Glöd · Ledare

Fredsförhandlingar är enda vägen till fred

Sexton månader har gått sedan Putin startade Rysslands angreppskrig i Ukraina. Inte många trodde att Ukraina ens skulle stå emot sexton dagar, men kriget fortgår månad efter månad utan några större förändringar. I alla fall inga förändringar som är märkbara för oss som följer kriget på distans, kommenterat av män i uniform på tv. Män som spekulerar i nästa drag, som bedömer de olika sidornas styrkor och svagheter, som värderar de olika sidornas strategier. Män som kommenterar som om det vore ett idrottsevent. 

Men på plats, där kriget verkligen pågår, är förändringarna förstås påtagligt fruktansvärda. Människor lemlästas, människor dödas, människor våldtas, människors hem och städer försvinner, gigantiska områden sätts under vatten, sjukhus slås ut, än större områden hotas av strålning från kärnkraftverk som riskerar att haverera, vägar och annan infrastruktur förstörs. Värme, vatten och elektricitet slås ut, familjer blir av med nära och kära.

Listan kan göras hur lång som helst på vad Putins angreppskrig inneburit i lidande, och tyvärr ser det ut att fortsätta i många år till. För på ett övergripande plan händer inte något som gör att vi kan se en fred i sikte. Inte mycket förändras. Det verkar inte heller finnas någon som helst vilja till fredsförhandlingar trots att alla vet att det i slutändan bara är det som kan avsluta kriget.

Några av de första dagarna under kriget skedde några slags förhandlingar, men de lades ner snabbt och sedan har kriget bara malt på och malt ner fler och mer. Visst kan det ses som utsiktslöst att förhandla med Putin. Visst är det rimligt att tycka att Ukraina inte ska behöva ge efter för någonting, att enda rimliga freden är att Putin helt lämnar Ukraina och mer än så. Och visst kan det då framstå som att Ukraina inte har något att förhandla om, eftersom det är orimligt att de ska gå med på något av det som Putin önskar.

Men fred kräver alltid, förr eller senare, fredsförhandlingar. Ju tidigare de kommer, desto mindre kommer alla ha behövt offra och förlora. Det kan vara svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att se en lösning på konflikten i dag, men det innebär inte att man inte bör försöka. Försöka hitta de gemensamma intressen som att båda länderna vill ha säkerhet runt sig. Kanske ligger då lösningen i att på båda sidor om gränsen skapa en mycket bred demilitariserad zon. Båda sidor vill skydda ”sin” befolkning på Krim. Kanske ligger då lösningen i ett stort självstyre med ett starkt skydd för minoriteter. Övervakat av tredje part.

Det finns förstås massa problem med sådana lösningar och lösningarna hittas inte heller bakom ett tangentbord i ett annat land. Poängen är att för att hitta lösningar som inte bara handlar om var gränsen ska gå behövs det såväl förhandlingar som nya tankar.

Den andra poängen är att det inte finns en enda hållbar militär lösning. Pressas Putin tillbaka till gränsen kommer han fortsätta bombardera Ukraina därifrån. Pressas han längre och Ukraina går långt in i Ryssland kommer sannolikt atombomben. Dödas han så tar troligen någon av de än värre hökarna runt honom över.  

Därför är fredsförhandlingarna, hur svåra de än ser ut, det enda realistiska sättet att få stopp på Putins vansinneskrig. Från svensk sida vore därför det bästa om vi drog tillbaka Natoansökan och erbjöd oss att medla fred. Då skulle vi på riktigt kunna bidra till fred och stabilitet i Europa.

Antalet dödsskjutningar har minskat kraftigt hittills i Sverige i år.

Följer man media så framstår det som att antalet dödsskjutningar ökar kraftigt.