel

Kriget i Ukraina och de internationella spänningarna, liksom det allt mer militariserade språket, har precis som människor på många andra platser i världen även påverkat ålänningarna och spridit oro och sorg. Finlands historia och Ålands särställning har också varit bidragande faktorer.

– Finlands långa gräns till Ryssland manar till försiktighet och river upp sår från andra världskriget där Finlands position mellan Sovjet och Tyskland var väldigt svår.

Den globala trenden mot militarisering och polarisering, som många verkar uppleva, är dock inget nytt, även om det blivit mer påtagligt sedan kriget i Ukraina. Sia har inom sin forskning och sitt arbete sett en långsam, men tydlig utveckling i den riktningen, åtminstone från slutet på 1990-talet.

– Samtliga stormakter bär ett ansvar för dessa trender, några mer än andra.

När världen går mot hårdare tider kantade av konflikter, våld och hot om våld, är det särskilt viktigt att inte ge upp på diplomati och fredliga lösningar, även om det stundtals kan kännas mörkt. Världen är i stort behov av positiva exempel på nyanserade, respektfulla lösningar, menar Sia.

– Vi ser hur svårt det är fortfarande och återigen på många håll i Europa och i hela världen. Vi är också i behov av avtal och kompromisser, eftersom inga frågor på sikt kan lösas med hjälp av militärt våld.

”Språket har förändrats”

För Barbro och Robert är det tydligt hur kriget och Natodebatten, med fokus på militarisering och vapenmakt, har påverkat människor även på Åland. Det är i och för sig inte så konstigt, när de stora mediehusen ständigt ger plats åt militära experter med militär logik, tycker Barbro Sundback.

– Det tittas hela tiden på Paasikivi, hur han berättar om att det blivit mera rött eller gult på kartan och att det är så viktigt. Vi ser inte mycket av de folkrättsliga juristerna eller fredsrörelsen. Pojkspråket med störst, bäst och starkast dominerar.

Ålänningarna har dock lyckats behålla sitt lugn, understryker Barbro, som tror att det bottnar i att man stått fast vid att Ålandsexemplet fungerat väl. Samtidigt blåser ändå andra vindar på ”fredens öar”, som plötsligt fått en reservistförening som lär sig krigföring, berättar Robert Jansson.

– Sådan utbildning får inte bedrivas på Åland, men däremot kan de ha övningar och annat som bara är på gränsen till militärt. Det finns inga större protester mot detta. För tio år sedan skulle allmänheten ha protesterat högt.

Även språket har förändrats, tillägger Robert. Natodebatten har förändrat resonemangen kring säkerhet och trygghet.

– Istället för att prata om hur vi ska stärka de sociala strukturerna, skapa trygghet och krisberedskap, så har fokus legat på hur Nato kan erbjuda militär trygghet. Vi pratar inte om den sociala tryggheten och det är inte längre lika självklart med den ickemilitära lösningen som vi har på Åland.

Att Finland, i och med anslutningen till Nato, ställer sig under Natos kärnvapendoktrin känns främmande, tycker han. Men fredsrösterna har inte riktigt hörts eller gjort sig hörda denna gång.

– Jag upplever att Natodebatten delvis har tystat fredsrörelsen på Åland, eftersom det är väldigt få som har haft kraft och tålamod att argumentera för fredlig konfliktlösning och alliansfrihet mitt under brinnande krig, där vår granne i öster är angriparen.

Viktiga tider

Samtidigt som kriget och militariseringen har den goda samhällsutvecklingen också på något sätt stannat upp, upplever både Barbro och Robert. Det finns inget utrymme för att diskutera exempelvis klimat- eller jämställdhetsfrågor.

– Det är så brutalt det här kriget. Men jag vill inte höra medierna, för det är deras narrativ hela tiden. De stora mediehusen skriver om samma sak på samma sätt. De kanske i högre grad borde anstränga sig för att få kontakt med människor.

Men detta vakuum, som både Barbro och Robert upplever, kommer troligen att resultera i att fredsrörelsen åter expanderar, både på hemmaplan och globalt, inom en snar framtid. Det kommer att finnas mycket arbete att göra, är båda övertygade om. Framför allt för dem som direkt har drabbats av krigets fasor. Men också för att göra en konfliktfri framtid möjlig, även om det inte kommer att vara lätt.

– Det är nog så att det här rysshatet kommer att sitta i flera generationer. Där behövs mycket fredsarbete för att minska på hatet genom kontakt och relationer, säger Barbro Sundback.

De åländska erfarenheterna, med samhällsbygge, respekt för överenskommelser och utveckling av icke-militära säkerhetssystem och diplomati, kan vara bidragande, tillägger Robert Jansson. För Emmaus del finns planer på att åter tända tron på demilitarisering på Åland.

– Jag tror att det skulle ge mer för framtidens Åland.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV